StressedBeetle

Krampus och Klopstock satt och skrattade i en fåtölj. Ja, de båda satt i en fåtölj tillsammans. 

Amanda låg på mage på sängen och observerade dem. Hon log.

“Jag har en fråga,” sa hon, “När visste ni att ni gillade varandra?”

Krampus skrattade. “Åh, det… är en bra fråga!”

“Ja, det hände väl gradvis…” sa Klopstock. “Vi har väl alltid gillat varandra, men jag vet inte när jag visste att jag kände på sättet du menar.”

“Det hände i tonåren tror jag…” sa Krampus och tänkte sig tillbaka. “Vi var på disco… och dansade… jag såg Klopstock dansa i den där riktigt fina kostymen och då visste jag…” 

Han började rodna, som om han var tillbaka som finnig tonåring på dansgolvet.

“Jag minns ännu tidigare än så!” erkände Klopstock och ställde sig upp, vilket fick Krampus att ramla åt sidan ner i fåtöljen.

Klopstock vandrade runt i rummet. “Jag var 10 år och vi spelade fotboll på rasten. Varken jag eller Krampus gillade fotboll så mycket, men vi föll för grupptrycket…”

“Nedrans grupptrycket i fjärde klass!” suckade Krampus.

“Så kom Munter. Den där ungen…”

“Magister Munter?” frågade Amanda.

“På den tiden kallades han bara för Munter, för han slog oss i skallen om vi sa hans förnamn,” sa Klopstock. “Han retade oss så mycket för att vi inte kunde spela fotboll lika bra som han kunde.”

“Han var inte ens bra!” utbrast Krampus.

“Men den rasten hämnades vi. Vet du vad vi gjorde?” 

Amanda skakade på huvudet.

“Vi plockade upp fotbollen tillsammans… jag och Krampus…”, Han såg exalterad på Krampus medan han fortsatte berätta, “... och sedan… kastade vi bollen rakt i ansiktet på Munter!”

Krampus började skratta. “Åh, och han blev så arg!”

“Och vi sprang!”

“Ja, vi klättrade upp i ett träd!”

“Och vi satt där… och jag såg på dig, Krampus…”, Han log varmt, “Och jag insåg att jag älskade dig där och då.”

“Ååh!” sa Amanda och lade sitt huvud i sina handflator.

Krampus ställde sig upp och gav honom en kram.

Men plötsligt när alla hade det så trevligt kom Innocentia in.

“Ha! Jag vet när de först började gilla varandra!”

Hon satt i tystnad i ett ögonblick för spänningens skull. Sedan började hon tala.

“Det var inskolningsdag på förskolan. Krampus var så söt, men blyg! Vi var tvungna att knuffa honom fram.”

“Hur gammal var jag?” frågade Krampus.

“Ett år! Du kunde knappt gå, men det var mest för att vi klädde dig i en dopklänning som du nästan snubblade på.”

Klopstock och Amanda kollade snett på varandra medan de fortsatte lyssna.

“Och vem satt i en sjömanskostym och lekte med en tågbana, om inte lille Klopstock?” berättade Innocentia. “Och Krampus, han vågade sig inte närma någon av barnen… tills han såg Klopstock.”

“Eller så såg jag tågbanan,” sa Krampus och skrattade litegrann.

“Oavsett vad det var som lockade dig så sprang du glatt upp till Klopstock. Du kunde inte prata, så du gav ifrån dig högljudda joller.”

“Det gör du fortfarande!” skrattade Klopstock.

“Äsch!” svarade Krampus.

Innocentia såg pillemarisk ut. “Klopstock såg på Krampus som om han sett ett spöke. Han blev så förvånad av att se honom att han gjorde i blöjan!”

“Det gjorde jag inte!” sa Klopstock kränkt.

“Hur vet du det? Minns du när du var ett år?”

“Jag minns min egen födsel!”

Nej, Klopstock mindes ingenting förrän han var två och ett halvt år (och då var det fortfarande suddiga minnen), men han tänkte inte låta Innocentia vinna.

Innocentia skrattade. "Huromhelst så gillade ni varandra från första ögonblicket!”

“Även om han gjorde i byxan?” frågade Krampus.

“Det gjorde jag inte!” fortsatte Klopstock försvara sig.

“Jodå,” sa Innocentia och log, “För efter första chocken ställde sig Klopstock upp och gav en del av tåget till Krampus. Båda två brast sen ut i ett glädjetjut!”

“Så gulligt!” utbrast Amanda. “Kärlek vid första ögonkastet!”

“Jag har det på bild!” sa Innocentia.

Klopstock såg nervös ut. “Du… har det på bild, sa du?”

“Ja!”

Krampus omfamnade honom. “Ja, då ska vi se om du verkligen hade-”

“JAG HADE INTE GJORT I BRALLAN, HON LJUGER BARA!”

“... jag skulle säga att då ska vi se om du verkligen hade sjömanskostym.”

“Jaha.”

Innocentia lutade sig in till Amanda och viskade: “Jag hittade bara på det där med att Klopstock gjorde på sig. Det är bara kul att se honom förnärmad då och då. Men på bilden så är hans byxor så tjocka att det ser ut som han gjort det.”

Amanda fnissade. Hon ville gärna se denna bild och lura Klopstock ännu mer.