florilegium

Eftersom jag minns dessa händelser vet jag att det fanns ett barn där ibland, men det där barnet känns inte som jag. Jag vet inte om de nämnda barndomsminnen är mina, eller om någon har berättat dem för mig och jag inte längre minns vem, eller om jag läst om dem och inte längre vet var. Jag försöker skriva om den här tiden, som fattas inuti mig, som har blivit kvar inom det där barnet.

Oavsett hur man närmar sig censuren finns det alltså en dubbelhet [...] inbyggd i yttrandefrihetskonceptet: en konflikt mellan att värna enskildas rättigheter och allas frihet att uttrycka det de vill. Vad som är rättvist i den konflikten är aldrig självklart.

"Och ni?" säger hon, "om nu alla män strider i Kanaan, varför är då ni här?" Änglarna ser på varandra som himlen ser på havet, som vingslaget ser på vinden, som stranden ser på vågen. "Vi är inga män", säger den tredje ängeln till sist.

Då slutade jag gråta och började hata mor – ett stillsamt, ynka, dolt hat, som jag gömde djupt inombords; ett stycke is under en fallucka.

[...] barnet i mig är döende, döende.

Vem hade kunnat tro att skrivandet skulle kännas i kroppen.

Min själ jagas runt i mina ådror, skriker i mina fingerspetsar och lemmar, stjärnorna hänga lågt, natten kommer rusande

Det som omgav barnet låg aldrig utanför barnet, det hade ingen hud; världen passerade in i och ut ur det.

Jag föddes med en kallelse: att vittna om de stora mysterierna.

Men utan Gustaf blir Gunhild konstig. Som att hon inte riktigt finns, om dom inte är två.

Jag har uppoffrat mig så som man förväntar sig. Varit en helande hand utan en egen kropp. Jag förklarade mig beredd att sköta dina sår, du tjurskitiga värld, pyssla om dig, sköta om dig, och nu äntligen ser jag: Du är ett enda oläkbart sår! Förbannat också! Jag har gått med på att älska dig. [...] Men inser du egentligen hur besvärligt det är? [...] Säg mig, du din svinstia från en annan stjärna, hur kommer det sig att inte också jag någon gång får känna en smula lycka?

Så enkelt allting var. Nu var allt ont över. Nu skulle de bara vara tillsammans.

Ingenting började det bara fanns där

Hör nu värld, om du bara tog dig tid att plocka de vita fingrarna, mynthjärtat, skulle allt bli bra. De är så oväntade. De är lika goda som salt. Om någon hade gått med dem till van Goghs rum varje dag skulle hans öra ha suttit kvar. Jag vill tro att ingen längre skulle dö om alla trodde på prästkragar

[...] Fula änglar talade till mig. Felet, hörde jag dem säga, var mitt. De tisslade som gröna häxor i mitt huvud, lät förödelsen droppa som en trasig kran; som om förödelsen hade översvämmat min mage och fyllt din vagga, en gammal skuld jag måste axla.

Jag sårades, för länge sedan. Jag lärde mig att finnas, som motstånd,

För henne fanns numera ingen tid, hon hade redan påbörjat ett slags evighet.