Låt därför livet bära med sig vad det vill, och låt mig vara stark nog att ta emot vad det bjuder

Barnet bestämmer sig för att bli osynligt. [...] Bli osynlig, inte försvinna. Ett försvinnande vore antagligen svårt för mor. Men att bli osynlig vore en lättnad.

Jag har alltid varit ett slags möbel, en byrå för utsorterade saker. Jag vet inte hur, men de vuxna deponerade sina saker, teman, problem i mig: känslorna, de oönskade, rädslorna, vara man, vara kvinna, såren. Det är möjligt att dessa saker bara låg där helt herrelösa, att jag samlade in dem, att det var jag själv som stoppade in dem i mig.

Mormor äter ofta hemma hos dem. Mor och mormor kämpar då med varandra. De pratar i mun på varandra. Det handlar om vem som pratar högst. Far är försvunnen i sina skinn. Barnet måste lyssna. Någon måste ju lyssna. Vad skulle annars hända med människorna om ingen lyssnade?