#internationellt

Hans Linde, utrikespolitisk talesperson för Vänsterpartiet, hävdar att partiet skulle ha en bra och konsekvent linje i internationella frågor. Det kan jag inte skriva under på. Sedan några år tillbaka har Vänsterpartiets ledning mer eller mindre uttalat försökt tona ner de internationella frågornas betydelse - kanske därför att partiet saknar en tydlig linje i de flesta? I enskilda frågor som uppfattas som okontroversiella kan man stundvis vara mycket tydlig och drivande: solidariteten med det palestinska folket, solidariteten med det kurdiska folket, motståndet mot de USA-krig som inte sker med ett FN-mandat som förkläde. Här kan man med fog och rätta hävda att man försvarar såväl mänskliga rättigheter som folkrätten. Men vad tycker Vänsterpartiet egentligen om Kuba, utvecklingen i Latinamerika, utvecklingen i Östeuropa, militariseringen av FN m.m? Är det ”tydligt och konsekvent” anti-imperialism att tycka att det är helt okej att USA och/eller Nato bombar något land bara därför att de lyckades få FN:s säkerhetsråd att skriva ut en fribiljett? Är det bra att gamla kolonialmakter intervenerar militärt i Tchad bara därför att de har ett humanitärt svepskäl? Linde säger rakt ut att det inte är viktigt vem det är som krigar. I Hans Lindes värld är ska ”folkmord, brott mot mänskligheten och brott mot de mänskliga rättigheterna” förhindras till varje pris. Det är en idealistisk uppfattning som i svensk politik traditionellt förknippas med folkpartiet. Liberalerna har sina traditionella ideal, sin ideologiska kompass. Den är universalistisk, och den saknar ett klassperspektiv. Samma kompass verkar i dag har sålts till de gamla politiska motståndarna i (v). Linde hörnämligen till dem som vill att FN ska intervenera oftare - utan att spilla någon tanke på vem det är som faktiskt styr de där militära insatserna och vilket det egentliga syftet med dem är. Det är, med all respekt, naivt. Hade Vänsterpartiet en ”tydlig och konsekvent” anti-imperialistisk linje så skulle partiets representanter alltid komma ihåg att det är stormakterna som har tolkningsföreträde i sammanhanget. I klartext: bara om USA och somliga andra västmakter tycker att det gynnar deras utrikespolitiska intressen så spelar det roll. Eller ännu mer cyniskt: bara om de hävdar det så finns det över huvud taget folkmord, brott mot mänskligheten och brott mot de mänskliga rättigheterna. Vänsterpartiets ja till ett svenskt deltagande i kriget i Libyen var det senaste och mest hårresande exempel på hur fel det kan bli när man inte vill inse att internationell politik är styrt av internationella maktförhållanden. Utan egen kompass går man lätt vilse: Det är allt annat än någon ”humanitär insats” som pågår i Mellanöstern. Och det är de imperialistiska makterna Frankrike, Storbritannien och USA som sätter agendan för det som händer där. Att Linde kan hävda att Vänsterpartiet skulle vara ”konsekvent anti-imperialistiskt” förvånar därför en smula. Att han dessutom menar att Vänsterpartiets utrikespolitik skulle vara ”ett av våra starkaste kort” är bara tragiskt. Om så vore fallet kan det ju inte vara bra beställt med Vänsterpartiets giv. I likhet med andra efterlyser jag därför en kraftfull, genomtänkt och genuint anti-imperialistisk utrikespolitik. En politik som klär av den ”humanitära” interventionism som används av USA och andra som en ideologisk rökdimma för att kunna militarisera utrikespolitiken.

gillas av Hans Linde m fl.

Tankar utifrån midfastosöndagens evangelietext Joh 6:1-15.

Jag har upptäckt att jag tänker mycket mer på mat och mattider och om att införskaffa mat sedan jag blev pappa. Jag kan bli så otroligt nojig när det gäller att min son skall äta ordentligt. På morgonen står jag och vispar ihop gröt, brer en smörgås och försöker få honom att äta. Ibland går gröten ner med god aptit och pappa ler och känner sig glad. Många gånger tar han en tugga av mackan, smetar ut resten i gröten, drar en klick genom sitt hår och nacken och föser tallriken tillslut i golvet och flinar. För oss är det lunchen som är dagens viktigaste mål även om många säger frukost. Hos oss är det så eftersom den avgör lite hur länge Ludvig sover middag och därmed hur lång egentiden blir för pappa. Sen är det välling till mellis som alltid går ner med god aptit. Middagarna har blivit allt bättre också men det är inte alltid han är så hungrig och kanske petar lite, kanske plockar isär fiskpinnarna, sträcker sen fram dem med ett brett fascinerat leende och visar mig vilken otrolig upptäckt han har gjort om att det finns något vitt under paneringen. På BVC har de sagt att inte oroa sig för hur barn äter för de löser själva hur mycket de får i sig och det är inte farligt att gå till sängs hungrig.

Det är inte farligt att gå till sängs hungrig. Är det inte det?

Tusentals barn dör varje dag av undernäring och brist på mat, trots att jordens resurser skulle räcka åt oss alla. Varje dag vaknar 800 miljoner människor till en verklighet där maten aldrig räcker. Ett liv där hungern alltid är närvarande, och där kampen för att få äta aldrig är över. Jag tänker på Adeon Ali från Etiopien som är ungefär min ålder. Hon säger att ”det går väl an som förälder att vara hungrig, men att se mina barn hungriga gjorde fruktansvärt ont. Det var så svårt att behöva be någon annan sörja för ens barn. Jag vill ta hand om dem själv.”

Tänk vad viktigt det är med mat! Och vad jag tar det för givet. Att jag alltid har det tillgängligt. Har det tagit slut kan jag köpa mer. I värsta fall om jag inte orkar handla kan jag laborera med några saker från ett oftast överfullt skafferi. I jämförelse känns min kamp för att få Ludvig att få i sig tillräckligt ganska futtig.

Liksom Filippos blir jag lamslagen av all nöd. Jag möter den varje dag. Hans ord är också mina ord ”Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var!” Två hundra denarer var 8 månaders lön på den här tiden. Nöden kan närmast sägas vara oändlig. Det känns så. Många gånger. Jag vet inte hur ni upplever det men man kan välja att förfasas, stänga av eller låta sig utmanas.

Det slår mig hur passiva lärjungarna är i den här berättelsen. Alla utom en liten pojke. Och Jesus förstås. Först har vi Filippos som jag redan nämnt som får klassas som gruppens realist eller skeptiker. Det kommer inte gå. Vi kan inte ge till alla. Skall vi då ge upp?

Sen har vi Andreas som under tiden verkar ha tittat runt lite i närheten för han får syn på en pojke som faktiskt har en matsäck med sig. Ja det kanske är lite för stort för en matsäck men kanske skulle det räcka till en familj i några dagar. 5 bröd och två fiskar. Jag tycker det dock verkar som att Andreas är lite ironisk. Eftersom han avslutar med att säga ”men hur långt kommer vi med det bland så många”.

Men pojken ställer det lilla han har till förfogande och Jesus gör något fantastiskt med det.

Ordet för pojke i texten tydliggör att det har att göra med en mycket liten pojke. Verkar vara en intressant detalj. Det är så litet som det kan bli. De 5 bröden är kornbröd, den billigaste sorten vilket indikerar att pojken var fattig, vetebröd var vanligare men dyrare. Det är alltså något väldigt enkelt som räcks fram. Ordet som översätts med fisk är inte det ord som används vanligtvis för fisk utan det är ett ord som översätts bäst med något som är till för att ätas med brödet. Ett pålägg. Det kan mycket väl ha varit fisk. Torkad eller konserverad fisk för att göra brödet mer aptitligt.

Lärjungarna var dem som sedan fick uppdraget att dela ut. Jag vill också användas för att göra gott. Jag vill att Gud skall använda mig i det goda arbetet för jag har fått så många fina gåvor att dela med mig av och jag har förmånen att ha mat att sätta på bordet varje dag. Jag kanske inte alltid måste vara den som tar initiativ. Som har idéerna och handlingskraften men jag kan hänga på. Låta mig inspireras av andras exempel och hjälpa till med det lilla jag har med mig.

När man läser insamlingskatalogen för Svenska kyrkans internationella arbete blir det ändå tydligt att så mycket görs. Det finns så många goda krafter. Det finns en massa människor som ställer det lilla de har till förfogande och som i Jesu händer blir något fantastiskt. Katalogen vittnar om det överflöd som kommer av min lilla, till synes fjuttiga gåva. Jag kan göra skillnad med små medel. Bara jag är villig. Bara jag låter mig användas i den goda kampen och inte ger upp eller dukar under, tänker att det inte är någon idé.

Adeon Ali är ett tydligt exempel på att arbetet gör skillnad. Det står om henne i insamlingskatalogen. Hon behöver inte längre gå hungrig. Hon som ville ta hand om sina barn kan nu göra det. Hon har fått kontroll över sitt liv tack vare ett projekt där människor får lära sig att odla och få starthjälp till en egen ekonomi. Hon vittnar om att hon känner sig mycket starkare nu. Hungern har gjort att hon ser äldre ut än vad hon är. Hon har gått upp i vikt och hennes hy har fått ny lyster. Hon säger ”jag är så tacksam över projektet, och alla människor som stödjer det. Jag är tacksam över att ha fått berätta min berättelse. Att få bli lyssnad till.”

En annan berättelse fångar också min uppmärksamhet medan jag bläddrar i insamlingskatalogen. Det är Margaret Bensons berättelse ihop med en bild där hon lyfter upp och pussar sin nybadade son. Dom bor i Uganda där livet fortfarande är mycket svårt för många av de tusentals människor som vänt tillbaka till sina byar efter inbördeskriget. Det är stor brist på rent vatten, svårt att odla, och bristande hälsa för mödrar och barn. Dessutom har det upptäckts en förödande spridning av HIV viruset. ACT och Svenska kyrkan erbjuder förutom HIV bekämpning också kurser för gravida och ammande kvinnor i att laga näringsrik mat åt sig och sina barn. Det borras också brunnar och gamla brunnar lagas så att familjerna ska få rent vatten. Det erbjuds också utbildningar i jordbruksmetoder, småsparande och vatten- och sanitetsfrågor som ger stor effekt för familjer som endast har jorden att leva av.

Det här är bara två av de många projekt som bedrivs och som gör skillnad för människor världen över.

I Dagens bön för midfastosöndagen ber vi:

”Herre vår Gud, som möter oss i nattvardens måltid, vi tackar dig för att vi får dela bröd och liv med varandra som försoningens och rättvisans tecken i en söndrad värld. I Jesu namn. Amen.“

När Jesus tar de fem kornbröden och de två fiskarna, tackar Gud och delar dem så är det ett trots mot den nöd och orättvisa som Jesus och hans lärjungar mötte dagligen. När vi tackar Gud och ber välsignelsen över brödet och vinet i nattvarden så är det likafullt ett trotsigt hopp mitt i den nöd och orättvisa vi möter varje dag på olika sätt. Det räcker långt mer än man först tror. Folket åt och blev mätta. Det räckte och blev över.

När vi bryter bröd är vi ett försoningens och rättvisans tecken i en söndrad värld. När vi delar så delar vi också liv. När vi låter det vi gör passera via Jesu händer uppstår överflödet. Detta överflöd vittnas också om i 2 Kor 9:10 ”Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning”. Det lilla jag gör kan bli så enormt betydelsefullt för någon annan.

När jag ser in i min sons ögon vill jag också kunna se ögonen på alla barn på jorden som behöver oss. Jag vill inte bli avtrubbad och glömma nöden. Jag vill se samma glädje stråla från deras blick. Jag vill att föräldrar världen över skall få uppleva samma sak som jag när barnen får äta sig mätta. Låt oss göra det till verklighet! Låt oss ständigt be för det. Låt oss göra det vi kan. Låt oss lägga det i Jesu händer.

Var det fastekampanjen Paulus tänkte på när han författade sitt brev? Det var en liknande kampanj där församlingsborna i Korinth uppmanades att samla in medel för det arbete som bedrevs bland fattiga i Jerusalem. Samtidigt behandlar Paulus ett problem om orättvisa i måltidsgemenskapen i församlingen. Bröd och rättvisa hör ihop. Nattvarden och kollekten hör ihop. Först får vi ge av de välsignade gåvor som vi har fått och sedan får vi ta emot den välsignade gåva Gud oss ger. Som vi ber i nattvardsbönen:

Kastade ögonen på den här boken i New York. Den är liksom helt bisarr och oemotståndlig på samma gång!

Just nu råder det New York-feber i Bokungeredaktionen! 

Först ut en observation från Barnes & Noble:

En liten litteraturkanon för unga från en stor bokhandel. Intressant att de inte tycker att det räcker att varje student borde känna till ovanstående böcker, nej helst ska varje student äga böckerna! (inte så konstigt de tycker det så såklart, men man är kanske van vid att få det lite mer inlindat...)

Jag var i Frankrike nyligen och fick upp ögonen för en fantastiskt fin bok: L'arbre av Sandrine Thommen. Det är ett konstverk till bok med sitt stora format i kartongpärm, fylld med illustrationer som är grafiskt vackra och med tydliga asiatiska influenser (vilket man ser mer av i Thommens portfölj).