Se på världen

Regnet som rinner längs de rostorange takpannorna på huset mittemot

Grannen som övar fiolspel—behagligt

Strömmen av bilar längs vägen—förstärkt av det våta, men inte obehagligt, mer som havets brus

Stearinljusets låga som speglar sig i fönsterrutan

Något som mullrar till—inte åska, för kort, mer som något metalliskt, en avlastningsramp

Människor som går ut och in genom dörrar: dörrarna i sig, klirret av nycklar

Fiolen igen

Det är inte ett stycke jag känner till: det tystnar, börjar igen, i moll (inspirerat av regnet?)

Vibrato, sedan föreställer jag mig pausen som sökandet efter en ny fingerposition, eller kanske en plats i noterna

Ljudet är så djupt att det kunde vara en altfiol (är det?)

Djupa, jämna stråktag

Nu vet jag

Nu känner jag till

Och inte

Det är lätt att bli upphängd på småsaker. Det ringer precis när vi satt oss vid bordet; ugnen har strulat; håret vill inte se ut som det borde ha sett ut; VARFÖR funkar INGET för mig?

Det är lätt att se, när kortisolet inte flödar, att inget av det här är personligt, eller orsak till panik, eller orsak till ångest, egentligen. Men vi har oändlig förståelse för vår egen förmåga till frustration. 

Testa ett perspektivskifte: 1. Behöver jag ens bry mig om telefonen? 2. Är ugnen ute efter mig, eller finns det kanske konkreta lösningar på ugnsproblem? 3. Men jag älskar mitt hår i den här frisyren! (Annars, byt.)

Kombinera acceptans med lösningsfokus. 

Skicka ut lite kärleksfull vänlighet: 1. Vad gulligt att X vill ta kontakt med mig* (eller: hoppas den stackars telefonförsäljaren slipper bli utskälld för många gånger ikväll). 2. Vad fantastiskt det är att ha en ugn ändå. 3. Vad trivsamt mitt hår är för det allra mesta. 

Andas djupt: in genom näsan; låt mage och bröst vidgas; se om du kan andas så djupt att fingrar och tår börjar kvillra. Andas ut genom munnen och släpp: spänningar, axlar, onödig självkritik.

Allt är närvaro. Allt är brus. 

Nästan all kritik är självkritik. Nästan all frustration är självfrustration.** Finaste, jag/du/vi förtjänar bättre än så.

__________________________________________ 

*Kom ihåg: att det är gulligt av någon att göra något är inte = jag måste svara. Jag måste kunna skilja på vänlighet och självutplånande — som förresten är ovänligt mot både mig själv och andra. Det här kan vara mer eller mindre enkelt beroende på tidiga relationer; men mer om det efterhand.

Åsa Nilsonne inleder sin senaste bok om mindfulness (Mindfulness utan flum, 2020) med en upplevelse av spontan medveten närvaro: solen värmer armen och nuet och det förflutna flyter ihop. Allt blir närvarande; allt är förnimmelse.

Jag uppskattar det här. Jag uppskattar det särskilt på grund av det jag famlat efter att beröra innan: att det verkar helt omöjligt, rent semantiskt, att greppa nuet, åtminstone i ord, utan att röra vid det förflutna. Hela vår begreppsvärld är ändå uppbyggd av tidigare erfarenheter. Det tycks mig omöjligt att förnimma, efter tioårsåldern säg, utan att det är genom det tidigares översättningsnyckel.

Självklart är det inte enkelt. För varje nu jag lyckas vara i går mig tusen förlorade i då och sen. Sen ska jag— Då var det så att— Vad fint om— Minns du när— 

En god vän skrev till mig om sitt halvkinesiska barns besvär med svenskans alla grammatiska tidsuttryck. Själv har jag liknande problem, fast omvänt, i mina försök att använda mina knapphändiga kunskaper i teckenspråk. Och det är lätt att hänga upp sig: allt vi pratar om har ju nödvändigtvis hänt eller kommer (kanske) att hända. Hur ska vare sig tal, händer eller skrift kunna uttrycka nu?

Nu—