#kroppen

I människans kropp är tiden inbyggd, livstiden, dödstiden.

Jag minns knappt mig själv som barn. Eller kanske menar jag: Jag minns knappt barnets kropp. Under den tid som jag skriver om, har jag ännu ingen kropp. Snarare än en kropp minns jag mig själv som en förnimmelse, något fint under de hotfulla magarna, som irrade runt mellan de vuxnas ben som mellan stammarna i en urskog, något silkeslent på de grova tingen, på asfalten, på mormors hud.

För att få födas skriver kroppen ett kontrakt med döden, och från den stunden försöker kroppen till varje pris att hitta ett kryphål –

Humans are more than their bodies, but they are their bodies, too. How bodies are treated by their society—that is, whether they are accepted, rejected, contested, or altered—in part defines those bodies, as well as what it means to occupy them as a human.

For our whole lives, our bodies are the only things we have here on earth. Life here is the body

När jag kallar mig mig kallar sig min kropp sig. Vi vilar ett stycke ifrån varann.