#kroppen

Hon förundrade sig över hur människans kropp vecklar ut sig i tiden, starkt ohejdbart stiger skikt efter skikt fram ur sin frölinda.

Människor har så olika kroppar. Somliga vaknar upp och finner att det växande slottet de bor i och som är de själva, är ett skört tempel täckt med skönhetens silkessammet, andäktigt håller de upp den fina armen och den tunna handleden för ögonen och granskar vad skönhet är, fingrarna spelar som herdepipor. För andra: ett fängelse vars slutna väggar närmar sig och stänger sig, en fasa man inte kan komma undan, ty domen är ju att man är inspärrad på livstid.

Jag står närmare kvinnornas kroppsspråk. Jag undrar ofta hur jag skulle röra mig om jag vuxit upp bland djur på en ö utan människor. Antagligen skulle jag röra mig som ett djur, koaktigt, ormlikt, musartat eller multianimaliskt. Men här, i denna avsaknad av öar, i detta alltid-vara-mitt-i, i kroppsspråkens binäritetsfascism, talar mina lemmar ren rotvälska, en söndertuggad älviska, bruten trängelska, ett i förvirringen hit och dit snubblande mittemellan och för-att. Jag vet inte hur jag annars skulle kunna uttrycka mig än: Jag känner inte till något språk för min kropp.

I människans kropp är tiden inbyggd, livstiden, dödstiden.

Jag minns knappt mig själv som barn. Eller kanske menar jag: Jag minns knappt barnets kropp. Under den tid som jag skriver om, har jag ännu ingen kropp. Snarare än en kropp minns jag mig själv som en förnimmelse, något fint under de hotfulla magarna, som irrade runt mellan de vuxnas ben som mellan stammarna i en urskog, något silkeslent på de grova tingen, på asfalten, på mormors hud.

För att få födas skriver kroppen ett kontrakt med döden, och från den stunden försöker kroppen till varje pris att hitta ett kryphål –