#kortisol

Det är lätt att bli upphängd på småsaker. Det ringer precis när vi satt oss vid bordet; ugnen har strulat; håret vill inte se ut som det borde ha sett ut; VARFÖR funkar INGET för mig?

Det är lätt att se, när kortisolet inte flödar, att inget av det här är personligt, eller orsak till panik, eller orsak till ångest, egentligen. Men vi har oändlig förståelse för vår egen förmåga till frustration. 

Testa ett perspektivskifte: 1. Behöver jag ens bry mig om telefonen? 2. Är ugnen ute efter mig, eller finns det kanske konkreta lösningar på ugnsproblem? 3. Men jag älskar mitt hår i den här frisyren! (Annars, byt.)

Kombinera acceptans med lösningsfokus. 

Skicka ut lite kärleksfull vänlighet: 1. Vad gulligt att X vill ta kontakt med mig* (eller: hoppas den stackars telefonförsäljaren slipper bli utskälld för många gånger ikväll). 2. Vad fantastiskt det är att ha en ugn ändå. 3. Vad trivsamt mitt hår är för det allra mesta. 

Andas djupt: in genom näsan; låt mage och bröst vidgas; se om du kan andas så djupt att fingrar och tår börjar kvillra. Andas ut genom munnen och släpp: spänningar, axlar, onödig självkritik.

Allt är närvaro. Allt är brus. 

Nästan all kritik är självkritik. Nästan all frustration är självfrustration.** Finaste, jag/du/vi förtjänar bättre än så.

__________________________________________ 

*Kom ihåg: att det är gulligt av någon att göra något är inte = jag måste svara. Jag måste kunna skilja på vänlighet och självutplånande — som förresten är ovänligt mot både mig själv och andra. Det här kan vara mer eller mindre enkelt beroende på tidiga relationer; men mer om det efterhand.

Barna blir faktisk stresset i barnehagen

I dag kom den artikkelen jeg har ventet på lenge – i mange år, helt siden jeg som fersk førskolelærer begynte å grave i tematikken. Den gangen var det ingen som visste noe som helst om barn og stress, bortsett fra en og annen spesialpedagog som hadde noen (ganske gode) løsninger for barn med spesielle behov for det. Jeg husker jeg til og med mailet barneombudet om det, om hvem det nå var som var…

Enda en ny diagnose kan legges til…

En fordel med å ha kommet seg inn i NAV, er at de krever dokumentasjon. Bøttevis med dokumentasjon. Og det betyr at legen hyppig må besøkes og ymse prøver tas til stadighet. Bare for å få den hele og fulle oversikten. Så her om dagen bestilte jeg meg en ny time for utredninger av ymse slag, på NAVs befaling. Morsomt nok fører dette til at hodet mitt skal scannes om et par ukers tid, for å sjekke…

kemarahanmu adalah racun untukku. apa sudah tidak punya akal? sampai harus marah dan menyisakan kurang lebih satu liter racun. dan itu aku minum.

aku tidak suka, tapi aku mah apa berada di dalam sini bukan pilihanku, meminum racun ini juga bukan pilihanku, mendengar semua ini juga bukan inginku, menahan sesak ini juga tetap kupasrahkan saja padaNya. bukan pilihan, sayangku..

tolonglah, beri aku bekal yang indah, untuk apa racun" ini? Tuhan ingin aku berguna, bukan menjadi sampah yang nantinya akan membuat susah. tapi, sekali lagi, aku mah apa. di janin ini aku tidak mampu menyampaikan kritik dan saran yang membangun, sayangku..

ayah dan ibu.. jika kalian tidak siap dengan kehadiranku, berilah waktu dirimu. aku mendengar, aku merasakan, bahkan taukah? ibu akan menurunkan racun padaku bila ibu marah dan tertekan. aku juga sakit bu, sama seperti ibu.

ini mengerikan, ini menentukan, bagai apa nanti kelak di masa depan. racun itu bernama kortisol.. payah kalau kalian tak tau. coba lah cari tau dulu sebelum memilih dan memutuskan.

aku tau aku tidak bisa banyak mengeluh, ngga apa. wajar. normal. kan seram kalau aku bicara dan memberikan saran membangun dari dalam sini. aku menerima. tapi tolonglah, beri aku bekal yang baik. aku ingin hidup dan mati yang baik.

Seit Wochen fühle ich mich schlapp und unmotiviert. Während der Busfahrt zur Arbeit künden sich täglich Kopfschmerzen an, auf dem Heimweg bin ich ständig am Gähnen. Abends und am Wochenende kann ich mich zu nichts mehr aufraffen.

Die Blutzuckerwerte sind tagsüber stark erhöht und jeden Abend kämpfe ich dafür gegen Hypos.

Mehrfache Basalraten- und Bolusfaktor-Änderungen bringen nicht den gewünschten Erfolg. Selbst als ich einen Arbeitstag ungewohnterweise stark körperlich gearbeitet habe, hat sich an den erhöhten Werten nichts geändert.

Ich warte also auf einen Infekt, eine Erkältung. Ich überlege, ob hormonell alles in Ordnung ist. Ich zerbreche mir den Kopf, um den Grund für diese Konstellation zu finden.

Da lese ich in einer Diabetikergruppe auf Facebook einen Post und plötzlich fällt es mir wie Schuppen von den Augen: beruflicher Stress!

Dass meine Arbeit mich stresst, nervt und mir nicht mehr gefällt ist mir natürlich bewusst.

Aber kann Stress tatsächlich auch meinen Blutzucker so stark beeinflussen?

Fakt ist, dass bei Stress nicht nur Adrenalin sondern auch Kortisol ausgestoßen wird.

Kortisol ist ein Hormon. Es bremst die Insulinwirkung und steigert die Zuckerneubildung in einem ganz bestimmten Tagesrhythmus. Nachts ist die Kortisolausschüttung am geringsten und in den Morgenstunden am höchsten – es verursacht daher wohl auch das bekannte Dawn-Syndrom.

Auch schüttet der Körper es gerne bei Unterzuckerungen aus. So können starke Blutzuckeranstiege nach Hypoglykämien entstehen, die sich nicht durch einen  Hypo-(Fr-)essflash erklären lassen.

Auch bei Stress wird dieses Hormon vermehrt ausgestoßen und es sorgt dafür, dass in Muskel und Leber gespeicherter Zucker ins Blut abgegeben wird.  Es hemmt gleichzeitig die Aufnahme von Glukose in die Zellen und lässt somit den Blutzuckerspiegel steigen.

Hiermit habe ich nun also die Ursache meines Blutzucker – Chaos und somit einen weiteren Grund zur Änderung meiner Lebensumstände.

Da sich dies so schnell nicht ändern lässt, muss ich versuchen, anderweitig tagsüber etwas runterzukommen oder mir eine Schicht aus Teflon zuzulegen, die Ärger an mir abgleiten lässt. Ich habe mir vorgenommen, ab sofort mehr für mein Wohlbefinden zu tun und mich nicht mehr so schnell stressen zu lassen.