#poesi

Manche Menschen lieben Regen, weil er klingt wie das Chaos in ihrem Kopf. Weil er laut genug ist, um die Gedanken zu übertönen.

Weil niemand fragt, warum du mitten im Sturm stehen bleibst, wenn alle anderen Schutz suchen.

Sie nennen es schlechtes Wetter. Ich nenne es Ehrlichkeit. Denn der Regen tut nicht so, als wäre alles in Ordnung.

Er verdunkelt den Himmel. Er macht Straßen dreckig. Er lässt Bäume knarren und Menschen fluchen. Er versteckt seine Narben nicht.

Vielleicht erkenne ich mich deshalb in ihm wieder.

Vielleicht mag ich ihn, weil er niemals versucht, Sonnenschein zu spielen, wenn er voller Wolken ist.

Und während andere auf den Moment warten, an dem die Sonne zurückkommt, stehe ich hier.

Mit geschlossenen Augen.

Mit durchnässten Haaren.

Mit einem Herzen, das schon zu viele Gewitter überlebt hat.

Und zum ersten Mal seit Langem

fühlt sich das Fallen der Tropfen nicht wie Untergehen an, sondern nach Freiheit.

Nada mais exaustivo do que oferecer o peito inteiro

e descobrir, tarde demais,

que havia somente mãos procurando abrigo para si.

Uma casa construída sobre o vento.

Uma mesa posta para dois

onde apenas um prato voltava vazio.

Tanto esforço para traduzir o indizível.

Tanta anatomia da alma.

Tantas camadas retiradas uma a uma,

como quem acredita que a nudez absoluta obrigará o mundo a compreender.

E o mundo olhando apenas a pele.

O corpo também soube antes.

O corpo fechando-se.

O corpo ardendo.

O corpo infeccionando como um animal acuado.

Toda célula gritando aquilo que a linguagem, tão elegante e tão filosófica, insistia em explicar com delicadeza.

Não havia delicadeza.

Havia pressa.

Havia peso.

Havia um desejo atravessando outro sem jamais perguntar se existia alguém do outro lado.

Que extraordinária ironia.

Buscar um lar.

Encontrar um corredor.

Buscar repouso.

Encontrar impacto.

Buscar encontro.

Encontrar apenas uma sucessão de gestos incapazes de perceber que existe um universo inteiro escondido sob a pele alheia.

E ainda chamar isso de intimidade.

A memória é uma arquiteta cruel.

Levanta catedrais sobre ruínas.

Pinta vitrais onde existiam paredes mofadas.

Transforma migalhas em banquetes.

Faz acreditar que o vazio nasceu com a despedida,

quando o vazio já dormia na cama muito antes do adeus.

O amor não morreu.

Morreu a fantasia de que bastaria amar o suficiente para ensinar alguém a enxergar.

Ninguém aprende a contemplar uma floresta porque outra floresta resolveu florescer diante dos olhos.

Árvores continuam invisíveis para quem atravessa o mundo procurando apenas madeira.

E que alívio terrível.

Que libertação obscena.

Descobrir que a tragédia não foi perder um lar.

Foi insistir em chamar de lar um lugar onde nem o silêncio encontrava repouso.

Agora resta apenas uma sala vazia.

Eco.

Poeira.

A mobília retirada às pressas.

As marcas dos quadros ainda impressas na parede.

E, pela primeira vez, nenhuma vontade de trazer outra pessoa para morar ali imediatamente.

Talvez o vazio não seja um inimigo.

Talvez seja apenas o som de uma casa sendo desocupada das ilusões.

Talvez exista uma dignidade feroz em caminhar pelos próprios cômodos, ainda escuros, ainda frios, ainda desconhecidos.

Porque há portas que só se revelam depois do incêndio.

E há ruínas que finalmente param de fingir que eram palácios.

A/N: This poem is in Swedish for an assignment that I worked on. It includes my analysis of the poem (also in Swedish). It's based on a poem called "Den enda stunden" ("The only moment") by Johan Ludvig Runeberg.

Analys (Analysis)

Att första kolumnen är med “du” och den andra är med “jag” symboliserar att jaget sätter alltid personen hen älskar först istället för sig själv, och hur detta skapar en relation som är toxisk och inte bra för varken person. 

Att ha “en dag förflyter” på “du”:ets sida symboliserar att för den personen har det bara gått en dag, det vill säga inte väldigt mycket tid. Personen är inte ledsen att relationen har tagit slut, medan när det gäller jaget har det gått ett helt år och hen har inte kommit överens att relationen har tagit slut. 

Det skapas också en sorts kontrast mellan de sista två raderna, där jaget säger att “du” et är både välbekant men också som att jaget inte känner hen. Detta symboliserar att jaget har känt personen väl när de hade en bra relation, men nu har den fastnat, när den vet om hur du et var men inte hur den är nu. 

Alliterationen som jag har med “v” ljudet hjälper att skapa en mer flytande känsla eftersom v är en ganska mjuk konsonant. 

“Du obekante” och “du välbekante” har jag väljt att ha med eftersom det är både en del av den originala dikten fast det visar två olika personers åsikter när man skriver en kontrapuntal dikt. 

Första linjen, med att personen ser jaget “ute och handlar” symboliserar att allt i deras relation verkar normalt även om det inte är så, eftersom att gå ut och handlar är en ganska vanlig sak som man brukar göra. Men det kan också symbolisera hur en relation kan ha sina egna traditioner och ritualer som man brukar göra med den andra, och hur traditionerna bryts när man växer isär med någon. 

Nästsista raden när du:et frågar “vem är du” symboliserar att hen har redan glömt bort relationen och att den inte betyder väldigt mycket för hen, medan “jag känner dig inte”, det som jaget säger, betyder att hen vill lära känna du:et även om det inte finns någon relation. 

Att du:et är aningslöst om vad det var som gick fel medan jaget spekulerar att det var hens “fina, vassa klor” kan också signifiera att du:et brydde sig inte så mycket om relationen eller kanske könde inte sin partner såväl att veta vilka handlingar gjorde jaget ledsen. Att jaget spekulerar betyder att hen vill försöka laga relationen även om det dödar jaget.

Användningen av pronomen “jag” gör så att det blir enklare för läsaren att känna sig mer kopplad känslomässigt till dikten, och kanske tänka om sina egna erfarenheter med någon som beter sig så. 

masterlist