#barndomstrauma

Jag vill förstå varför jag knappt har några minnen av min barndom, och varför de jag har bara handlar om dig. Jag vill hitta ett språk med vilket jag kan fråga dig: "Var är mina nära och kära?" Jag vill veta hur den här skiten har hamnat i våra ådror.

Mormor, jag har så svårt att minnas min barndom. Jag har läst att om något hemskt händer kan hjärnan vägra att minnas något från den tiden. Jag undrar om det hände något hemskt i min barndom. Vet du, jag drömmer alltid om hönshuset. Jag är för liten för att nå dörrhandtaget.

Vem är jag om jag inte skriver?

Trauma kroppen minns – överlevnadsstrategier och självläkning

Jag vill berätta att vi finns. Jag, min syster, alla vi som blivit lämnade, övergivna eller bortvalda. Jag vill att någon som blivit lämnad ska höra sig själv och hitta något - kanske tröst. Att någon som tror sig vara ensam ska veta att det finns fler som aldrig kunnat vara säkra på sitt värde eftersom en förälder, eller två, inte bekräftat det. [...] Jag vill få lov, eller tvingas, att sluta låtsas att jag är som alla andra. Jag vill syna skammen över att jag blev lämnad av min pappa, och skammen över att min pappa var en sådan som lämnade sitt barn. Jag vill syna skammen över att vara en människa som inte betydde mer för den som var ämnad att alltid finnas där.