#dikter

Jag lämnar dikter efter mig släpper dem som mörka frön jag aldrig kommer att skörda

skrev jag något som dög, skrevs det i sommarens tid.

Mitt bröst blir tungt av en ängslan, min andedräkt blir kort. Det är min ungdom, min ungdom, som rinner i droppar bort.

Sommaren är nyår för mig, ty jag kom till världen en sommar; vart års sommar på nytt ger mig min ungdom igen.

Herregud, de allra flesta bland oss äro ju defekta, mer och mindre, och de bästa röster bliva lättast spräckta.

Din, natur, är kraften. Stor din makt skall nämnas: stor din makt att hela, större den att hämnas.

Intet är mig så hemskt, så sjukt och förpestat som våren: vår det var liksom nu, den gång min själ sprang itu.

Men det tycks mig som det stått en förbannelsens fe vid min dopskål: det som jag kan är mig tomt - vill bara det jag ej kan; det som jag har är mig intet och allt är mig det som jag miste; främling går jag i det liv, ödet gestaltat åt mig.