#sorg

[...] barnet i mig är döende, döende.

Det är otroligt vilken källa av gråt som kan finnas i en människa, hur outsinlig. Om natten - den bara flödade och flödade. Hon var bara ofattbar sorg.

Sara ser inte längre på Berta. Säjer inget mer. För det finns en särskild ilska som sorgen trär över sej som en kappa, en förklädnad.

Sånt som kan ge tröst i sorgen...

Och Sirkka grät hjälplöst och öppet, huvudet var stilla och händerna vilade någonstans under bordet, hennes kinder glänste och saliven glittrade mellan läpparna. Jag ville göra våld på mig själv och ta hennes huvud mellan mina händer, jag ville det verkligen, hålla om henne, stryka henne över håret och säga något, visa att jag var en människa och hon i sin fulla rätt att gråta. Men sådant kunde jag inte, jag vågade knappt se på henne och jag svalde skamset inuti min oförmåga.

Hennes knä vilade på en gravsten, och hon såg flere dylika omkring sig. Hon läste de inhuggna namnen på stenarne, de voro alla svenska, riktiga och brukliga. "Ack – sade hon suckande till sig – ett ord, som andra, heter icke jag! min namn hava varit många, lånade ifrån… ack, ofta ombytta. Ett, som är mitt eget, fick jag icke: o, om jag hade ett enda så, som andra människor! Mig har ingen uppskrivit i sin bok, såsom jag hört sägas om andra, att de skola vara upptecknade. Mig efterfrågar ingen. Jag har icke att göra med någon!" Stackars Azouras – viskade hon sakta över sig själv. Hon grät mycket. Det var ingen annan som sade: "stackars Azouras Tintomara!" men det var liksom en inre högre, osynlig varelse, vilken tyckte synd om den yttre, lägre, synliga varelsen i hennes en och samma person. Hon grät bittert över sig själv. Gud är död, tänkte hon, och såg upp på den stora tavlan igen. Men jag är en människa, jag måste leva! Och hon grät allt innerligare.