#recensioner

After the previous DIIV full-length Is The Is Are frontman Zachary Cole Smith checked into rehab for his heroin addiction, during this period of time DIIV basically didn’t exist anymore, but he slowly acclimatised himself to music again, so when that process was over DIIV started making music again.

All this makes this album very much one about overcoming addiction. The lyrics reads mostly as the narrator’s happiness about overcoming the heroin, but there’s also some parts where a little longing for times past can be noticed, at least in the opening track Horsehead. The album is also a lot more bleak than their two previous albums (while still very much shoegaze), you won’t find the jangle from tracks like Doused here, that’s for sure.

Highlights includes among others the singles Skin Game and Taker, where Elliott Smith- and My Bloody Valentine-influences respectively clearly can be heard. All in all, it might be a lot darker it’s still that mix of 90’s alternative rock and shoegaze that seems to be the band’s signature sound, the krautrock-touches present on especially Oshin are gone though. Let’s hope Zachary can manage to stay sober and make continue to make great music with his band!

Är detta början på en ny musikalisk resa för mannen som kallats Sveriges enda rockstjäna? Eller rentav ett farväl? Jag sitter ju inte på facit men singeln Körkarlen skvallrade om det sistnämnda även om Pimme låterminst lika vital sedan, ja...förra skivan. Musiken är lite luftigare och det ryms fler vackra melodier samtidigt som det industriella tonats ner något, även om det ändå till största grad finns kvar.

Upplever också en större variation jämfört med de två skivorna som föregick denna. Låtar som Aldrig av med varandra skulle kunna platsa på Skebokvarnsvägen och i Låt det goda bjuds det till och med på ett hårdrocksriff, dock ackompanjerat av Thåströms sedvanligt fina lyrik.

Den här mannen känns som lite av ett unikum, när andra band börjar suga röv efter första plattan blir Thåström bara bättre och bättre, och den här skivan är absolut bättre än Den morronen och minst lika bra som Beväpna dig med vingar. Simply put, han slutar aldrig förvåna och detta kan mycket väl vara hans bästa skiva hittills. Vilket som de flesta som läser detta lär förstå inte betyder lite.

Allt gott har ett slut och det är sant även för Brand New, som samtidigt som sin första skiva på åtta år — föranlett av de två albumlösa singlarna Mene och I Am a Nightmare — också aviserade ett avsked inom en nära framtid. Det är någonting som känns förståeligt med Science Fiction i åtanke, där bandet tycks ha förlöst sig själva en sista gång med all sin kvarvarande kraft och energi, men som också tydligt ljuder av ett band som vuxit upp och är redo att gå vidare.

Likt 2009 års Daisy öppnar skivan inte med någon programförklaring, utan snarare en mystisk sampling som sätter tonen för en skiva som bortsett från ett par ljudspårssamplingar i samma stil håller en sparsmakad produktion som passar för att få fram den råa energin bandet fortfarande har. Det låter bara inte riktigt som det brukar. Jesse Lacy låter trots sina 39 år fortfarande ungdomlig i sin röst, men musiken framförs med ett nyfunnet lugn som inte verkar känna någon stress eller press. Att de ångestfyllda skriken nu förpassats till bakgrunden — som i kören på Can’t Get It Out  — känns signifikativt och nästan lite onödiga i sin minimalistiska existens. Bandets pop-punkiga emobakgrund är inget som borde saknas på ett album som detta, men när Brand New strösslat ut bitar av samma ungdomliga punkenergi i portioner känns det snarast som distraherande aptitretare.

För det centrala på Science Fiction är snarare melodikänslan, med en i det närmaste britpop-minnande melankoli som tack vare produktionen verkligen blottar huden och känslorna. Som i 137 där den vilsamma produktionen håller upp texten i ljuset och det blir svårt att inte drabbas av minimalismen som bandet tacksamt nog givit sitt sista album. Energin är egentligen inte borta, den har bara kanaliserats till innerliga melodier och kraftfulla texter som gör att lugnet kommer eka långt efter att Brand New gått ur tiden.

8/10

Som en dammig bris från svunna tider träder 'Abilene Town' in på scenen och serverar oss en historia fylld med gnisslande grus, spända revolvrar och den där eviga kampen för rättvisa. Filmen, med Randolph Scott i huvudrollen som sheriff Dan Mitchell, sätter oss mitt i en kokande gryta av konflikter och ambitioner i en gränsstad på 1870-talet.

Miljö och atmosfär

Här har vi en film som verkligen lyckas fånga kärnan av western – de vidsträckta fälten och dammiga gatorna känns nästan som fondväggar till den dramatiska konflikten mellan boskapsuppfödare och nykomna nybyggare. 'Abilene Town' tar oss med in i en värld där regler bara hålls om man har en snabbare hand med revolvern och där varje gathörn gömmer en ny intrig. Ett stort plus för filmens starka miljöskildringar och förmågan att väcka liv i den hårda verkligheten på gränsen.

Karaktärer och konflikt

Randolph Scott gör en stabil prestation som sheriff Dan Mitchell, en man ständigt sliten mellan sin hederskodex och pressen från maktkampens våldsamma spel. Även om karaktärerna ibland känns något schematiska, finns det ändå en äkta känsla av moralisk kamp och lojalitetskonflikter. Det är som att varje scen är en stegrande dragkamp mellan rättvisa och personlig vinning – precis vad man förväntar sig av en klassisk western.

Berättelse och tema

Filmen spinner en intrikat väv av sociala och personliga intriger, samtidigt som den aldrig släpper greppet om den centrala konflikten mellan gott och ont. 'Abilene Town' utforskar teman som lojalitet och rättvisa med en enkelhet och direkthet som känns genuin. Precis som en luguber kvällshimmel i Arizona visar filmen att även i motgångarnas mörker finns det stjärnor som leder oss mot rättfärdighet.

Avslutningsvis

Hej vänner, Dusty här, redo att ta er med på en resa genom en klassisk westernberättelse som levererar precis det jag hoppas på när himlen färgas röd av solnedgången och dammet virvlar kring stövlarna. 'Two-Fisted Law' från 1932 är en film som direkt träffar hjärtat av allt det som gör westernfilmen till den tidlösa konstformen den är.

Tim McCoy spelar ranchägaren Tim Clark med en beslutsamhet som bara en man på jakt efter rättvisa kan. När en girig bankir iscensätter en falsk skuld för att ta hans mark, är det som att titta på en klassisk duell mellan gott och ont där varje blick och varje gest är laddad med betydelse. Tim McCoy fångar den där ensamma cowboyens slitna hjärta perfekt.

Och vad kan man säga om John Wayne, som här är med i en tidig biroll? Man ser redan här den gryende stjärnan, vars senare karisma skulle dominera genren. Men det är också Walter Brennan som förtjänar en eloge; i en av sina tidiga roller visar han med glimten i ögat vad som gjorde honom till en ikon.

Filmens kärna ligger i dess skildring av rättvisa och hämnd, de ständiga teman i vilda västerns berättelser. Här är det inte bara revolverduellerna som fångar intresset, utan de känslor och den moraliska kompass som driver karaktärerna framåt. Regissören D. Ross Lederman lyckas med en stilren enkelhet som många moderna filmer saknar. Man kan känna gruset under stövlarna och vinden i håret när Tim kämpar för att återta det som rättmätigt tillhör honom.

'kombinationen av äkta dramatik, tematik om ära, och en kärlek till detaljrikedom gör 'Two-Fisted Law' till en film jag gärna återkommer till. Är du redo att följa med på denna vilda äventyrsfärd, kan du se den hos Westernfilmer Online. Så sätt er tillrätta, tänd lägerelden och ge er in i en riktigt härlig western!

Hejsan alla cowboys och cowgirls där ute! Idag ska vi ta en närmare titt på en speciell westernfilm som går lite utanför de traditionella västernvägarna. Three Faces West från 1940, med självaste John Wayne, erbjuder en intressant brytning av genrer. Filmen blandar den amerikanska vilda västern med krigsdramatik från Europa, vilket är en ovanlig men ändå fascinerande kombination.

Filmen utspelar sig under den stora depressionen och följer John Phillips (John Wayne), en rättvis och tuff jordbrukare som står inför en kraftig sandstorm och ekonomisk kris i North Dakota. Här kommer den första böljande känslan av frihet och kamp - den där John Wayne alltid drar sig fram, hänger sin hatt på de öppna vidderna och visar att hårt arbete alltid betalar sig.

Men filmens verkliga kärna hittar vi i mötet mellan den amerikanska prärien och Europas krigsflyktingar. När Dr. Karl Braun (Charles Coburn) och hans dotter Leni (Sigrid Gurie) kliver in på scenen, blir berättelsen rik på en annan sorts djup. Leni, som bär på en längtan hem till ett Europa slitet av krig, kommer i konflikt med John som istället ser de amerikanska möjligheterna som lovande. Här har vi en vacker och komplicerad mix av sentimentalitet och viljan att börja på ny kula.

Tre omgångar fajtas denna film igenom: kampen mot naturen, de inre konflikterna och inte minst, de tysta broarna mellan kärlek och hopp. Trots att filmen försöker greppa många teman samtidigt, känns det ibland som att den kanske tappar lite koncentration på vad den vill säga. Men å andra sidan, kanske det är just dessa komplexa lager som ger filmen dess charm. Den bjuder på en lite annorlunda vy av västern - tillflyktens vägledning!

För alla er som är sugna på att uppleva denna unika westernklapp, kan ni fånga den på Westernfilmer Online.

Att slå sig ner i stolen för att se 'Three Texas Steers' är som att öppna en välbekant och välkommen bok om mod, äventyr och den ständigt närvarande kampen mot orättvisa. Den här matinéklassikern från 1939 är en del av den omtyckta "Three Mesquiteers"-serien, och även om den kanske inte bryter ny mark, så levererar den definitivt den förväntade dosen av westernspänning.

Filmen handlar om tre orädda cowboys som alltid tycks snubbla in i det ena äventyret efter det andra. Den här gången handlar det om att hjälpa Nancy Evans, en eldsjäl till cirkusägare, som hotas av en skum affärsman med giriga avsikter. Att lägga beslag på hennes mark är målet för denna skurk, men våra hjältar är inte de som ger sig i första taget.

John Wayne, innan han blev det stjärnskott vi känner honom som, briljerar med en ungdomlig energi som redan här visar den råa talangen som skulle göra honom till en ikon. Tillsammans med Ray Corrigan och Max Terhune fångar han kärnan av den gamla vilda västern – där vänskapsband är lika starka som det mest härdade läder och där kulorna viner när rättvisa ska skipas.

Regissören George Sherman har lyckats balansera action och humor på ett sätt som är både fängslande och underhållande. Ridduellerna är fartfyllda och skurkarna, ja, de gör sitt bästa för att bli hatade. Det är en klassisk saga där det goda står mot det onda, och vänskapen mellan huvudkaraktärerna ger den där extra värmen som gör deras resa värd att följa.

Med scener där det dammar kring stövlarna på prärien och vevgrammofonen spelar en gammal melodi, fångas känslan av längtan efter enkelhet och rättvisa. Kanske är det just denna tidlösa känsla som gör att filmer av denna sort fortfarande lockar och drar.

Hej kära läsare, det är Dusty här – och jag måste säga att "Ambush Valley" sannerligen lever upp till sitt namn. Med bergen stående som tysta väktare över dalen och de täta skogarna som bjuder på ständiga överraskningar, är denna film en påminnelse om att faror kan uppstå där man minst anar dem.

Det här är inte din traditionella westernfilm, men den fångar ändå den starka känslan av osäkerhet och spänning som råder på dessa gränsmarker. Visst, vi snackar legosoldater istället för cowboys, men i grunden är kampen för överlevnad och den eviga dragkampen mellan gott och ont densamma.

Rollfigurerna bjuder på ett rikt persongalleri där lojalitet och förräderi växelverkar som sällsynta varor. Jag uppskattar verkligen hur filmens manusförfattare vävt in element av hederskodex som känns genuina och äkta, även när kulorna viner och explosionerna ekar mot bergväggarna.

Med en intensiv och stundvis oförutsägbar narrativ struktur, kommer "Ambush Valley" att hålla dig på helspänn. Actionscenerna är smart koreograferade med ett strategiskt djup som jag inte ofta ser i moderna filmer. Det är en rejäl adrenalinkick från början till slut, och varje scen är en kamp mot klockan, mot landskapet, och kanske mest mot en själv.

Sammanfattningsvis, "Ambush Valley" levererar både spänning och en dos av det etiska grubbleriet som alltid lockar med oss westernentusiaster. För er som ännu inte har upplevt denna dramatiska dalgång, kan ni se filmen här. Så sadla upp, för det är en vild ritt att se fram emot!