#nyskrivet

En trestegsraket i ny musik! 6 november släpper jag en digital singel med nyskrivet, i december och januari ytterligare två. Låtarna skrevs och spelades in det märkliga året 2020 då livet stannade upp.

Maneter är något som man heter. Eller yxskaft. Allting måste ha ett namn, innan det kan kallas något annat. Ord är det ekivokaste som finns. Vad är form? Form är något som man måste lära sig behärska, och sen undgå att behärskas av. Här och var till vardags kan man hitta språk i stora oformliga klumpar. Ut ur språkets oformliga klumpar gäller det att knacka fram ett okänt som har kurat länge nog därinne. Gå med mejseln. Gå och humma. Ut ur språket gäller det att knacka sig med lilla söta diktarnäbben. Men hur skriver man en dikt? Jo, man gör det med bokstäver: några hundra stycken, som man arrangerar i en särskild ordning. Eller så gör man det med bokstäver: några hundra stycken, som man arrangerar i en särskild oordning. En dikt som väntat väldigt länge på att få bli skriven kan nog också vänta länge på att få bli läst. Dikter driver genom verkligheten som maneter, lika härdiga och sköra.

Universum består av jordglober, böcker och uppstoppade djur. Guds väldiga dammvippa kittlar oss så att vi skrattar så vi nästan dör, och sedan dör vi, och när vi dör minns vi inte riktigt en dikt vi en gång läst. Universum består av brevpressar och av Goethe och Beethoven, båda svårt handikappade och gjorda av gips. Det som pågår där kallas för oändligheten.

En gång fanns poesin, javisst, den fanns precis som mjölk och ordet ”mjölk” och ordern ”ge mig mjölk!” och orden ”här är mjölken”. Små getter betade i bergen, berg som fanns och var som oden. Solen rullade med blicken. Getmjölken gick bra att ysta. Och tystnaden var mogen, klar att brytas, när poesin, som fanns, tog språng från sten till sten och växte späd på platser där den nästan inte gick att plocka och den lagrades för smakens skull och hållbarhetens. En gång fanns poesin och den finns kvar i skrevor här och där. Som regnvatten i kaffekoppar glömda på verandan. Den dyker upp ibland när vindar röjs och åkrar plöjs och får förklaras av experter. Den anrikas i näringskedjan och gör folk och havsörnar anemiska och drömska utan att de anar varför. Poesin fanns innan någon uppfunnit poeterna – nej, vad vet jag om det, men poesin fanns kvar i alla fall när de var borta. Som en utfällning på vattenglaset bredvid sängen där den döde plötsligt vant sig vid att inte andas. Poesin var först i gasform, sedan lärde man sig recitera den helt flytande, till sist blev den kristaller, mineral, i böcker. Böcker är så tunga, det är tur att de har vingar. Jag kan se dem varje dag här från verandan, hela upplagor som störtar sig i havet. På havets botten läses ännu dikter, löses bläcket och blir sagor när det andas in av fiskar. Visste du att människokroppen till sjuttio procent består av poesi? Nej, det gör den inte. Människoanden, kanske. Om man vill och om den finns. Poesin är inte det som fanns och inte det som finns utan det som måste skapas för att finnas. Skapas? Nåja, göras. Höftas till. Täljas, putsas, knådas. Skrivas eller mumlas. Kanske skrikas från en bergstopp så att ekot rimmar dovt.   Vridas ur en alruna och hamras fram på revbenens tangenter. Penslas på en altartavla och en förortsvägg och i ett litet häfte ingen ser i solens inre. I språkets spektrums osynliga del. Till lyra, elgitarr, kanoner. Det regnar fjäderpennor över nejden. Poesin har övat luftlandsättning. En gång kommer den, som ryssarna och Kristus, hävdar vissa. Vad vet jag. När solfjädrarna öppnas och när lungor röntgas syns små svarta strofer. Timotheus från Miletus satte en extra sträng på kitharan och blev därför fördriven från Sparta. Vi hämtade poesin i läckande ämbar och inte mycket fanns kvar när vi kom fram, men vissa dikter var ändå så roliga att vi aldrig kunde sluta gråta. Det är en lerduva som sjunger. Det är getterna som bräker. Mjölken surnar. Är det bra? Stenar vilar menande. När orden faller här och där. När bergens toppar plockas. Sjung en sorglig sång om bläck och intet, om ditt brösts begravningsplatser. Dikten är det sydda såret, en sutur av alfabetisk catgut. O, så snyggt den tiger-tiger! När det ryter ur arkiven! Helt privat på en offentlig plats, i skuggan av en gravsten detta friska dumma ogräs. Som en gång fanns poesin och det var där jag fann den.