Malte Persson

du lämnas med ditt liv, så jättelikt och ängsligt (svårt att reda ut dess lopp) som mognar i dig, inskränkt, insiktsrikt, till ömsom sten och ömsom himlakropp.

Jag har även skaffat en författarsida på Facebook, där jag (i bästa fall) uppdaterar oftare. 

Där lyckan är allts högsta vinst   och blick och ringar byts förtjusat i vindoft, tingens rus – är du satt i andens, anti-lyckans, tjänst.

Kväd nervsagan, sire! Svär kavringseden, AD! Avsvär ren dansk regi! Av VD:s reseräkningar näverriksdagens arv: riksvägens vandrare Arn kväver Gris-Anders, gräver skandinavers     grav i Sverkersändan… i regnväderssvankar: kaviardrängens vers.

varit väl svenska

”Kung Erik, du bröt varje ed! precis som jag i mina dar, som straff skall du nu ligga ned i graven med din gamle far!” Hör fåglarna tuta i träden så grannt.

En tigande stockfisk i smör gör råttradikalers humör långt bättre än en Mirabeau och alla talare sen Cicero.

Under saturnaliefestens feta dagar, då tärningen är fri och kung, då tror jag man får leka också med sin dikt, o Rom med partyhatt som frihetstecken! Skrattar gör du; alltså får jag, utan tjafs. Bleka bekymmer, stick er väg långt bort nu; vadhelst som kommer för mig ska besjungas utan någon grinig eftertanke alls. Slav, kom hit och blanda vin i bägaren, som munskänken Pythagoras åt Nero, blanda så, Dindymus, bara oftare: när jag är nykter kan jag inget göra, men drucken undsätts jag av femton skalder. Ge mig kyssar nu, massvis, rent Catulliskt: om de är lika många som han sade – då ska du strax få Catullus sparv av mig.

När vi skäms för att vi läst så många dikter och vill göra något seriösare så tittar vi på teve. Kanske är det nyheter om världsläget, som är djupt allvarligt, för att inte säga akut oroväckande; eller kanske en serie med komplex berättarteknik, som under flera säsonger skildrar en mängd fiktiva gestalters utveckling genom långa story arcs; eller kanske en dokumentär om ugglor, det klokaste djuret, som aldrig lärt sig läsa, men som jobbar med nätverkande och medveten närvaro. Teven har både ljud och bild, medan dikten mest låtsas ha det, och dessutom har dagens teveapparater massvis av färger, som de utnyttjar till att visa en mångfald av ting och scener, medan dikten för det mesta bara har två, svart och vitt, som den förgäves försöker göra sig märkvärdig med. Dikterna är oftast korta (till exempel ”limerickar”, ett slags små löjliga skämt på rim, och ”haiku”, som är samma sak men utan rim och humor) för att även den som är dum i huvudet ska orka koncentrera sig på dem, medan teveprogrammen, till exempel en gala där olika framstående insatser inom de teverelaterade konstarterna prisas, kan pågå nästan hur länge som helst. Vi, däremot, är inte så smarta som vi låtsas vara, och somnar därför framför teven innan den är klar med vad den har att visa, eller så återgår vi allt som oftast inom kort till dikten.

Hemska rim i svenska hem – hälsa hemskt och hälsa hem. Hälsa hutlöst och ohyggligt, hälsa hyggligt ouppbyggligt. Hälsa hyfsat, hälsa hövligt, minst så mycket som behövligt. Hälsa högtidligt och hult, hälsa helt och fast och fullt. Hälsa inte vem som helst, hälsa helst från yngst till äldst: hälsa Hellsings sällskap snällt, hälsa Hellsing speciellt. Hälsa näpet och säg hej, hundra häpna tack från mig! [Hälsningsvers skriven när jag fick Lennart Hellsing-priset 2013 för Resan till världens farligaste land, men olyckligtvis inte kunde komma på mottagningen. I brist på bättre får den duga som tack för allt idag också. Hellsing var en stor poet och en förebild för oss (alltför få) i nonsensbranschen. Må han rimma i frid!]

För tiderna ändras. Väldiga planer Som mäktiga slipat, de hejdas till sist. Och drog de likt blodiga tuppar först in här, Så ändrar sig tiderna ändå helt visst. På botten av Moldau finns stenar som rör sig. Tre kejsare ligger begravda i Prag. Det stora blir mindre och litet blir större. En natt har tolv timmar, och sen blir det dag.

Jag fortsätter att skriva dikter, och har skrivit en dikt om att fortsätta, även efter ett terrordåd, och i synnerhet då: http://www.expressen.se/kultur/malte-persson-efter-annu-ett-terrordad/

När orden, tafatt flaxande som klädesmalar, mödosamt fångats in och nålats fast och nått en kritisk massa uppstår – efter en del andra praktiska bestyr – boken. Låt oss säga att det är en diktsamling: en plats där språket kristalliserat eller bara klumpat samman sig till dikter, var och en ungefär av en bokmärkesängels storlek, omgivna av marginalers oupptäckta territorier (och bortom marginalerna: det värsta: verklighetens monsterfilm i bleka färger). Det behöver inte vara pappersmassa, men innerst inne känner sig boken först riktigt på riktigt när den är tryckt på ark och inte mer kan ändras. Så har det varit i hundratals år. Gutenberg + Luther = sant. Men nu står boken i en bokhylla och hatar i hemlighet de andra böckerna som står bredvid den. Alla försöker de överrösta varandra, men lyckas inte frambringa något annat än en högtidlig tystnad. Det finns så jävla många böcker! Boken önskar att den låg i ditt knä och blev kittlad mellan de uppslagna sidorna. Att den fick känna sig lite speciell igen. Boken är ord på papper, men inte bara, som den brukar framhålla, ord på papper. Vilket försvinner först: papperet eller orden? Boken är även hundöron och tankar, radavstånd och receptionshistoria. Boken har komplex över sin formgivning. Dess pyttelilla marknadsföringsbudget är slut för länge sen. Men den är rak i ryggen, detta ryggradsdjurens ryggradsdjur. Som kan bli femhundra år gammalt, men inte skulle överleva ens en dag på egen hand i djungeln. Boken vill, som andra masochister, gärna vara bunden. Boken drömmer mellan raderna. Bokmärkesänglarna är rastlösa, står och röker på skolgården, tågluffar, pluggar sociologi och genusvetenskap, men hoppar av, vet inte vad de vill, uppslukas av mängden sidor, försvinner ur sikte. Boken vill ta hand om dem, men vet inte längre hur man gör. Boken fruktar makulering. Boken har en svartvit världsbild. Av alla levande döda är boken både den stillsammaste och den farligaste.

Svanen flyger bort och lyser benvit. Banvakten tar upp en bortglömd benbit. Kungabarnens barnablod var venblått. Barnvaktsryktet blir nog aldrig rentvått.

som honung tungt ur vaxets hålrum rinner.

Vad finns jag? Till. Till är vad jag finns. Det är ett minimum. Ett existensminimum. Vad fick jag där? Till det, är vad jag fick. Men det är i längden ganska jobbigt att ständigt behöva överraska sig själv eftersom så sällan någon annan lyckas. Bortom all utsmyckad idiomcirkus är existensen ett ganska vanligt tema. Lätt att variera, svårt att förnya. Över alla toppar. Det är lugnt! I ögat håller tårar till; jag håller dem tillbaka. Bara för att jag hatar det förflutna ska man inte tro att jag gillar framtiden. Nuet är inte så himla kul det heller. Att vara ett subjekt kan trötta ut en. Verkligen. Man skulle vilja dansas. Man skulle vilja hoppas upp och ned. Så många predikat som tynger. Att skreva, skruva, skriva, skrävla. (Bumpersticker: ”Poeter gör det med ord.”) Att vara överhuvudtaget. Och som jag är.

”Vi rymmer”, sade han, ”vi går med våra tusen och en fötter!” – men tusenskönan fann det svårt att slita sig från sina rötter.