Dig here - Gräv här!

Torkild Strandberg, folkpartist och högsta hönset i Landskrona, plockar upp ett gammalt SD-krav och vill se ett tiggeriförbud. 

I en insändare i Helsingborgs dagblad/Sydsvenkan utvecklar han sitt resonemang. Och efter att slutligen ha läst texten, måste jag faktiskt inleda mitt svar på hans opinionsartikel så här: 

Jo, Torkild, jag håller helt med dig: Det känns för jävligt att ”människor sitter utanför butiker, sommar som vinter, och ber om småpengar för sitt uppehälle”. Jag tycker också att det skamligt att svenska kommuner har ”visat en oförmåga att hantera framväxten av tältläger och kåkstäder i landet”.  Och jag håller med att lösningen egentligen heter ”utbildning, ekonomisk tillväxt och utveckling.”

Att du ändå kräver ett tiggeriförbud, Torkild, förvånar mig. Jag tror nämligen att du egentligen vet att förbud sällan löser några komplicerade sociala problem. Jag misstänker därför att tiggeriförbudet egentligen bara är det senaste nyförvärvet i din propagandistiska arsenal, Torkild. 

Förlåt att jag säger det, men det verkar vara ett utstuderat populistiskt krav. I över ett decennium har du byggt Folkpartiets politiska framgångar på sådana krav. Dina gamla krav på hårdare tag mot ”bidragsfuskare”, lag och ordning genom kameraövervakning och så ert evinnerligt klagande över att så många bidragsberoende människor flyttar till Landskrona. Enkla lösningar för komplicerade problem alltså. Sånt brukar betecknas som ”populism”. 

Bättre borde Folkpartiet kunna, egentligen. Men under ditt ledarskap har ingen socialliberal vågat sticka ut hakan och ifrågasätta de enkla Strandbergska sanningarna. Det gör heller inte Landskronas moderater eller miljöpartister, dina juniorpartners i den så kallade treklövern som styr i Landskrona sedan år 2006. De tiger, år in och år ut. Kanske skamset, kanske inte, det vet de bara själva.

Jag blir lite fundersam när jag läser Jonas Sjöstedts försök att förklara en gång för alla vad Vänsterpartiet står för i internationella frågor. Mest därför att mannen verkar ha dammat av en debattartikel som kunde ha skrivits typ 1991. "Demokratisk socialism" var då ett rätt så vettigt begrepp, ty Vänsterpartiet/VPK fick ju på något sätt definiera sig bort från allt som påminde om "auktoritär socialism". Dels slopade partiet därför k-et i partibeteckningen. Och så plockades ett begrepp upp som tidigare mest hade använts av sossar, till exempel Olof Palme. "Demokratisk socialism" skulle helt enkelt sätta punkt för ett kapitel i partihistorien som ingen längre ville stå för, alltså det där med "kommunism". Mycket riktigt så hävdade, när det begav sig, folk som Johan Lönnroth att det som hände mellan 1917 och 1921 inte alls var reko. Bara Lenins fel och ett jäkla diktaturkramande. I konsekvens var det Rosa Luxemburg (i selektiv läsning) som gällde istället. Det var ju i och för sig ingenting som var unikt för just den svenska postkommunistiska vänstern. I DDR exempelvis bytte landets styrande partiet namn i ett desperat försök att framstå som förnyat och värdigt att behålla makten. De lade helt enkelt till förkortningen PDS - "Den demokratiska socialismens parti" - till partibeteckningen. Så skedde i februari 1990. Nästan alla tog alltså avstånd från det som precis hade krakelerat eller fortfarande höll på att krakelera: Den realt existerande socialismen. Ingen ville ju längre framstå som diktaturkramare. Det var då, det. Men det var liksom rätt så länge sen att det där begreppet från tiden kring Murens fall hördes i en allvarlig debatt om vänsterns vilja och vägval. Jag trodde i min naivitet att Vänsterpartiet var ett "socialistiskt och feministiskt parti" på något slags miljömedveten grund. Men nix, nu är vi alltså "demokratiska socialister". Som om "socialism" egentligen innebär att vi inte skulle vara demokrater. Visst. Fast, förutom att jag nu bättre förstår många vänsterpartisters vurm för just Olof Palme, så blir jag ändå en smula eftertänksam och undrar om Jonas Sjöstedt kanske verkligen tror att året är typ 1995?

Alla äro vi sociala demokrater. Typ.

"Polisen är din vän". Det fick jag lära mig i småskolan. Snälla poliser dök upp på min skolgård och höll i trafikkunskapslektioner. Man fick godis, leksaker och klistermärken av dem. Snälla poliser fångade elaka bovar i diverse barn- och ungdomsfilmer. Poliser var helt enkelt hjältar och så hjälpte de folk i nöd.  Tyvärr så växte jag upp i en betongförort.  Tyvärr så umgicks jag med alltför mycket folk med mörkare hudfärg än jag själv.  Tyvärr så hörde jag senare till en ungdomssubkultur som poliser inte tyckte om.  Tyvärr blev jag politiskt aktiv i mina tonår.  Därför vet jag att polisen inte alls är mina vänner.  De var otrevliga när de dök upp i förorten, misstänkte väl oss allihopa för något.  De trakasserade mina turkiska, marockanska, afrikanska kompisar mer än mig.  De tyckte inte om punkare och vänsterdrägg. Den här sortens poliser som tydligen tycker att kommandoord, otrevliga svar och i värsta fall nervärderande skällsord är det enda tilltal som sådana som jag förtjänar är inte mina vänner.  Den sortens polis som pryglar folk vid politiska demonstrationer är inte mina vänner. Inte heller den sortens polis är mina vänner som låter mig, en vithyad mansperson, vara, men som använder sina yrkesprivilegier för att förnedra och trakassera mörkhyade människor. Jag är därför inte någon vidare vän av polisen.  Men jag har under mina mer mogna år jobbat för att släppa allt det där. Försökt visa förståelse för den utsatta yrkesgruppen poliser. Poliser har ju stressiga jobb. En mycket dålig arbetsmiljö. Blir påhoppade i media. Möter mycket verbalt och fysiskt våld i sin tjänstgöring. Många poliser mår därför dåligt. De gör ju bara sina jobb.  Jag tror att det här var ett nyhetslöfte, som jag gav någon gång så där för 10, 12 år sedan, efter att jag blivit pappa. Mina barn ska inte behöva uppväxa med sin pappas olämpliga attityd mot en av samhällets främsta pelare, lagens starka arm, polisen. Barn mår dessutom inte bra av att växa upp med känslor av misstro och hat. Men nu får det vara.  I dag bryter jag mitt löfte och kommer ihåg att jag brukade spraya ACAB på diverse husväggar och måhända den ena eller andra polisbilen, tidigare i mitt liv. När jag själv fick stryk av polisen då och då. Eller i alla fall blessyrer. När min vardag präglades av egna och andras dåliga erfarenheter av att ha att göra med en yrkeskår som är hart drabbat av inneboende skråanda, patriarkala strukturer, strukturell rasism - och en notorisk oförmåga att ta itu med de här problemen.  Varför? Jo, i går "tappade polisen greppet" över en antifascistisk demonstration i Malmö..  – Vi var tvungna att rida in för att maskerade demonstranter hade flyttat sig till utsidan av torget, och vi behövde göra gripanden", säger polisens pressinformatör Ewa-Gun Westford.  5 människor fick föras i ambulans till sjukhuset, därför att ryttarpoliserna var "tvungna" att utföra en chock mot en folkmassa.   – Jag säger inte att man får skylla sig själv, men man har valet att gå därifrån, det är inte riskfritt att vara kvar. Polisen har rätt att använda våld, säger befälhavande polisen Håkan Jarborg Eriksson. Tydligare än så kan det ju inte bli: Polisbefälet tycker att den som demonstrerar (mot ett öppet nazistiskt parti) får skylla sig själv. Man kan ju också låta bli att demonstrera då kommer inte heller någon till skada.  Lukas Moodyson beskriver sina intryck från gårdagens demonstration och kommer fram till detta: "[H]ur ska jag hantera det faktum att jag såg en polisman använda oprovocerat övervåld mot en av mina medmänniskor? Jag har ett foto på polisen som gjorde det (fast numret på hans hjälm syns tyvärr inte). Vågar jag göra en polisanmälan? Svar: Nej."

Jo, vad är antifascism egentligen? "Självförsvar", hävdar somliga. Andra tar avstånd från detta. Jag har under den senaste tiden funderat mycket. Mindre om vad antifascismen egentligen går ut på, men mer om varför man skulle behöva ta avstånd från andra antifascister. Att det finns olika uppfattningar om antifascistiska strategier är ingen nyhet.  Redan på 1920-talet fanns de som slogs mot fascisterna, och de som inte gjorde det. Och de olika antifascistiska krafterna ägde mycket krut åt frågan om vem det är som främjade fascismen genom sitt respektive sätt att hantera frågan. Den sortens debatt gynnade inte precis den antifascistiska kampen i sig. På sätt och vis är alltså frågan om antifascism är "självförsvar" eller om man ska ta avstånd från dom som bekämpar nazismen med våld en favorit i repris. Jag för min del fascineras av det faktum att den parlamentariska vänstern i Sverige mer eller mindre verkar tvingas att ta avstånd från saker som faktiskt bara en mycket liten skara personer ägnar sig åt. Den "våldsvänster" som finns i landet är faktiskt inte särskilt stor. Och den har inte någon anknytning till just Vänsterpartiet. Men icke desto mindre anser sig Vänsterpartiets ledning på sistone om och om igen tvingat att ta avstånd från den. Jag misstänker att man från början gjorde det mest i preventivt syfte - för att inte någon skulle kunna komma på tanken att Vänsterpartiet faktiskt stödjer dem som aktivt söker upp och överfaller nazister. Frågan är: vem har någonsin misstänkt Vänsterpartiet för att stå bakom Revolutionära fronten?? Vad man fick i knät var motreaktioner från de egna leden. Inte så konstigt kanske, vi lever faktiskt i ett land där antalet nazistiska och rasistiska övergrepp ökar. Och det är nog anledningen till att de grupper som aktivt vill motsätta sig det fascistiska våldet över huvud taget finns. Istället för att ta upp detta problem, hävdar ledande representanter för mitt parti hellre att "våld inte hör hemma i vårt samhälle" och riktar udden mot sådana antifascister som enligt en ledare i Flamman inte är "våra kamrater". Helt rätt, visserligen, ur ett visst perspektiv (riksdagskvinnans, partisekreterarens, ledarskribentens), helt fel när man menar nödvändigt självförsvar mot realt existerande rasist- och nazisthot på lokalt plan. Det hela följer ett mönster: I många år har ordföranden för Vänsterpartiet tvingats ta avstånd från saker som Vänsterpartiet egentligen inte har att göra med. Detta för att slippa de evinnerliga anklagelser om att partiet har försvarat diktaturer, eftersträvad en samhällsomdaning som enligt somliga per definition leder till diktatur och blundat för brott mot de mänskliga rättigheterna, massmord etc pp. Numera tar partiet gärna avstånd innan någon egentligen kräver det (se ovan) så att säga för att ta kontroll över medias bild av partiet. Man vill förstås inte snacka om våldets vara eller icke-vara i politiska sammanhang, utan hellre om vinster i välfärden. Alltså tar man avstånd. Det dumma är att man på så sätt öppnar en sorts Pandoras ask: såväl media som många medlemmar och sympatisörer tar gladeligen upp den debatt om våld som man egentligen ville döda genom att ta avstånd. Det egentligen rätt så överflödiga avståndstagandet har redan sparkat igång en osalig debatt inom Vänsterpartiets ungdomsförbund, där numera hela distriktsstyrelser tar ställning för små politiska sekter som Revolutionära fronten. En rätt så hjälplös förbundsledning för Ung Vänster tacklar det problemet genom att utesluta folk. En dålig strategi kan tyckas: Sällan har media fyllts med så många rader om Ung Vänsters interna debatt. Och snart blir det väl ytterligare en ungvänster-distriktsledning som utesluts. Tidningar som Expressen frossar i den förmenta splittringen inom vänstern. Uppdrag granskning hävdar något felaktigt att typ "ingen" brukar talar om vänsterns våldsbrott. Och hokuspokus så får Jonas Sjöstedt eller Aron Etzler eller någon annan vänsterpartist säkert ta avtånd igen. Och igen och igen.

Jag undrar om någon har berättat för Nya moderaterna och andra som glatt och något hycklande gratulerar alla kvinnor på internationella kvinnodagen att det var den socialistiska kvinnorörelsens Köpenhamnskongress som utsåg den 8 mars som rörelsens internationella kampdag? På förslag av ingen mindre än Clara Zetkin, som några senare hade den dåliga smaken att vara med om att bilda tyska kommunistpartiet och den ännu sämre smaken att låta sig begravas vid Kremlmuren. Clara Zetkin 8 mars var därför en röd dag i samtliga realt existerande socialistländer i östra Europa. Men den fick den mycket märkvärdiga utformningen att männen skulle "uppvakta" sina fruar på denna dag: blomsterbukett och frukost i sängen. Kanske t o m ett frivilligt manligt städ- eller diskpass (men det var nog vanligare att barnen fick stå för den insatsen) och så ut och äta finmiddag på kvällen. Och så gratulerades förstås alla kvinnor på kvinnodagen och kunde med lite tur få en nejlika på stan av glada ungpionjärer. Lustigt att det är just moderaterna som bär denna fina tradition vidare:

"Vänsterpolitiker försvarar våldsamma extremister" lyder en sensationsrubrik, den här gången inte på någon fascistsajt, utan i kvällspressen. Och, hux flux, så kan man läsa att Vänsterpartiet uppmanar sin medlem att lämna partiet. Rekordsnabbt också beslutet från partiets verkställande utskott att man hade suspenderat #Markus Allard.

Varför denna brådska?

Markus Allard är visserligen inte känd för särskilt genomtänkta politiska utspel. Han tycker till exempel om kraftfulla twitteruppdateringar, men det finns nog många medlemmar i Vänsterpartiet som tillika Allard menar att grupper som Revolutionära Fronten är långt ifrån det största hotet mot demokratin som finns på jordens yta. 

De får dock inte tillfälle att yttra sig tvetydigt, klantigt eller provocerande i massmedia. Det får Markus Allard, just därför att han är kontroversiell och obekväm för Vänsterpartiet Örebro. När han senast twittrade något som väckte medialt intresse - det där om att Löfven gjorde som Hitler när han förespråkade korporativa lösningar - passade hans partiförening på att bannlysa honom från sin första maj-demonstration och peta honom från sin grupp i kommunfullmäktige. 

Man skapade alltså en intern konflikt. Och i och med detta blir det hela intressant för lokalpressen. Inget är mer roligt än partiinterna konflikter, ju.

Och inget är mer idiotiskt än att ge media tillfälle att frodas i dem. Men just det gör Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler när han går ut i media och meddelar att han har uppmanat Allard att lämna partiet. Hokuspokus, så har vi alltså en händelse av riksintresse. 

Och så drabbas Vänsterpartiets ledning av panik - och inleder en uteslutningsprocess. Säkert för att få bort ämnet från agendan. Ingen ska ju kunna hävda att Vänsterpartiet skulle ha lik i garderoben, icke sant? Minst av allt inför en valrörelse. Och så sparkas en partiaktivist. 

Ska det verkligen vara så enkelt för vilken som helst reporter på Aftonbladet och Expressen att få Vänsterpartiet att vika sig. 

Och få vem som helst bli utesluten ur Vänsterpartiet? Det känns dåligt att misstänka att ens partiledning är mer intresserad av vad massmedia skriver än allt annat.

Allard idag. Någon annan vänsterpartist i morgon. 

Och under tiden ska man inte göra eller säga något som kan misstänkas bryta mot mediekonsensus. Man talar alltså inte om sådant som kan vantolkas. Man ska undvika politiska diskussioner om annat än centralt kontrollerade ämnen i Vänsterpartiet. Man ska helt enkelt inte tycka något, verkar det som. 

Förr i tiden gjorde man så för att hålla hela partiet på en centralt fastslagen linje. Idag gör det mest att Vänsterpartiet känns - tamt. 

Så jag har blivit fundersam - jag gick ju en gång i tiden och fullt medveten med i ett parti som sade sig vara för en samhällsomdaning. 

Frågor jag ställer mig: 

Vilken funktion fyller ett tamt vänsterparti? Vem behöver ett sådant vänsterparti?

Eftersom min blogg har rekommenderats för läsning får jag väl se till att blåsa liv i den igen. Alltid nåt, och vem hade tänkt sig att jag får tacka ett gäng nassar för detta?!

Landskronaposten har alltså uppmärksammat att Vänsterpartiet har motionerat om muslimska högtider. 

För islamofober förstås ett tecken på att Sveriges tilltagande "islamisering". 

Folk är arga!

För andra kan det mycket riktigt tyckas roligt att just Vänsterpartiet, ett sekulärt parti, motionerar om muslimers rätt att kunna få fira högtider som Eid al Fitir.

Den reporter som skrev artikeln i fråga glömmer dock att Vänsterpartiet samtidigt är det parti som mest konsekvent har kämpat för erkännandet av olika minoriteters rättigheter. 

I motionens brödtext konstaterar jag, f.ö. tillsammans med min osynliggjorda kamrat Said Hadrous, att det råder religionsfrihet i Sverige. Den rådande kristna kalendern medför dock i praktiken att människor som följer andra religiösa traditioner får problem att utöva sin religion. Det gäller förstås de flesta religioner, från ortodoxa kristna (som följer en annan kalender än lutheraner) över diverse världsreligioner till de mer udda trosgemenskaperna.

I min kalender - som jag hoppas kunna få införa någon gång när vårt socialt och ekologiskt ohållbara samhälle har förändrats till det bättre - jobbar folk mindre och har semester. Och våra röda dagar ska ha en anknytning till vettigare grejer än korsfästelser, pilgrimsresor och annat esoteriskt. Första maj känns som en vettig dag, likaså 8:e mars, eller dagen för slutet på andra världskriget. Något i den stilen. 

Att vi ändå väljer att fokusera på religiösa.,muslimska högtidsdagar har två konkreta anledningar.

För det första så utgör muslimer faktiskt en statistiskt relevant grupp människor i Landskrona - till skillnad från de flesta andra exempel som tas upp i nämnda faktaruta. I och med detta, och för det andra, blir det relevant att ställa sig frågan om man verkligen vill att en så pass stor grupp människor ska tappa tilltron till den kommunala skolan. 

Vi vill i alla fall inte att troende muslimer skulle få för sig att muslimska privatskolor var ett bättre alternativ.

Vi yrkar sålunda att kommunens skolor anvisas att förlägga planerings- och studiedagar så att de sammanfaller med de stora muslimska högtiderna. Knappast något som Skolverket lär ha någon åsikt om. Eller för den delen diskrimineringsombudsmannen. Större delen av artikeln ovan är alltså dravvel.

Att någon rektor beviljar alla möjliga ledigheter må vara sant. Eller inte. Men det gör för den delen inte att alla skolor följer samma policy. 

De som får betala för oviljan eller oförmågan att anpassa en ganska så banal planeringsfråga till en realt-existerande vardag är i vilket fall som eleverna. Observera till exempel att också beviljad extra ledighet likväl innebär att elever missar undervisning - det slipper de om man skulle passa på att lägga skolårets undervisningsfria dagar just på de här högtiderna som ett signifikant antal människor lär respektera. 

En viss "AB" kommenterar den här artikeln så här. "Töntigt! Lägg undan personliga åsikter och var med och fira din stad med stolthet istället." Påminner mig mest om somligas klagan när oppositionen i Landskrona kommunfullmäktige kritiserar kommunledningens planer att bygga bort sociala problem. Låt mig säga det en gång för alla: Politik - på lokal plan precis som på riksplan - handlar inte om samförstånd. Varför skulle det annars finnas olika partier som (rimligen) representerar olika politiska åsikter?? Jag för min del kan känna stolthet över att vara Landskronabo - men det gör inte att jag för del skulle hysa samma åsikter om vad det som är "bra för Landskrona" som någon sverigedemokrat eller folkpartist. Vem säger att "lokalpatriotism" eller "att stå upp för sin stad" innebär att man ska vara en högerbracka eller, ännu värre, nåt slags fascistarsle? Det som är bra för Landskrona bör för en vänsterpartist rimligtvis vara det som är bra för arbetarklassen i Landskrona. Så enkelt är det. Citera mig gärna.

I dag träder en ny lag i kraft som innebär att ryska organisationer som helt eller delvis lever på pengar från utlandet framgent måste registrera sig som "utländska agenter" hos myndigheterna. De måste dessutom stämplar sina trycksaker med detta föga smickrande epitet. I utländska media fördöms den nya lagen givetvis som ett simpelt redskap att tysta oppositionen.



En gammal demokratiskt tradition...

Den ryska regeringen däremot påpekar att USA alltsedan år 1938 har en Foreign AgentsRegistration Act, som förbjuder amerikanska organisationer att ta emot pengar från främmande makt om de inte registrerar sig hos myndigheterna. (Det finns tusentals registrerade "utländska agenter" i USA. Senast den lagen användes i en rättegång var år 2011 då FBI slog till mot Kashmiri American Council, som misstänkts vara finansierad av Pakistans underrättelsetjänst.)

Varför alltså denna panik? Ryssland gör ju bara det som USA och f.ö. också Vitryssland praktiserar sedan ett antal år tillbaka?

 I grund och botten handlar det hela mycket riktigt om något som faktiskt lätt skulle kunna betecknas som främmande makts inblandning i andra länders inre angelägenheter. På 1930-talet skapades en rad lagar i västvärldens demokratier som skulle förhindra att tyska nazister och ryska kommunister ohindrat skulle bedriva propaganda runtom i världen. Efter den s.k. blomsterrevolutionerna i Serbien, Gerogien och Ukraina i början av 2000-talet infördes liknande lagar även i Vitryssland och, mig veterligen, också i Kina.

I Kreml minns man förstås de där blomsterrevolutionerna som ledde till regimskiften i länder som Serbien, Georgien och Ukraina. I sammanhanget spelade ju organisationer som finansierades med hjälp av "demokratistöd" från väst en avgörande roll. Och Putin har anledning att vara särskild sur på USA. Inför det senaste ryska presidentvalet i våras anslog USA nämligen ca 35 extra miljoner kronor för att "stärka det ryska civilsamhället". Pengar som i princip gick direkt till den ryska politiska oppositionen mitt under valkampanjen.

Kommunalpolitiken i Landskrona kan ibland kännas aningen Kafkaeskt.

I måndags var den styrande (borgerliga) fyrklövern, sverigedemokraterna och socialdemokraterna för en gångs skull saligt överens om att ändra bolagsordningen för AB Landskronahem. 

Det är intressant av många skäll - just nu planeras stora socialpolitiska förändringar i Landskrona. Och de planeras och drivs av ett borgerligt styre som hittills bara visat förakt för de landskronabor som tvingas försörja sig på olika bidrag. I en sådan situation borde man värna om det kommunala fastighetsbolaget viktiga roll som hyresledande aktör i staden med ett stort socialt ansvar. 

Men icke tänker våra kära vänner socialdemokraterna så. Istället hejar man på borgarna när de driver genom en policyändring som bl a innebär att kommunen skriver in i bolagsordningen att man ska överge principen att Landskronahem ska ta ett socialt ansvar i hela staden och vara icke-vinstdrivande. Mot Vänsterpartiets ensamma röster ströks sålunda ett stycke där man definierade det kommunala fastighetsbolaget som allmännyttigt. I samma veva lade man till ett stycke där man uttryckligen undantar bolaget från kommunallagens förbud mot att driva bolag i vinstsyfte och formulerade avkastningskrav på Landskronahem.  

Att folkpartister, moderater och även miljöpartister och sverigedemokrater står för en sådan linje är knappast något nytt. Mer överraskande är att Landskronas arbetarkommun också gör det. Niklas Karlsson, socialdemokratisk kommunalråd, förklarade – tydligen något skuldmedveten – att detta var ett resultat av en politisk kompromiss.

Jag avstår från att kommentera vad jag tycker om den här sortens kompromisser med borgarna och andra politiska krafter som jag inte tycker om.

Men jag vill gärna ställa beslutet att ”justera” bolagsordningen för AB Landskronahem på det här sättet i relation till ett svar som jag fick av Torkild Strandberg, fp, samma måndag kväll. 

Bilden av Öster enligt de styrande i Landskrona.

Jag hade ställt en interpellation som kretsade kring ett annat kommunalt bolag, nya Landskrona Stadsutvecklings AB. Detta nya bolag får 95 miljoner pix av kommunen och ska tillsammans med fem privata fastighetsbolag tar sig an uppgiften att ”sanera” stadsdelen Öster/Centrum. (Notera f.ö. att Landskronahem med flit ställs utanför den här processen...)

”Sanering” är ju bara nyspråk i det här sammanhanget och innebär att man rustar upp fastigheter och kvarter för att förändra dem socialt. 

I klartext ska en ”bidragsberoende” problembefolkning som är känslig för hyreshöjningar och oemottagligt för frestelsen att förvärva bostadsrätter eller äga sina bostäder mer eller mindre tvingas flytta på sig. 

Nämnde Torkild Strandberg svarade så här på min fråga om nya Landskrona Stadsutvecklings AB måhända riskerar att gynna enskilda privata näringslivintressen? 

”[b]olaget ska arbeta för en stadsdel med bred social sammansättning. … Man ska verka för en balans mellan olika upplåtelseformer, motverka oseriöst fastighetsägande och verka för en sammanhållen och gemensam uthyrningspolicy. Då detta uppdrag är betydligt bredare än vad som kan betraktas som normalt finns det i bolagsordningen inskrivet att verksamheten ska bedrivas utan vinstintresse.”

SIC!

Det är alltså fullt möjligt att definiera ett kommunal fastighetsbolag som ett bolag som bedriver verksamhet utan vinstintresse. 

Ungefär så som AB Landskronahem - Landskronas enskilt största hyresfastighetsägare - hittills har fungerat, m a o. Men i det ena fallet framstår det som helt utomjordiskt att ens fundera på det - i det andra fallet blir det ett förkläde för att kunna låtsas att man inte alls kommer att göra saker som kommer att resultera i att fördriva befintliga hyresgäster från sina hem. 

Kafka? eller kanske bara ett tecken på hyckleri från det ena lägret och svek från det andra??!

Som ordförande för Vänsterpartiet Landskrona kan jag bara lova en sak - oss vänsterpartister får ni inte att kompromissa bort vår övertygelse att allmännyttan har en viktig funktion: att garantera tillgång till välskötta hyreslägenheter åt alla - oavsett plånbokens storlek! 

I dagarna rasar en insändardebatt i tidningen Flamman kring frågan om hur man ska ställa sig i Syrienfrågan. Same procedure as last year, då det hela gällde Libyen. Det finns de som vill att "världssamfundet" ska intervenera för den goda sakens skull. Det finns de som betecknar detta som blåögt. Och så finns Vänsterpartiets officiella och väldigt velande position nånstans i mitten, som kanske mynnar ut i ett interventionskramande igen. Jag känner mig som någon som ser på hur ett tåg med stor hastighet närmar sig ett stup. Minns Kosovokonflikten? I Kosovo rasade i åratal en etnisk och politisk konflikt utan att omvärlden skulle ha brytt sig särskilt mycket. Men när den ena sidan kommer på att omvärlden tycker att det är fult att polis och militär skjuter på civila - jo, då börjar det hända saker. En väpnad gerillastyrka bildas och börjar attackera polisförläggningar och andra myndigheter. När statsmakten slår tillbaka mot detta, bl a genom att skicka militären till krisområdet för att återställa ordningen, startar ett propagandakrig som går ut på att den jugoslaviska staten begår en "massaker på civila". Inom kort är det ingen som egentligen vet vem det är som skjuter ihjäl och mördar vem. Men det spelar hellre ingen roll längre - "världssamfundet" har valt sida och NATO:s bomber vinner sedan det krig som den kosovoalbanska gerillan UCK aldrig hade kunnat vinna själva. Som tur var så gynnades UCK:s intresse - ett oberoende Kosovo - hand i hand med USA:s och de europeiska stormakternas intresse - att destabilisera Jugoslavien. Vad har man åstadkommit? I dag finns ett oberoende Kovoso (och en förtryckt serbisk minoritet). Jugoslavien finns ej mera. Och efter några års medial uppmärksamhet, återuppbyggnadsstöd samt "demokratistöd" från västvärlden är det ingen som längre bryr sig om detta lilla land. Kosovo har återigen hamnat i mediaskuggan. Inte konstigt: ty någon demokratisk eller ens stabil stat har man inte lyckats bygga där. Däremot var det lätt att slå sönder den stat som fanns där förut. Bara man har vapen och västvärldens mainstream media bakom sig, så... Kosovokonflikten är ett skolexempel på kortsiktig politik som kan ha långsiktiga följder. Men vem bryr sig om Balkan? Där har de europeiska stormakterna ändå hållit på med sin imperialistiska politik i århundraden. De som har betalt för det är människorna som bor på Balkan, men inte vi som bara får följa det hela på avstånd. Mellanöstern kan på många sätt jämföras med Balkan, i alla fall när det kommer till den behandling som regionen och dess invånare har blivit utsatta för av de europeiska stormakterna och av USA. I Syrien pågår nu en process som på sätt och vis påminner om det som har hänt i Kosovo för över ett årtionde sedan. Vi har redan passerat det kapitlet som handlar om att en delegitimerad statsmakt begår massakrer mot civila. Det som händer är att ett fullskaligt inbördeskrig råder i Syrien. Och utifrån mediabilden bär regimen i Damaskus skulden för detta - inte de som steg för steg har trappat upp våldet mot statsmakten. Känn på detta. Hur brukar det egentligen fungera när våpnade gerillatrupper gör motstånd mot ett statligt förtryck? Brukar inte statsmakten - som enligt en klassisk europeisk definition av rättstaten ska inneha ett s.k. våldsmonopol - slå tillbaka mot väpnade terrorister? 

Oskyldiga rebeller? Terrorister? Deltagare i ett inbördeskrig.

Barnfattigdomen i Sverige ökar. Och en av de värst utsatta kommunerna är Landskrona. Enligt SCB är det hela 38,3% av alla barn Landskrona som lever i eller riskera att leva ett liv i fattigdom. Fyra av tio. 4 av 10. Smaka på denna siffra. Görs det något mot det här i stan? Finns en handlingsplan mot barnfattigdomen? Nix! Jag minns min egen uppväxt med en ensam mamma som under en längre period på 1980-talet var arbetslös. Ibland gapade det helt tomt i kylskåpet. Hänga med på skolresa för 500 spänn? Glöm det. Märkeskläder? Nya kläder? Sällan. Åka kommunalt till stan? Klippkort på simhallen? Nix. Skivspelare? Jag blev t o m petad ur scouterna pga uteblivna inbetalningar av årsavgiften. Nog har jag överlevt denna uppväxt. Men jag glömmer den inte. Och framför allt så knäckte den ständiga skamkänslan över att inte ha några pengar min mamma som mådde oerhört dåligt under mina tonåren. Det hela har gjort att jag hatar klassamhället. Med hela min själ. Det gör mig därför oerhört upprörd att politikerna i Landskrona nonchalerar det barnfattigdomsproblem som finns i Landskrona, staden där jag bor. Smaka på siffrorna: 4 av 10 barn i Landskrona riskerar för f-n att växa upp i fattigdom! Egentligen borde det här vara anledning nog att göra något åt det.

Men i Landskrona brukar de ansvariga politikerna vifta bort sådana siffror.

Och påpeka att det som behövs för att lösa problemet är satsningar på "attraktiva, havsnära bostäder" som ska locka hit människor med högre skattekraft. Visst, när alla dessa hushåll med inkomster på så där 1 miljon/år äntligen flyttar hit så är det inte längre 4 av 10 barn som lever i fattigdom... 

I väntan på den här ljusna framtiden skiter man dock under tiden i den befintliga barnfattigdomen.

Jag för min del skäms över de siffror som Rädda barnen och SCB har publicerat.

Och det är ännu mera skamligt att det saknas en politisk vilja att bekämpa barnfattigdomen i vår stad: Vänsterpartiets yrkande att satsa resurser på en handlingsplan mot barnfattigdom röstades nyligen ner av samtliga andra partierna i Landskronas kommunfullmäktige. 

Folkpartiet, miljöpartiet och moderaterna, deras stödparti sverigedemokraterna samt socialdemokraterna tyckte inte att det behövs någon satsning mot barnfattigdom i Landskrona.

Till alla er som röstade emot yrkandet vill jag säga följande: Inget är värre än ett strukturellt utanförskap, ett utanförskap som sätter en stämpel på hela stadsdelar och befolkningsgrupper. Den sortens segregation skapar sår i samhället som är svåra att läka. Fattigdom skapar många problem som Landskronas styrande partiallians säger sig vilja bekämpa: dåliga resultat i skolan, arbetslöshet, missbruk, kriminalitet, bidragsberoende.

Är det då omöjligt att bekämpa barnfattigdom och ökande klassklyftor? Nej, det är det inte. Finns det bara en vilja så kan man vända trenden.

I Botkyrka kommun har man lyckats med detta. Enligt kommunalrådet Mats Einarsson genom att medvetet satsa ”på en generell välfärdspolitik grundad på rättigheter och medborgarskap”. 

I Landskrona ser man däremot inte något sammanhanget mellan medvetna satningar på allmän välfärd och minskad fattigdom.

Fattigdom betraktas här nämligen som en individuell brist. Eller rentav en kulturell sådan - här om veckan talade moderaternas lokala förmåga Cecilia Brorson om en "etnisk utmaning" i sammanhanget. Tydligen på fullt allvar.

Hur ofta har man inte hört någon folkpartist, moderat eller sverigedemokrat hålla föreläsningar om att folk ska komma ur sitt bidragsberoende. För att lösa problemet "bidragsberoende" är det piska och "krav på motprestation" som gäller. 

Framöver ska ovan nämnda partier ta pengar från försörjningsstödet för att skapa låtsasjobb för bidragssökande. Det är bara att tacka och buga - så här har ju faktiskt fattigvården fungerat förr i tiden också. "Landskronamodellen", som kommunens starke man Torkild Strandberg är så mallig över, är med andra ord beprovat praxis. Och urgammal klasspolitik. Det har också konstaterats att den här modellen är allt annat än liberal.

Jag har börjat bära en liten röd stjärna på kraguppslaget igen. Är ibland frestad att ha min morfars gamla partimärke istället. Min morfar var inte på något sätt speciell. Hans livsstil skilde sig inte avsevärt från hans grannars. Han gick med andra ord varje dag till jobbet, återvända senare på dagen, åt sitt kvällsmål, tilbringade kvällarna hemma eller ibland med vänner, lade sig för att nästa dag stiga upp och jobba igen. Och så vidare, på sätt och vis ungefär som miljardtals andra arbetande människor runtom i världen. Han knackade inte dörr för att sälja ett politiskt budskap. Han var ingen politisk aktivist, i alla fall inte under de år då jag hade förmånen att växa upp i hans hus.

Men en sak var intressant: han var stadskänd som kommunist. Det berodde på att han inte gjorde någon hemlighet ut av det han tyckte. Öppnade käft på jobbet, på söndagens möte med de andra gubbarna, utanför mataffären när han snackade med grannarna, hemma vid matbordet… Han gick som pensionär dessutom trotsigt omkring med sitt lilla gamla partimärke från 1930-talet i kavajuppslaget. Inte illa i ett så pass antikommunistiskt samhälle som Västtyskland. Det var det då. Han var kanske nån slags enstöring.

Gick man ut med honom för att handla i centrum stoppades han hela tiden av folk som ville snacka politik med honom. Ibland för att göra sig lustig över honom, ibland för att skälla på honom. Men det blev i alla fall en del intressanta samtal.

Denna märkliga gubbe påminner mig mycket om en av mina käraste vänner, Henk från staden Eindhoven i Holland.

Socialistisk tomatsoppa. Kravmärkt. Mums!

Henk är nästan rikskänd i sitt hemland, därför att han delar ut tomatsoppa i hela landet. Han har säkert delat ut miljontals flygblad. Han är en av holländska SP:s främsta aktivister. Ingen kan gå förbi Henks lilla radhus utan att notera att det bor ett partimedlem i huset: Partibil utanför, valaffischer i fönstret som vetter mot gatan. Dessutom vet alla grannar att det är Henk som brukar fylla deras brevlådor med SP:s material. Han knackar nämligen på och frågar hur det står till med dem innan han gör det. Onödigt att säga att även Henk alltid har ett SP-partimärke i jackuppslaget.

Det som förenar Henk och Josef, min morfarsgubbe, är att politik helt enkelt är ett sätt att vara för båda två. Var de än sitter, står och går så är de medvetna politiska varelser. Deras partimedlemskap är liksom en del av deras sätt att vara. Och de klarar av att leva ut det, utan att vara missionerande, moraliserande eller outhärdligt präktiga på något sätt. För de är det helt naturligt att andra människor har andra åsikter – jag minns väl att min morfar brukade särkilt ofta diskutera politik med de som just inte höll med honom…Och alla vet om det.

Håkan Juholt har onekligen utsatts för en mediedrive. Samtidigt kan man inte, vilket många sossar och andra personer med hjärtat till vänster gör, avfärdar det hela som ont förtal. Vi vet att Håkan Juholt nog inte är sämre än andra riksdagsmän när det kommer till utnyttjandet av diverse förmåner.

Problemet är att det över huvud taget är möjligt för riksdagspolitiker som Juholt att utnyttja ett system som i grunden är förlegat. Att arvodera parlamentariker väldigt generöst går tillbaka till den romska republikens tider, då man ansåg att höga inkomster var det enda sättet att göra senatorerna omutbara. En vacker, men redan då ganska så felaktig tanke.

Att riksdagspolitikerna lever i en verklighet som skiljer sig så radikalt från allmänhetens levnadsvillkor är nämligen ett problem i sig. 

Vilken normal dödlig skulle i dag få bostadsbidrag med en inkomst på 56000 kronor i månaden? Vem kan avstå från att ”stå till arbetsmarknadens förfogande” i åratal och räkna med att få behålla sin tidigare inkomst?

Politiker beviljas förmåner och arvoden som ligger långt över vad de flesta människor någonsin kan komma i närheten av att tjäna. Det gör att avståndet mellan politiken och folket ökar. Vårt samhälle blir kallare.

Alltfler människor drabbas av ”utförsäkring” och får det svårt att få vardagen att gå ihop. Landets politiska elit låtsas som ingenting och höjer sina arvoden regelbundet. 

I riksdagen är Vänsterpartiet det enda partiet som vill att riksdagsmännens ersättning ska sänkas påtagligt, närmare bestämt från dagens nivå till 42500 kr dvs ett s.k. basbelopp. Vi vill helt enkelt minska avståndet mellan politiken och väljarna, det behövs mer tilltro till partipolitiken, inte mer bränsle för politikerförakt.

Samtidigt har även Vänsterpartiet problem med det hela: (v)åra riksdagsmän är världsbäst i att utnytta riksdagens inkomstgaranti. Och det flesta har inte heller några problem med att uppbära alla dessa förmåner (bostadstillägg för boende i Stockholm, frekventa flygresor, U name it). Även detta är ett problem i sig. Dock inte något juridiskt sådant.