Nån solidaritet finns inte för såna som Sirkka. Du är naiv, förbannat naiv. En nerdekad tjej som kollapsar var fjärde dag, vem orkar med såna idag när halva folket är i skilsmässa och solidaritet räknas i kronor och ören.

Börje svor och gav mig tre kraftiga slag med handflatan. Smällarna flög ödsligt i hallen och jag kände skräck, men jag gjorde allt för att inte visa det - av stolthet och vana: jag hade varit med förr. Och jag antar, fast jag tänkte inte så just då, att det var likadant för Börje; att han också vuxit upp i våld, att han just i det ögonblicket han slog levde i ett invant tillstånd av brutalitet och mänsklig förnedring.

Hannu tror fortfarande att han rätt till motstånd och egenvärde, det som nu händer förstår han inte, han förstår inte varför de slår, varför hans närvaro skapar ett sådant hat, i skolan och på gårdarna mellan husen. Och eftersom han inte förstår slår han tillbaka istället för att ömsa skinn, tystna och ta avstånd från sitt liv. Han är elva år gammal, hur ska han kunna känna dolda lagar, människornas behov av speglar och de okunnigas mentalitet, de förtrycktas drift att förtrycka.

Att somliga människor levde sämre än andra tog han för ofrånkomligt, han såg människorna som enskilda individer och insåg inte det faktum att dessa individer är gruppvarelser och att olika grupper har skilda intressen, och framför allt insåg han inte att förtryckta grupper kan protestera och resa sig.

Det var redan lätt att se hur hon kom att se ut som fyrtioåring - en ålder som hon förresten inte skulle uppnå om hon fortsatte att supa och missköta sig. Men fortfarande var hon ung, och hon var inte chanslös, för mig fanns inte chanslösa människor. Fick inte finnas.

Men hans frihet är skenbar, han känner en kort önskan om att få vara en av de där fångarna, att få en position, en fast punkt. Han är ofri därför att han saknar samband, därför att han inte ingår i en ordning, för att han anser sig förskjuten.

Varför hade jag inte ringt? Ja, det är väl så man brukar säga. Jag ville svara henne att mitt liv gick ut på att slita isär band, inte att knyta ihop dem, jag visste inte ens hur man knöt sådana band. Men slita isär, det kunde jag. - Jag vet inte varför, sa jag till slut. Hade du väntat dig det?

Han satte sig med en bok vid läsbordet. Men inte för att läsa, han ville först veta hur det kändes att sitta där - om det var som förr när han suttit hemma i köket och försökt läsa sina läxböcker, dem som han aldrig förstått och som gett honom vånda. Men boken han nu höll i sina svettiga händer var inte en skolbok och ingen skulle öppet förakta honom om han inte kunde läsa den. Ändå tvingades han att kämpa mot det förflutna, bilder av lärare och klassrum och hånskratt och utsträckta tungor fyllde hans huvud [...]. En hel eftermiddag satt han vid bordet utan att läsa. Det var som om han sprungit ett långt lopp och äntligen kommit till målet som hägrat för hans ögon, och när han senare lämnade biblioteket hade han segrat över det första motståndet. Han kunde börja, han visste nu att ingen kunde vägra honom att komma tillbaka nästa dag, ta en bok och läsa den utifrån hans egna förutsättningar. Han själv skulle ställa kraven och hålla förhören, förebrå och berömma. Där inne bland böckerna skulle han sitta tills han "visste". Det därför att han ville! Måste!