#hoffmansthal

Och barnen växer upp med djupa ögon, som inget vet, de växer upp och dör sen, och alla vandrar sina egna vägar.

Och söt frukt blir det av de beska karten, likt döda fåglar faller den om natten och efter att ha legat kort förfars den.

Och alltid blåser vinden över slätten, och alltid hör vi många ord och pratar och känner lust och tröttheten i kroppen.

Och genom gräset löper långa gator, och platser finns med facklor, träd och dammar, och de är dödslikt torra och de hotar…

Vad har de byggts för? och är allesamman så olika? och fler än man kan räkna? Vad byter skratt mot gråt, tills blekhet stannar?

Vad ger allt detta oss och dessa lekar, vi som är stora dock och måste gå för evigt ensamma och inget söker?

Vad ger det att ha sett allt som försvinner? Och den som säger ”afton” har ändå sagt nog – ett ord, ur vilket djupsint sorg

und man ist dazu da,

daß man’s ertragt.

Und in dem «Wie»

da liegt der ganze Unterschied. [...]

Leicht muß man sein

mit leichtem Herz und leichten Händen

halten und nehmen, halten und lassen…"

Tutto è mistero, un grande mistero,

ed esistiamo per questo:

per sopportarlo.

E nel "come"

sta la vera differenza. [...]

Leggeri si deve essere, 

con cuore leggero e leggere mani

tenere e prendere, tenere e lasciar andare...