NORMKRITIKERN - en blogg som ifrågasätter

Det var när jag för första gången satte min fot i en qtbh-vänlig klubb som jag insåg att en queer-klubb alltid är ett självklart val framför en hetero-klubb. Det handlar inte om att öka chanserna till ett ragg eller att alltid vilja flirta. Det handlar om att kunna festa och att vara glad - helt okomplicerat. Men för att det ska kunna vara så enkelt krävs trygghet. 

Jag vet inte hur många gånger jag har gått från en "vanlig" klubb alldeles förbannad på grund av att jag upprepande gånger har fått säga till män att jag inte är intresserad av deras närhet eller av dem överhuvudtaget. Det är en vanlig situation som de flesta kvinnor samt kvinnligt kodade människor har varit med om oräkneliga gånger i sina liv. Det räcker sällan med ett "nej" eller att knuffa undan dem. 

Antingen slutar det med att jag eller att mina vänner förklarar att jag är flata och att jag därmed aldrig kommer vara intresserad. Men meningen fungerar ofta som ett klister, och plötsligt blir situationen värre. 

Det är inte ovanligt att män kommer med sexinviter, klär av mig med blicken och plötsligt beter sig som att dem har alla chanser i världen när min sexualitet har kommit fram. De dansar lite närmre och kanske trycker dem in en mot väggen och stryker sitt kön upp och ner mot ens ben. Kanske kysser de dessutom en i nacken och säger att dem älskar flator. Detta är ensamma, kåta män som fortfarande tror att vi flator är i behov av deras närhet, och på grund av deras låga självkänsla inte kan hantera att sex fungerar alldeles utmärkt utan dem. 

Som tur har jag alltid vänner med mig som kan hjälpa mig ur dessa obekväma situationer. Men det är nästintill omöjligt att gå från en sådan situation till att ha kul igen. 

Förutom närmanden från alkoholpåverkade män, räcker det med att få blickar på sig från olika håll för att känna sig ovälkommen. Blickar som förklarar att en inte hör hemma på den klubben. 

Oftast har jag lyckats ta mig ifrån ifrågasättande människor samt många av männen, men jag vet av erfarenhet att allting blir värre av att ha en flört eller en flickvän på en "vanlig" klubb. Då krävs det bara entrén för att bli påhoppad av intensiva blickar. Bara några sekunder för att män ska objektifiera oss. Bara nån minut tills att en eller flera män kommer fram för att visa intresse. Och bara en halvtimme för att bland annat ha hunnit bli ifrågasatt och få en mängd sexinviter presenterade. 

Detta händer inte alls i lika stor utsträckning på en qtbh-vänlig klubb. Om det sker är sannolikheten stor att vakterna på klubben hjälper en och ser till att slänga ut sexistiska samt qtbh-foba människor från klubben. Klubben ska vara trygg och se till så att alla har så roligt som möjligt. 

Med det sagt betyder det inte att alla klubbar lyckas vara helt problemfria eller trygga till 100% bara för att dem utger sig vara för qtbh-personer. Det kan fortfarande ske trakasserier, våld, hot samt ifrågasättanden. Det händer exempelvis att människor blir stoppade vid könande toaletter på grund av att dem inte passerar som cispersoner. Det är aldrig okej. 

Kom ihåg: om det går en person till en toalett och du tänker att den går fel, så är det du som har fel. Personen har mycket bättre koll på vilken toalett som är rätt, än du nånsin lär ha. 

Qtbh-klubbar är inte perfekta eller felfria, men dem är i nästan alla fallen mycket tryggare än andra klubbar. Festerna är roligare, bekvämare och människorna är mycket trevligare. 

Din kropp är ett varumärke Den är till för att sälja Den är till för att kommenteras, observeras

För din kropp är en produkt i ett manssamhälle För männen Till männen

Din kropp är aldrig din Ditt kön eller icke-kön är aldrig ditt Ett system så svartvitt

Men våra fittor och våra bröst Våra kurvor och våra lår Är ingens att äga Ingens att sälja Och definitivt inget som någon får

Det finns många olika sätt att definiera sitt/sina kön ellericke-kön på, och det var inte som att jag var helt ovetandes om vilka alternativ som fanns när jag satte mig framför datorn och googlade upp nyanserade förklaringar av begreppet ickebinär.

Ickebinär innebär att du inte kan definiera dig helt, men kanske delvis, med ditt tilldelade kön eller det andra binära könet. Du kan vara mellan, lite av varje, ovanför eller utanför den binära mallen.

Första gången jag läste olika förklaringar av begreppet, hade jag ingen aning om vad för väg jag hade lett mig in på och vad som skulle ske när jag väl förstått. Dock var jag medveten om att en dörr hade öppnats och att det skulle vara omöjligt för mig att vända tillbaka och stänga igen dörren, vilket skrämde mig. Det skulle nämligen bli samma sak som det är med feministbrillorna – när en väl fått på sig brillorna är det omöjligt att ta av sig dem. Det går inte att blunda längre när en fått kunskap om rådande maktstrukturer i samhället. En är ständigt medveten om strukturer och ser dessa överallt, varje dag. Men vad det var jag inte skulle kunna blunda för i framtiden, var osäkert.

“Du är ickebinär”

Meningen viskades någonstans i mitt huvud. Kanske var det på grund av att jag försökte sätta mig in i olika situationer som någon som definierar sig som ickebinär. Att försöka förstå hur det är att vara ickebinär i ett binärt samhälle, i ett cis-samhälle styrt av män. Men meningen skulle betyda något helt annat.

Du är ickebinär

Meningen skavde lite inom mig, men lämnade inga spår efter sig. Den var som lätta moln på en blå himmel som jag lätt kunde vifta bort. Men precis som en badboll som trycks ner i havet, trycks den upp med sin dubbla kraft och slår en hårt i huvudet.

Du är ickebinär

Efter ett tag blev meningen alltmer bestämd och övertygande. Molnen var inte längre lätta på en blå himmel, utan hade vuxit sig större och mörkare. Omöjliga att vifta bort.

Jag ställde mig framför spegeln och begrundade min kropp. Tittade upp och ner och in i mina ögon. Jag passerar som kvinna på grund av mina feminina käkben, mina kurvor och mina bröst. Mina kläder läses som maskulina, min kropp kategoriseras som kvinnokropp. Jag läses som butchflata i de allra flesta fallen, men framför allt i flat-sammanhang eftersom jag har kort hår, väldigt sällan använder mig av smink och har en garderob fylld med mängder av skjortor.

Du är ickebinär

Nej, jag är inte butch. Men är jag inte bara en kvinna som använder sig av en androgyn klädstil? Är det inte bara så att jag inte känner mig kvinnlig nog eftersom mitt utseende, min klädstil och mina intressen inte passar in för hur en ”riktig” kvinna är?  

Men så slog det mig

Om jag nu är kvinna, är ju allting jag har på mig, allting jag är, kvinnligt. Om jag nu är kvinna är jag en riktig kvinna. För om jag definierar mig med mitt tilldelade kön, är jag så mycket kvinna som en kvinna kan vara. Handlar det då inte bara om att jag ska acceptera min kvinnlighet och vara stolt över den trots att den kanske inte stämmer överens med samhällets syn på en ”äkta” kvinna?

Du är ickebinär

Ännu en gång ställde jag mig framför spegeln med en mening som sved när jag än en gång försökte gömma undan den, ignorera den. 

För första gången såg jag en kropp med kläder på. Enbart en kropp. Enbart kläder. Jag drog av mig kläderna och tittade återigen på kroppen, men denna gång, min nakna kropp. Fortfarande bara en kropp. En som har höfter, bröst och en fitta.

För första gången förstod jag att jag tidigare har satt mig utanför mig själv och sett på när samhället har petat på mig, ristat in ”kvinna” i min hud. Att det är det jag gör när någon könar mina kläder, min kropp och mig. För om jag sätter mig utanför och ser på, är det som att det inte är min kropp någon tar på eller könar. Det är inte mig de talar om.

För första gången såg jag på mig själv i spegeln för det jag är.  

Igår skrev Saga Becker historia. Hon är den första transpersonen som vunnit pris för bästa kvinnliga huvudroll i Guldbaggegalan. Dessutom fick hon priset för sin debutfilm ”Nånting måste gå sönder”.

"Den här kvällen kanske för många handlar om film. Men för mig personligen och för många andra handlar det om något som är så jävla mycket större. Det vi åstadkommit det här året är så jävla stort. Det har påverkat så många människor. Vi har förändrat människors liv. Det kan inget pris i världen toppa”, sa Saga Becker i sitt tacktal.

Nånting måste gå sönder är en poetisk film som tar upp viktiga frågor om könsroller och normer, samt hur det är att försöka finna sig själv i en tvåkönsvärld, och vad som händer när en försöker bryta sig loss från samhällets starka mönster. Filmen är vacker, ibland hemsk, men framför allt väldigt fin.

Har ni hört Barnkanalens nya låt om snoppen och snippan? Kul att de har gjort en låt för att avdramatisera genitalier, synd dock att den är exkluderande och endast vänder sig till cispersoner och sedan förutsätter att alla cispersoner är heterosexuella.

Det är viktigt att kunna göra en låt om genitalier som riktar sig till barn som målgrupp, men då viktigt att göra det rätt. Könskodningen i låten är onödig eftersom ett könsorgan inte säger att en är man eller kvinna, eller att en ens tillhör något kön över huvud taget. Hate to break it to you, men män kan ha fitta och kvinnor kan ha kuk. Människor kan dessutom bära könsorgan utan att tillhöra något kön alls. Det är därför transexkluderande och cisnormativt att göra en låt om genitalier på detta sätt.

Låten exkluderar även personer som inte följer den traditionella normen över hur könsorgan, kromosomuppsättning eller utvecklingen av äggstockar eller testiklar ska gå till. Det finns intersexuella som föds med könsorgan, vars utseende inte stämmer överens med samhällets hetero- och cisnormativa förväntningar på könsuppdelningen man-kvinna. Så jag ändrade texten och la till lite annat: Vissa har snopp, andra har snippa Och en blandning har vissa Snippeli-snoppeli-snippeli-do Både snippan och snoppen är häftiga må du tro Snippeli-snoppeli-snippeli-do

Ännu en transperson har tagit livet av sig. En tjej vid namn Eylül Cansin, 24 år, hoppade från Bosphorus Bridge i söndags, Istanbul. På vägen dit spelade hon in en video där hon berättar att folk inte lät henne leva som den person hon var. Folk trakasserade henne och fick henne lida så mycket att hon till slut inte orkade leva längre. Videon delade hon på sin facebooksida och sprids nu på olika sociala medier.

Alldeles för många dör på grund av hatbrott som grundar sig i transfobi. Alldeles för många människor som hamnar i löpsedlarna, som sedan glöms bort efter några dygn. Det skrämmer mig att transfobi enbart syns i offentligheten så fort någon dött på grund av den. Att tidningarna lurar en till att tro att transfobi inte är transfobi förrän någon inte längre orkar och då tar livet av sig. Det skrämmer mig också att transpersoners död kommer undangömmas eller glömmas bort fram tills att en annan transperson tar sitt liv. Sedan dröjer det inte länge tills att även den personen glöms bort av media. Men det som skrämmer mig mest av allt, är att en transperson inte får plats i den offentliga sfären förrän hen är död.

Transpersoner får några rubriker i ett par dagar, sen är det slut. Transfobi släpps inte in i det offentliga rummet förrän det är för sent. Eller rättare sagt. Förrän personerna som tas upp, inte längre finns på vår jord. Ingen kan längre hjälpa eller stötta dem. Folk tror att det inte finns något att göra, att det är idioter det är fel på. Ja, att det är idioter som hatar sina barn, sina kollegor och sina klasskamrater bara för att de är transpersoner.

Jo, jag skulle också säga att föräldrarna som inte älskar sina barn, personerna som inte kan acceptera sin kollega, eller eleverna som hatar en person i klassen för att hen är trans, är alla idioter. Men jag tror att idioter skapas av strukturer i samhället. Transfobi är till stor del ett strukturellt problem som måste synliggöras – transfobi består alltså inte enbart i avsiktligt diskriminerande handlingar. Även människor som menar väl kan uttala sig transfobt genom okunskap och reproducera exempelvis tvåkönsnormen. Genom att vara cisperson upprätthåller en transfobin även om en inte uppför sig transfobt eller nödvändigtvis är transfob själv. Det beror på att cispersoner gynnas av samhället, och genom sin existens reproducerar cisnormer som i de flesta fall är transfoba. Detta sker givetvis ofta omedvetet, för cispersoner behöver inte reflektera över hur dessa normer stänger ute transpersoner när de själva inte finner några som helst problem med dem. Men det är ingen ursäkt till att ignorera hatbrotten som sker på grund av normerna, utan borde snarare vara en wake-up-call som påminner om att du som cis är privilegierad.

Normerna måste uppmärksammas. Transpersoner måste få synas och få berätta om transfobin i samhället. Cispersoner måste ge plats och vara medvetna om sina privilegier för att kunna lyssna och ta till sig. Transfobi är inte transfobi förrän någon dör. Transfobi är ständigt närvarande normer som begränsar och som enbart gynnar de som känner sig bekväma med det kön som dem blivit tillskrivna vid födseln.

Någon raderade Leelahs tumblr (jag tror fortfarande att det kan vara föräldrarna) och ville antagligen inte att Leelahs blogginlägg skulle spridas mer. Jag, såsom många andra, hann kopiera hela självmordsbrevet innan hennes tumblr försvann, i syfte att fortsätta sprida Leelahs ord. Aldrig ska hennes ord gömmas undan eller glömmas bort.

If you are reading this, it means that I have committed suicide and obviously failed to delete this post from my queue.

Please don’t be sad, it’s for the better. The life I would’ve lived isn’t worth living in… because I’m transgender. I could go into detail explaining why I feel that way, but this note is probably going to be lengthy enough as it is. To put it simply, I feel like a girl trapped in a boy’s body, and I’ve felt that way ever since I was 4. I never knew there was a word for that feeling, nor was it possible for a boy to become a girl, so I never told anyone and I just continued to do traditionally “boyish” things to try to fit in.

When I was 14, I learned what transgender meant and cried of happiness. After 10 years of confusion I finally understood who I was. I immediately told my mom, and she reacted extremely negatively, telling me that it was a phase, that I would never truly be a girl, that God doesn’t make mistakes, that I am wrong. If you are reading this, parents, please don’t tell this to your kids. Even if you are Christian or are against transgender people don’t ever say that to someone, especially your kid. That won’t do anything but make them hate them self. That’s exactly what it did to me.

My mom started taking me to a therapist, but would only take me to christian therapists, (who were all very biased) so I never actually got the therapy I needed to cure me of my depression. I only got more christians telling me that I was selfish and wrong and that I should look to God for help.

When I was 16 I realized that my parents would never come around, and that I would have to wait until I was 18 to start any sort of transitioning treatment, which absolutely broke my heart. The longer you wait, the harder it is to transition. I felt hopeless, that I was just going to look like a man in drag for the rest of my life. On my 16th birthday, when I didn’t receive consent from my parents to start transitioning, I cried myself to sleep.

I formed a sort of a “fuck you” attitude towards my parents and came out as gay at school, thinking that maybe if I eased into coming out as trans it would be less of a shock. Although the reaction from my friends was positive, my parents were pissed. They felt like I was attacking their image, and that I was an embarrassment to them. They wanted me to be their perfect little straight christian boy, and that’s obviously not what I wanted.

So they took me out of public school, took away my laptop and phone, and forbid me of getting on any sort of social media, completely isolating me from my friends. This was probably the part of my life when I was the most depressed, and I’m surprised I didn’t kill myself. I was completely alone for 5 months. No friends, no support, no love. Just my parent’s disappointment and the cruelty of loneliness.

At the end of the school year, my parents finally came around and gave me my phone and let me back on social media. I was excited, I finally had my friends back. They were extremely excited to see me and talk to me, but only at first. Eventually they realized they didn’t actually give a shit about me, and I felt even lonelier than I did before. The only friends I thought I had only liked me because they saw me five times a week.

After a summer of having almost no friends plus the weight of having to think about college, save money for moving out, keep my grades up, go to church each week and feel like shit because everyone there is against everything I live for, I have decided I’ve had enough. I’m never going to transition successfully, even when I move out. I’m never going to be happy with the way I look or sound. I’m never going to have enough friends to satisfy me. I’m never going to have enough love to satisfy me. I’m never going to find a man who loves me. I’m never going to be happy. Either I live the rest of my life as a lonely man who wishes he were a woman or I live my life as a lonelier woman who hates herself. There’s no winning. There’s no way out. I’m sad enough already, I don’t need my life to get any worse. People say “it gets better” but that isn’t true in my case. It gets worse. Each day I get worse.

That’s the gist of it, that’s why I feel like killing myself. Sorry if that’s not a good enough reason for you, it’s good enough for me. As for my will, I want 100% of the things that I legally own to be sold and the money (plus my money in the bank) to be given to trans civil rights movements and support groups, I don’t give a shit which one. The only way I will rest in peace is if one day transgender people aren’t treated the way I was, they’re treated like humans, with valid feelings and human rights. Gender needs to be taught about in schools, the earlier the better. My death needs to mean something. My death needs to be counted in the number of transgender people who commit suicide this year. I want someone to look at that number and say “that’s fucked up” and fix it. Fix society. Please.

Det har hänt igen. Kanske har ni läst om det på internet eller i tidningarna, och kanske har ni blivit genuint förvånade och uppriktigt förbannade över att något som detta faktiskt sker i ett samhälle som vissa av er hävdar är ett öppet och fridfullt samhälle där idioter utgör en minoritet. Men denna händelse är inte ovanlig och bör inte uppmärksammas som något som enbart händer ett fåtal personer. Leelah Alcorn är bara en av många transpersoner som begått självmord på grund av transfobin som genomsyrar hela vårt samhälle.

17 åriga Leelah Alcorn, USA, tog sitt liv den 27:e december 2014 och lämnade efter sig ett självmordbrev på Tumblr. I brevet skrev hon att hennes föräldrar aldrig accepterade henne för vem hon var, utan envisades med att det var en fas hon genomgick. Hennes mamma tog henne till en kristen terapeut som, precis som hennes föräldrar, sa att Leelah var självisk, fel, och att hon borde söka efter hjälp från Gud. Hennes föräldrar isolerade henne, tog ifrån hennes mobil, dator och möjligheten för henne att kontakta sina vänner på 5 månader. De bestämde sig för att inte acceptera sin dotter och använde religion som förklaring till varför.

Här är ett utdrag från Leelahs självmordsbrev:

 ”Please don’t be sad, it’s for the better. The life I would’ve lived isn’t worth living in… because I’m transgender.

When I was 14, I learned what transgender meant and cried of happiness. After 10 years of confusion I finally understood who I was. I immediately told my mom, and she reacted extremely negatively, telling me that it was a phase, that I would never truly be a girl, that God doesn’t make mistakes, that I am wrong. If you are reading this, parents, please don’t tell this to your kids. Even if you are Christian or are against transgender people don’t ever say that to someone, especially your kid. That won’t do anything but make them hate them self. That’s exactly what it did to me.

The only way I will rest in peace is if one day transgender people aren’t treated the way I was, they’re treated like humans, with valid feelings and human rights. Gender needs to be taught about in schools, the earlier the better. My death needs to mean something. My death needs to be counted in the number of transgender people who commit suicide this year. I want someone to look at that number and say “that’s fucked up” and fix it. Fix society. Please.

Goodbye,

(Leelah) Josh Alcorn”

Troligen har Leelahs föräldrar tagit bort hennes tumblr, för bloggen är raderad och går inte att besöka längre. Hennes namn på Tumblr var Lazerprincess.  Mina tankar går till Leelah och alla transpersoner som tagit livet av sig. Mina tankar går till alla transpersoner som överlever, till alla som kämpar med att förändra samhället, till alla transpersoner som orkar leva trots det starka hatet från cisvärlden. Vi får aldrig glömma vad transfobi gör mot människor. Aldrig. 

Det är den 20:e november 2014 idag, och människor blir fortfarande mördade för att deras könsidentiteter anses vara annorlunda och fel i det patriarkala och cis-samhället vi lever i. Det är den 16:e gången TDOR, Transgender Day of Remembrance, uppmärksammas runt om i världen, och det är en dag till för att uppmärksamma den ständigt närvarande transfobin i samhället. Dagen instiftades efter att Rita Hester mördats på grund av sin transidentitet den 28:e november 1998, och år 1999 startades ett projekt som heter ”Remembering Our Dead” som blev en ceremoni med tända ljus i San Fransisco. Nu uppmärksammas TDOR i många länder, ofta genom tändning av ljus och uppläsning av namn på personer som omkommit till följd av transfoba hatbrott.

Från november 2013 till den 31 oktober i år, har 226 mord på transpersoner rapporterats världen över. Precis som förra året, leder Brasilien och Mexiko listan med flest rapporterade mord enligt undersökningen från TGEU (Transgender Europe). I Brasilien har 113 mord rapporterats jämfört med 31 mord i Mexiko. Siffrorna säger dock ingenting om hur många transpersoner som begått självmord, och kan inte heller säga med säkerhet hur många mord som faktiskt har skett på transpersoner. Dels förekommer det att mord klassificeras som homofoba istället för transfoba, och sen är det med stor sannolikhet att fler mord har begåtts, men som inte har rapporterats.

Vi tänder ljus för alla transpersoner som blivit mördade och alla transpersoner som begått självmord på grund av diskrimingering och trakasserier. Vi tänder ljus för att hedra minnet av de som omkommit till följd av transfobt våld och uppmärksammar de hatbrott som uppstår på grund av hat och fördomar.

Det är på grund av transfobin som detta sker. Detta är en konsekvens av hatet. Genom att uppmärksamma och synliggöra transfobin gör du skillnad, så tänd ett ljus och sprid kunskapen om TDOR.

Om jag hade haft ett val Skulle jag valt bort alla era frågor och kommentarer

Om jag hade ett val Skulle jag valt bort alla era blickar Och istället valt att få vara normal

Om jag hade ett val Så hade jag valt att slippa

Era miner Era förklaringar till barn, barnbarn och dagisbarn Era frågetecken och missförstånd Men framförallt Era kränkta, cisnormativa heterohjärtan

Slippa bli tillbedd att kyssa tjejen för er skull Slippa bli förföljd av gäng som ger sexinviter Slippa få kommentarer från buss- och taxichaufförrer som "menar väl"

Hade jag haft ett val Skulle jag förmodligen vara hetero Och bära tillåtna preferenser och skaffat kille enligt ideal

Om jag hade haft ett val Skulle jag utan tvekan valt att få vara Just det som gör dig som monogam, cis och hetero normal

Men eftersom jag inte har ett val Och aldrig hade Vill jag att du funderar ännu en gång På vad som gör att just vi hbtq-personer Sägs kunna välja

Ordet oskuld används för att beskriva en person som inte haft sexuellt umgänge med en annan, och som genom att ha sex för första gången ”förlorar” oskulden. Att bli av med oskulden anses vara viktigt och något som många beskriver är ett steg närmre vuxenvärlden. Men vad är det som säger att du har ”förlorat” oskulden egentligen?

Media visar ofta bara en bild av vad sex innebär, nämligen penetrerande sex som vanligtvis sker mellan en man och en kvinna. Utöver hetero- och cisnormer som exkluderar hbtq-personer, finns även en penetrationsnorm i samhället (också grundad i heteronormen), vilken i sig undangömmer andra möjliga sätt att ha sex på. När en pratar om penetrationssex menar en ofta kuk-i-fittan eller kuk-i-anal, vilket leder till att många får en bild av vad ”riktigt” sex är. Det gör att allt annat som ingår i akten, såsom smekningar, kyssar och oralsex bara räknas som förspel. Detta är en av anledningarna till att många har svårt att förstå hur två fittbärare kan ha sex med varandra och hur det är möjligt för dem att bli av med oskulden eftersom kuken inte är närvarande.

Heterosexuella drabbas också av penetrationsnormen i exempelvis fall där kuken slaknar och inte vill upp igen. Det kan ge skuldkänslor hos kukbäraren och få sexet att verka misslyckat.

Bilden som media ger oss är definitivt bristfällig och får många att känna sig stressade och manade att ha kuk-i-fittan-sex trots att de inte är redo eller ens vill ha den typen av sex. Det känns viktigt och eftersträvansvärt eftersom normen också berättar att det är på detta sätt en växer upp på, och för att göra det krävs ett penetrerande samlag.

Men sex är mycket mer än så. Sex är alltifrån smekningar, kyssar, oralsex till penetrerande med exempelvis fingrar, leksaker eller tunga. Därför kan en sexdebutera på alla möjliga sätt – att onanera för första gången är också en sexdebut, men då med sig själv.

Och nu när jag medvetet har slutat använda ordet oskuld, vill jag uppmärksamma ordet jag använt istället: sexdebut. Oskuld används för att understryka att någon som inte haft sex är ”oskyldig” och kommer ”förlora” sin oskuldsfullhet efter ett sexuellt umgänge. Att sexdebutera ska inte handla om att förlora någonting, en ska inte ge upp någonting. Därför tycker jag att det känns bättre och mer korrekt att använda sig av sexdebut istället.

Den 17:e maj 1990 slutade homosexualitet att klassificeras som en mental sjukdom av Världsorganisationen WHO. Till minne av detta, bestämdes det (år 2004) att denna dag skulle firas och vara till för att uppmärksamma homo-, bisexuellas och transpersoners rättigheter, men också kränkningar som hbtq-personer utsätts för dagligen i Sverige och i andra länder. IDAHOT, The International Day Against Homophobia and Transphobia, är en dag som påminner extra mycket om hur viktigt det är att få kunskap om hbtq-personers verklighet.

Det var inte länge sen homosexualitet var klassad som en sjukdom i Sverige, vilket gjorde det möjligt för människor att sjukskriva sig någon dag, genom att säga att dem kände sig homosexuella. Det dröjde fram till 1979, då homosexualitet togs bort som en sjukdom i Socialstyrelsens register. Några år senare, 1987 infördes förbud att diskriminera homosexuella. Trots dessa ”skydd” som finns i Sverige, visar en undersökning från Ungdomsstyrelsen att 65 % av unga homo- och bisexuella kvinnor har blivit kränkta p.g.a. deras sexualitet, och där 45 % bland unga homo- och bisexuella män, och 41 % av transpersoner också upplever att de har blivit kränkta de senaste 3 månaderna (undersökning från 2013).

Ända fram till 1944 har homosexuella handlingar varit olagliga i Sverige, vilket kan verka skrattretande idag. Men homosexualitet är fortfarande olagligt i 78 länder. I 78 länder kan transexuella, homo-, och bisexuella fällas på grund av sin sexualitet och könsidentitet. I 7 länder kan en till och med få dödsstraff. Jag, liksom många andra hbtq-personer är alltså olagliga i 78 länder.

Bild tagen från RFSU

NÄRMAR VI OSS EN VÄRLD FRI FRÅN HOMO, BI- OCH TRANSFOBI?

Conchita Wurst har vunnit Eurovision med låten ”Rise Like A Phoenix”, och ni kanske också har märkt att facebook har fyllts med statusar och kommentarer som: ”Verkar som att Europa glömt bort att ESC ska handla om musik och inte politik”. Jag har också stött på kommentarer som säger att Eurovision inte är politiskt, och att det därför har varit konstigt att Conchita har varit med i ESC.

Det spelar ingen roll vad alla säger om Eurovision, eller hur många gånger EBU (världens största sammanslutning för nationella TV- och radiobolag) säger att tävlingen handlar om fina ord som glädje och gemenskap, och att politiken inte är välkommen varken på scenen eller på presskonferenserna. För det är inte lätt att ignorera vad som händer runtom i Europa, och politiken smyger sig på även i ESC.

När extremhögern och rasistiska partier växer sig starka, och när vi vet att Ryssland har stiftat anti-hbtq-lagar, är det inte konstigt att detta kommer att märkas även i Eurovision Song Contest. Vinnaren av Eurovision, Conchita Wurst, en dragqueen (egentligen crossdrag*) som uppträdde i långklänning och skägg, är ett exempel på detta. Putins partikamrat, Vitalij Milonov, krävde en rysk bojkott av Eurovision och har enligt DN, kallat Wurst för ”perverterad”. Armeniens artist Aram MP3 har sagt att Wurst är ”onormal” och att han nog ska hjälpa henne att bestämma vilket kön hon ”faktiskt” har. Och som om det inte vore nog, pågick namninsamlingar i Armenien, Vitryssland och Ryssland för att klippa bort Conchita Wurst’s framträdande ur tv-sändningen.  

De transfoba kommentarerna kanske verkar ofarliga i detta sammanhang, men låt oss säga att Rysslands bidrag hade vunnit och att nästa Eurovision hade ägt rum i Ryssland – hur politiskt hade det inte varit då!? EBU kan prata hur mycket de vill om att Eurovision är apolitiskt, men det hade varit fullständigt absurt att ha Eurovision i Ryssland som det ser ut idag - av politiska skäl. Hbtq-personer hade känts sig hotade och hade definitivt inte varit välkomnade. Vadå glädje? Vadå gemenskap? Jag kan inte mer än att hålla med Hannah Fahl (artikel från DN):

”Politiskt eller ej, så är det dags för EBU att slå fast några grundläggande riktlinjer som avgör vilka länder och tv-bolag som får delta. Att man tillgodser mänskliga rättigheter. Att man står upp för jämlikhet. Att man inte diskriminerar på grund av ras, kön eller sexuell läggning. Det är enda vägen framåt för en tävling som säger sig handla om gemenskap.”

Det betydde mycket för mig att Conchita Wurst vann, för det behövs fler hbtq-personer i stora kultursammanhang som Eurovision. Det spelar ingen roll om hon vann p.g.a. hennes fantastiska låt eller sångröst, eller om hon vann för att hon vågar stå upp för sig själv och andras rätt att få vara och definiera sig hur en vill. Hon vann Europas röster, fick många att gråta av glädje och tystade ner homo- och transfober. Hon berättade i en intervju att hon ville göra skillnad och ta chansen att förändra personers tankar runtom i Europa. Hon ville visa att en får se ut som en vill, få leva sitt liv precis som en vill, så länge en inte skadar någon.

Hon gör verkligen skillnad.

OBS! Det är viktigt att ta hänsyn till vilket pronomen som ska användas. Conchita vill bli benämnd som ”hon” och definierar sig som kvinna när hon är Conchita, därför är det viktigt att ta hänsyn till det. Det är inte relevant att prata om att hon har en kuk och bör kallas för ”han”, eller att hon egentligen heter Tom. Nej. För den personen som uppträdde och vann Eurovision Song Contest 2014, är en kvinna och heter Conchita Wurst. 

Måns Zelmerlöw blev hyllad som konferencier för Qx-tidningens gaygala i år. Han blev extra uppskattad för att han framstod som en trogen deltagare i kampen för allas rätt att få älska oavsett sexuell läggning. Inte skulle väl han kunna vara homofob!?

Ändå uttryckte han sig såhär i programmet ”Pluras Kök” på Tv3: 

- Jag tror att mannen föds med en automatisk dragningskraft till honan, och kvinnan likaså. Men så måste det väl va någonstans!?

- Så du menar att homosexualitet är en avvikelse då?

- Ja, det menar jag. Inte att det är något fel överhuvudtaget. Men det naturliga är ju att det är man och kvinna som gör barn ihop och då få hela arten att fortplantas.

- Men det är väl fullt lika naturligt att man och man vill ligga med varann!? Eller kvinna och kvinna?

- Nej, det är inte lika naturligt eftersom dem inte skapar barn ihop. Någonstans måste det ju va, att det finns en grundläggande tanke i oss från födseln att vi ska föda arten vidare. Och det tror jag finns i alla arter.

Han säger alltså att homosexualitet är en avvikelse och menar att heterosexualiteten är den naturliga läggningen. Samtidigt säger han att det inte är fel att vara homosexuell, men är övertygad om att män och kvinnor automatiskt bär på dragningskraften till varandra, och har haft den förmågan sedan födseln. Han förklarar “naturens lagar” och menar att man och man eller kvinna och kvinna inte kan fortplanta sig genom naturlig väg; alltså via kuk-i-fittan-sex, eller s.kl. omslutande sex. Han må vara en oskyldig grabb enligt många, men här uttalar han sig som en trogen homofob istället för en trogen kämpare för hbtq-personers rättigheter. 

Han fick ett starkt motstånd från bland annat Jonas Gardell och Alexander Bard, som liksom jag, blev förvånad och förbannad över detta. Kanske är det just anledningen till att Måns kände sig manad att be om ursäkt till allmänheten via sin instagram. Men observera att han enbart tar upp “avvikande” som ett klumpigt ord, när han sa många fler “klumpiga” påståenden.

Jag tolkar detta inlägg som ett försök att bli vän med folk som blivit arga eller sårade, utan att egentligen förstå problemet med uttalandet. Han framstår som en homofob, men är inte medveten om att meningar som dessa gör honom homofobisk. Jag skulle vilja säga att han är passivt homofob, då han uttryckligen säger att det inte är normalt, vanligt eller naturligt att vara homosexuell, men samtidigt vill klargöra att han stöttar all sorts kärlek. Låt mig förklara varför det är fel att uttrycka sig på det här sättet och varför vi inte bör lämna det så lätt.

För det första var det ett “klumpigt” uttalande som inte bara “råkade” komma ut från hans mun, utan något som jag ofta får höra som homosexuell (särskilt från heterosexuella cispersoner). Jag “avviker” från normerna och gör “en stor grej” när jag är öppen med min sexualitet, vilket bevisar att jag inte har samma värde som en heteroperson. För det andra för han homohatet vidare i samhället, och bekräftar förtrycket mot hbtq-personer genom att exempelvis säga att det inte är “normalt” att vara homosexuell. Meningarna normaliseras och glöms bort utan funderingar på vad dem egentligen betyder och hur de bidrar till förtrycket mot icke-heterosexuella.

Hans meningar må vara små jämfört med vad homosexuella får uppleva varje dag i Ryssland, men i det stora hela är det just sådana uttalande som bidrar till fortsatt förtryck och särbehandling av grupper som inte tillhör heterosexualiteten.  Det är dessa tankar som bidrar till att anti-homolagar skrivs under, att homosexuella blir hotade till livstids fängelse i Uganda, eller att en blir mordhotad p.g.a. sin sexualitet eller könsidentitet.  

Med det sagt, vill jag tillägga en annan viktig kommentar till hans uttalande. (Hoppas ni kan läsa kommentarerna till Måns text från instagram):

Det är skrämmande hur bara dessa kommentarer visar hur lätt det är att förlåta homofobiska uttalanden och gömma det under mattan, för att en anser att det är mänskligt att uttrycka sig lite lustigt ibland. Finns även de som kommenterat att det inte var något att be om ursäkt för, och menar att människor bara överdriver hela tiden. Men det som skrämmer mig mest är hur människor som inte definierar sig som hbtq-personer tar tolkningsföreträde och förklarar “hur det ligger till”, utan att fundera på vilka privilegier dem har. Heterosexuella har inte rätten att säga eller tycka vad som är okej eller inte okej i detta fall eftersom heteropersoner inte berörs som grupp. Det är homosexuella som har tolkningsföreträde, då det handlar om dem och inte heterosexuella. Det är viktigt att vara medveten om att heterosexuella inte lever under samma förtryck som hbtq-personer och därför bör inte heteropersoner säga att det är fel eller överdrivet att känna sig kränkt av Måns ord. Det är särskilt i dessa tillfällen jag vill att alla tänker över sina medfödda privilegier och vågar ifrågasätta dem innan en kommenterar.

I förra inlägget skrev jag att det kom en grupp killar till hbtq-klubben Klubbhen för att ifrågasätta lesbiska tjejer. Jag tänker bjuda på en dikt som kom ut som fragment i en dröm och som sedan skrevs färdigt i vaket tillstånd. I drömmen var dikten riktad åt dessa killar, och är riktad till alla som tycker synd om flator eller får för sig att kvinnan inte kan ha en sexualitet utan mannen. 

Inte synd om mig

Det är inte synd om mig för att jag inte Kan finna killars kroppar, Eran uppenbarelse som tillräckligt attraktiv För att vilja ha er i min säng Nej, det är inte synd om mig som inte har förmågan Att vilja eller kunna Va intim med någon av det motsatta könet

Det är snarare så, att jag är tacksam Ja, jag är tacksam i de situationer Jag måste koncentrera mig på något Men olyckligtvis drömmer mig bort om en tjej jag fallit för Eller situationer där jag helt enkelt anser att det finns För många attraktiva tjejer på en och samma gång För i tillfällen som dessa, tittar jag på en kille Och allting stängs av

Som många av er redan vet om, så attackerades ett flertal personer i Malmö av nazister från Svenskarnas parti i lördags natt. Detta skedde på den internationella kvinnodagen precis efter en nattlig manifestation mot kvinnovåld i centrala Malmö. En av dem som skadades allvarligt var Showan Shattak, en 25-åring som nu är nedsövd på sjukhus. Han kämpar mot homofobi och rasism inom fotboll, som är en engagerad Malmö FF-supporter och som bl.a. var med och grundade ”Fotbollssupportrar mot homofobi”. Enligt motkraft.net har han på grund av det, varit uthängd på Realisten, Svenskarnas partis hemsida.

Jag tänker på alla er som var med och demonstrerade mot kvinnoförtryck i lördags, er som attackerades samt era nära och kära. Jag tänker på min vän som samma natt blev ifrågasatt av 3 nazister och som dessutom blev slagen i magen för att hon, såsom många andra kämpar för allas rätt i samhället. Och jag tänker på de homofober som fick för sig att komma till Klubbhen, en hbtq-klubb, för att ifrågasätta lesbiska. Det är av ilska jag inser att det hade kunnat vara jag som blev slagen, att det hade kunnat vara jag som ligger nedsövd på sjukhuset. Av vilken anledning? Jo, för att jag kämpar för min rätt som tjej och som homosexuell tjej. För att jag kämpar för kvinnors och hbtq-personers rättigheter. Det gör mig ännu mer förbannad att det finns de som blundar för detta, oftast för att många har medfödda privilegier, vilket förklarar varför dem klarar sig undan liknande förtryck. Andra ignorerar med tron att det inte finns något att göra, eller bär en rädsla för motstånd.

Men sen tänker jag på hur tacksam jag är över att inte vara ensam i kampen, att vi är så många som kämpar för att ha samma rättigheter och bli lika behandlade oavsett kön, etnicitet, könsuttryck, könsidentitet och sexualitet. Vi kommer fortsätta kämpa för en bättre värld där hbtq-personer får samma rättigheter som heterosexuella, och där kvinnor får samma rättigheter som mannen.

Ugandas president Yoweri Museveni skrev under anti-homolagen igår, en homolag som möjliggör livstids fängelse för homosexuella. Lagen röstades igenom i parlamentet i december 2013, men krävde presidentens underskrift för att kunna träda i kraft.

”Inte ens nu kan jag riktigt förstå hur man kan låta bli att attraheras av alla dessa vackra kvinnor, här och annorstädes, men bli attraherad av en man! Det är väldigt allvarligt”, sade Museveni innan han skrev på lagen.

Det är lätt för Museveni att vräka ur sig, en heterosexuell cisman med förmågan att attraheras av det motsatta könet. Om hans rätt till att älska kvinnor hade fråntagits, så kanske förståndet hade vaknat upp om hur allvarligt det är att frånta någons rätt att älska, och få vara vem en är. Det är dock ironiskt att han samtidigt ger argument för lesbiska; för visst är det svårt att låta bli att attraheras av dessa vackra kvinnor!?

I Uganda liksom i många andra länder, ökar homofobin, delvis p.g.a. en växande kristen evangelisk rörelse som fördömer homosexualitet.

”Påven säger att vi ska vara toleranta och fördragsamma. Och visst är vi toleranta, vi massakrerar ju dem inte”, sa Ugandas etikminister, Simon Lokodo, till SVT:s nyhetsprogram Rapport.

Kära lagstiftare, ni legitimerar hatet mot hbtq-personer och möjliggör rätten att skada homosexuella. Folk har öppet uttalat att de väntat på att lagen ska gälla för att kunna skada homosexuella, berättar Kasha Jaqueline Nabagesera, en av Ugandas mest kända talespersoner för homo-, bisexuella och transpersoner, som dessutom är lesbisk. Ni tar ifrån den lilla trygghet hon hade som gör att hon inte längre vågar vistas ensam på gatan eftersom risken för att bli överfallen är för stor. NI kanske inte massakrerar dem, men ni ger andra tillåtelse till att göra det.

Alla delar av lagen är inte omtalade, men den som vid upprepade tillfällen grips för homosexualitet riskerar livstidsstraff. Här var det ursprungliga förslaget att få dödsstraff, men protester från utlandet bidrog till att förlaget drogs tillbaka. Lagen innebär även att det också är olagligt med ”homosexuell propaganda”, samt är en plikt för allmänheten att anmäla människor som de misstänker är homosexuella.

Uppgifter från ILGA (International gay, lesbian, bisexual, trans, and intersex association)

Homosexualitet har redan varit olagligt i Uganda och är olagligt i 37 andra afrikanska länder.

Ugandiska homosexuella trakasseras och hotas ofta med våld. Det har också förekommit rapporter om att lesbiska våldtagits för att "botas".

Den nya lagen skärper straffen och ger 14 års fängelse till de som bryter mot lagen en första gång.

De som gör sig skyldiga till ”förargelseväckande homosexuellt beteende” kan nu dömas till livstids fängelse.

Flera västländer har försökt stoppa lagen. Danmark och Norge meddelade igår, att de nu tänker minska biståndet till Uganda. Sveriges biståndsminister Hillevi Engström berättar att hon kommer att överväga det svenska stödet till Uganda.

OBS!