#blodbok

Människorna var mycket mer hotfulla än monstren under sängen och i skåpet. De hade alltid den där kroppen, och det monstruösa med kroppen var att den aldrig bara var en form för att existera i världen, utan att den alltid hade ett kön, nej att den var ett kön – man ELLER kvinna.

Mor vaknar skräckslagen. Hennes blick är en knytnäve av glaciärer. Så hård är den. Att barnkroppen utstöter ett skrik. Men näven borrar sig in i barnet. In i munnen. Så att skriket ändrar riktning. Skriket rusar djupt in i dess kropp. Barnet rusar ut i trädgården. Skriker skriker genom alla inälvor. Hela kroppen skakar. Barnet viker sig på mitten. Det står under sina revbensbågar. Höga som pelarna i en katedral. I marken är det ett hål. I hålet en spiraltrappa. Nere vid trappans slut ett ljus. Ett pyttelitet ljus. Ljuset ligger mycket, mycket djupt. Barnet stiger ner. Det går mot det lilla ljuset. Då ser barnet också vad det är. Det är barnets liv. Det tar sitt liv i sina händer. Barnet öser upp det som ett grodyngel ur djupet. Det lilla livet trycker sig helt nära barnets hud. Då vet barnet. Vet vad dess innersta alltid vetat. Då plockar barnet fram sin allra största, finaste ömhet, ger den till det lilla ljuset att äta och säger: "Jag kan tyvärr inte lyfta upp dig, lilla gnista, du måste fortsätta hålla dig gömd. Hon skulle utplåna dig."

Och vem tror egentligen att tiden förlöper linjärt, det är ju bara en grymt absurd barnsaga, dessa skeenden efter varandra, nutidens varande! Allt är alltid så gräsligt samtidigt och slukat, en sådan slät, linjär, icke fragmentarisk historia, den är väl bara dikt och förbannad lögn!

Mor har tre lager hud. Den första huden består av kvinna. Hon hade gärna velat vara en man. Hon ville få tillåtelse att vara aggressiv. Studera. Slippa ha barn. Samtidigt hatar hon män. [...] Mors andra hud är av prat. Prat är en rustning. En ärvd hud. Mors tredje hud består av seg glömska.

Jag har alltid varit ett slags möbel, en byrå för utsorterade saker. Jag vet inte hur, men de vuxna deponerade sina saker, teman, problem i mig: känslorna, de oönskade, rädslorna, vara man, vara kvinna, såren. Det är möjligt att dessa saker bara låg där helt herrelösa, att jag samlade in dem, att det var jag själv som stoppade in dem i mig.

Jag kände att skrinen var mormors inre, evakuerade rum. Skrinen var mormors bundsförvanter; jag visste att hon hade skurit bort små bitar av sin tomhet och att hon bevarade dem i skrinen. [...] "En dag kommer du ärva alltsammans", sa hon och det kändes alltid som ett hot.

We were raised at the end of the 20th century, in the short period of the "end of history", with the belief (and expectation) that we could become everything. But the end of history has ended, war and violence never really left, only left the self-image of "the West".

Mormor äter ofta hemma hos dem. Mor och mormor kämpar då med varandra. De pratar i mun på varandra. Det handlar om vem som pratar högst. Far är försvunnen i sina skinn. Barnet måste lyssna. Någon måste ju lyssna. Vad skulle annars hända med människorna om ingen lyssnade?