florilegium

I realize that I, too, am a body of shame, a whole archive of it. But that is not the text I am writing here. I shall have to write my book of shame some other time. This text is my book of fear.

Barnet bestämmer sig för att bli osynligt. [...] Bli osynlig, inte försvinna. Ett försvinnande vore antagligen svårt för mor. Men att bli osynlig vore en lättnad.

Människorna var mycket mer hotfulla än monstren under sängen och i skåpet. De hade alltid den där kroppen, och det monstruösa med kroppen var att den aldrig bara var en form för att existera i världen, utan att den alltid hade ett kön, nej att den var ett kön – man ELLER kvinna.

Tjugosju stycken ben, trettiofem stycken muskler, cirka tvåtusen nervceller i varje topp på våra fem fingrar. Det räcker gott och väl till att skriva "Mein Kampf" eller "Nalle Puhs hörna".

Bakom det som rinner som klart vatten ligger vanligen ett enormt, ofta smärtsamt, arbete.

Vi äter andras liv för att leva. En mördad kotlett med avliden kål. Matsedel är nekrolog.

Den kungliga solen sken i kapp med den verkliga. Gustaf formligen strålade av konungslig välvilja, men också av konungslig högfärd. Det var gott att vara Gustav III. Poesins och vältalighetens stora epok var på väg att börja - och hela tiden liknades kungen vid solen, som välvilligt strålade över riket och fick allting att växa. Inte begrep vi att solen också var en förgörare.

Nu är han borta liksom du är borta Men han tillhör mig som borttappat bagage.

Detta envisa hopp om att livet ska få vara vad det är. Detta idoga slit med att ge dagarna bärkraft och mening. Denna ständigt nynnande visa att allt ska bli bra till slut.

Personer som kan skriva men i övrigt kan absolut ingenting om ett ämne har mycket mer reell och potentiell makt än den som kan massor i sak men inte kan uttrycka sig.

Mor vaknar skräckslagen. Hennes blick är en knytnäve av glaciärer. Så hård är den. Att barnkroppen utstöter ett skrik. Men näven borrar sig in i barnet. In i munnen. Så att skriket ändrar riktning. Skriket rusar djupt in i dess kropp. Barnet rusar ut i trädgården. Skriker skriker genom alla inälvor. Hela kroppen skakar. Barnet viker sig på mitten. Det står under sina revbensbågar. Höga som pelarna i en katedral. I marken är det ett hål. I hålet en spiraltrappa. Nere vid trappans slut ett ljus. Ett pyttelitet ljus. Ljuset ligger mycket, mycket djupt. Barnet stiger ner. Det går mot det lilla ljuset. Då ser barnet också vad det är. Det är barnets liv. Det tar sitt liv i sina händer. Barnet öser upp det som ett grodyngel ur djupet. Det lilla livet trycker sig helt nära barnets hud. Då vet barnet. Vet vad dess innersta alltid vetat. Då plockar barnet fram sin allra största, finaste ömhet, ger den till det lilla ljuset att äta och säger: "Jag kan tyvärr inte lyfta upp dig, lilla gnista, du måste fortsätta hålla dig gömd. Hon skulle utplåna dig."

Illa skötte jag mig i kosmos igår. Jag levde ett helt dygn och frågade inget, och förvånades inte över något. Jag utförde mina dagliga göromål som om det var allt jag hade att göra.

Och vem tror egentligen att tiden förlöper linjärt, det är ju bara en grymt absurd barnsaga, dessa skeenden efter varandra, nutidens varande! Allt är alltid så gräsligt samtidigt och slukat, en sådan slät, linjär, icke fragmentarisk historia, den är väl bara dikt och förbannad lögn!

Någonstans måste en utgång finnas, den saken är säker. Men det är inte du som söker den, det är den som söker dig.

Darwin. För att få lite andrum lär han ha läst romaner. Men han hade sina krav: de fick inte sluta olyckligt.

Okunskapen här arbetar hårt, räknar ständigt något, jämför, mäter, drar därur slutsatser och grundämnen.

I den grå skymningen låg flickan där och lyste för sig själv, en nerfallen sol; en oåtkomlig pärla.