florilegium

Det som omgav barnet låg aldrig utanför barnet, det hade ingen hud; världen passerade in i och ut ur det.

Jag föddes med en kallelse: att vittna om de stora mysterierna.

Men utan Gustaf blir Gunhild konstig. Som att hon inte riktigt finns, om dom inte är två.

Jag har uppoffrat mig så som man förväntar sig. Varit en helande hand utan en egen kropp. Jag förklarade mig beredd att sköta dina sår, du tjurskitiga värld, pyssla om dig, sköta om dig, och nu äntligen ser jag: Du är ett enda oläkbart sår! Förbannat också! Jag har gått med på att älska dig. [...] Men inser du egentligen hur besvärligt det är? [...] Säg mig, du din svinstia från en annan stjärna, hur kommer det sig att inte också jag någon gång får känna en smula lycka?

Så enkelt allting var. Nu var allt ont över. Nu skulle de bara vara tillsammans.

Ingenting började det bara fanns där

Hör nu värld, om du bara tog dig tid att plocka de vita fingrarna, mynthjärtat, skulle allt bli bra. De är så oväntade. De är lika goda som salt. Om någon hade gått med dem till van Goghs rum varje dag skulle hans öra ha suttit kvar. Jag vill tro att ingen längre skulle dö om alla trodde på prästkragar

[...] Fula änglar talade till mig. Felet, hörde jag dem säga, var mitt. De tisslade som gröna häxor i mitt huvud, lät förödelsen droppa som en trasig kran; som om förödelsen hade översvämmat min mage och fyllt din vagga, en gammal skuld jag måste axla.

Jag sårades, för länge sedan. Jag lärde mig att finnas, som motstånd,

För henne fanns numera ingen tid, hon hade redan påbörjat ett slags evighet.

Dessa människor, tänker han, deras önskningar och drömmar, deras strävanden och göranden, allt det lilla, allt det stora.

Du var för högljudd, för krävande, för grov, du lyssnade aldrig, du skickade pengar och lade till den här meningen i brevet: "Du vet väl att du alltid kan komma och hälsa på mig." Jag är ledsen att jag är ett sådant dåligt barnbarn.

Jag rör dina kinder, som blommor. Du stöter emot mig. Vi glömmer allt vi vet. Jag är en strand och sköljer dig bort. Du bryter ifrån mig. Jag väljer din enda väg, min lilla arvtagare och överräcker dig, rister jagen vi mister. Gå barn, som är min synd och inget mer.

Ängeln stryker sin mantel över deras hjässor, för sina fingrar över deras ögonlock, häller skopor av andetag i deras lungor. Ängeln vill låta dem sova. Ängeln vill låta dem fortsätta tro att det som redan skett inte kommer att hända.

If we have a generational task, I think it is this: to start looking under the obvious wounds at the hidden ones, inherited ones (as so many of my friends do). And to let the traumata of our families finally gush out [...]. To cut the bloodline and not pass this shit on any longer.

Ur ett globalt, historiskt perspektiv har censur utövats av tre övergripande skäl: religion, politik och sedlighet.

Men när arbetare använder sin sociala förmåga till att lova varandra solidaritet, så måste det göra hela skillnaden. Då vänder dom det sociala vapnet mot sina herrar och kräver sin rätt.