Bertolt Brecht: âTerziner om kĂ€rlekenâ
Se tranor flygande i stora bÄgar! Och molnen som i deras sÀllskap stannat, och som frÄn starten följt dem, de som vÄgar
bege sig bort frÄn ett liv mot ett annat. I samma höjd och fart och atmosfÀr, blott vid varann; och sÄ tycks det besannat
att inget alltsÄ varar lÀnge hÀr,  att moln och trana delar med varandra den vackra himmel dÀr de flyktigt Àr
och dÀr den ena bara ser den andra bredvid sig vagga i den vind som rör dem och bÄda kÀnner genom luften vandra.
KanhÀnda den till intigheten för dem: sÄ lÀnge bÄda tvÄ förblir i livet, sÄ lÀnge Àr det ingenting som stör dem,
och paret kan frĂ„n varje ort bli drivet, dĂ€r regn och skott frĂ„n vapen hotar falla. SĂ„ flyr de bort, i ljus av solen givet, Â
och mÄnens inte mycket mera kalla.
VarthÀn, ni?           Ingenstans.
Bort ifrÄn vem?              FrÄn alla.
Ni frĂ„gar: sen hur lĂ€nge gör de sĂ€llskap? Sen kort.         Och skiljer sig nĂ€r?                        Snart, i hast. För Ă€lskande Ă€r kĂ€rlek sĂ„ â en rast.














