#andetag

Jag vill börja om

Åsa Nilsonne inleder sin senaste bok om mindfulness (Mindfulness utan flum, 2020) med en upplevelse av spontan medveten närvaro: solen värmer armen och nuet och det förflutna flyter ihop. Allt blir närvarande; allt är förnimmelse.

Jag uppskattar det här. Jag uppskattar det särskilt på grund av det jag famlat efter att beröra innan: att det verkar helt omöjligt, rent semantiskt, att greppa nuet, åtminstone i ord, utan att röra vid det förflutna. Hela vår begreppsvärld är ändå uppbyggd av tidigare erfarenheter. Det tycks mig omöjligt att förnimma, efter tioårsåldern säg, utan att det är genom det tidigares översättningsnyckel.

Hur ofta pratar vi inte om andningen, även om vi inte studerat ett ord av buddhistiska läror? ”Andas!” säger vi till någon som är upprörd, någon som är nervös, någon som är skrämd, någon som är förvriden i smärta, någon som framföder ett barn, någon som vi är rädda faktiskt inte andas, faktiskt inte kommer andas något mer: andas, andas, andas. Andas med din heliga ande-dräkt. Fortsätt ro med dina andetag. Låt din kropp vara en eka som färdas längs den å(h) som kallas Livet.

Det första och största vi lär oss i livet är att andas. Det börjar redan i livmodern, vad jag kan förstå: innan fostret lämnat moderlivet har hen övat på att andas, trots att hen varit tvungen att genomföra ritualen i fostervattnet. Jag gillar att detta ofta kallas just ”practice” i litteraturen, precis som medveten närvaro, andning och meditation är en del av ens ”praktik” eller (ut)övning i mindfulnesskretsar, så är fostrets andningsträning en första praktikplats. Det känns högfärdigt att utgå ifrån att vi skulle bli klara med denna övning, att vi skulle vara färdig(ut)bildade bara för att vi bytt moderlivet mot jordelivet.

I nuet är vi alltid nybörjare. Det är en hårfin gräns mellan erfarenhet som styrka, och erfarenhet som förstelning.