#vpol

Jag blir lite fundersam när jag läser Jonas Sjöstedts försök att förklara en gång för alla vad Vänsterpartiet står för i internationella frågor. Mest därför att mannen verkar ha dammat av en debattartikel som kunde ha skrivits typ 1991. "Demokratisk socialism" var då ett rätt så vettigt begrepp, ty Vänsterpartiet/VPK fick ju på något sätt definiera sig bort från allt som påminde om "auktoritär socialism". Dels slopade partiet därför k-et i partibeteckningen. Och så plockades ett begrepp upp som tidigare mest hade använts av sossar, till exempel Olof Palme. "Demokratisk socialism" skulle helt enkelt sätta punkt för ett kapitel i partihistorien som ingen längre ville stå för, alltså det där med "kommunism". Mycket riktigt så hävdade, när det begav sig, folk som Johan Lönnroth att det som hände mellan 1917 och 1921 inte alls var reko. Bara Lenins fel och ett jäkla diktaturkramande. I konsekvens var det Rosa Luxemburg (i selektiv läsning) som gällde istället. Det var ju i och för sig ingenting som var unikt för just den svenska postkommunistiska vänstern. I DDR exempelvis bytte landets styrande partiet namn i ett desperat försök att framstå som förnyat och värdigt att behålla makten. De lade helt enkelt till förkortningen PDS - "Den demokratiska socialismens parti" - till partibeteckningen. Så skedde i februari 1990. Nästan alla tog alltså avstånd från det som precis hade krakelerat eller fortfarande höll på att krakelera: Den realt existerande socialismen. Ingen ville ju längre framstå som diktaturkramare. Det var då, det. Men det var liksom rätt så länge sen att det där begreppet från tiden kring Murens fall hördes i en allvarlig debatt om vänsterns vilja och vägval. Jag trodde i min naivitet att Vänsterpartiet var ett "socialistiskt och feministiskt parti" på något slags miljömedveten grund. Men nix, nu är vi alltså "demokratiska socialister". Som om "socialism" egentligen innebär att vi inte skulle vara demokrater. Visst. Fast, förutom att jag nu bättre förstår många vänsterpartisters vurm för just Olof Palme, så blir jag ändå en smula eftertänksam och undrar om Jonas Sjöstedt kanske verkligen tror att året är typ 1995?

Alla äro vi sociala demokrater. Typ.

Jag undrar om någon har berättat för Nya moderaterna och andra som glatt och något hycklande gratulerar alla kvinnor på internationella kvinnodagen att det var den socialistiska kvinnorörelsens Köpenhamnskongress som utsåg den 8 mars som rörelsens internationella kampdag? På förslag av ingen mindre än Clara Zetkin, som några senare hade den dåliga smaken att vara med om att bilda tyska kommunistpartiet och den ännu sämre smaken att låta sig begravas vid Kremlmuren. Clara Zetkin 8 mars var därför en röd dag i samtliga realt existerande socialistländer i östra Europa. Men den fick den mycket märkvärdiga utformningen att männen skulle "uppvakta" sina fruar på denna dag: blomsterbukett och frukost i sängen. Kanske t o m ett frivilligt manligt städ- eller diskpass (men det var nog vanligare att barnen fick stå för den insatsen) och så ut och äta finmiddag på kvällen. Och så gratulerades förstås alla kvinnor på kvinnodagen och kunde med lite tur få en nejlika på stan av glada ungpionjärer. Lustigt att det är just moderaterna som bär denna fina tradition vidare:

Kommunalpolitiken i Landskrona kan ibland kännas aningen Kafkaeskt.

I måndags var den styrande (borgerliga) fyrklövern, sverigedemokraterna och socialdemokraterna för en gångs skull saligt överens om att ändra bolagsordningen för AB Landskronahem. 

Det är intressant av många skäll - just nu planeras stora socialpolitiska förändringar i Landskrona. Och de planeras och drivs av ett borgerligt styre som hittills bara visat förakt för de landskronabor som tvingas försörja sig på olika bidrag. I en sådan situation borde man värna om det kommunala fastighetsbolaget viktiga roll som hyresledande aktör i staden med ett stort socialt ansvar. 

Men icke tänker våra kära vänner socialdemokraterna så. Istället hejar man på borgarna när de driver genom en policyändring som bl a innebär att kommunen skriver in i bolagsordningen att man ska överge principen att Landskronahem ska ta ett socialt ansvar i hela staden och vara icke-vinstdrivande. Mot Vänsterpartiets ensamma röster ströks sålunda ett stycke där man definierade det kommunala fastighetsbolaget som allmännyttigt. I samma veva lade man till ett stycke där man uttryckligen undantar bolaget från kommunallagens förbud mot att driva bolag i vinstsyfte och formulerade avkastningskrav på Landskronahem.  

Att folkpartister, moderater och även miljöpartister och sverigedemokrater står för en sådan linje är knappast något nytt. Mer överraskande är att Landskronas arbetarkommun också gör det. Niklas Karlsson, socialdemokratisk kommunalråd, förklarade – tydligen något skuldmedveten – att detta var ett resultat av en politisk kompromiss.

Jag avstår från att kommentera vad jag tycker om den här sortens kompromisser med borgarna och andra politiska krafter som jag inte tycker om.

Men jag vill gärna ställa beslutet att ”justera” bolagsordningen för AB Landskronahem på det här sättet i relation till ett svar som jag fick av Torkild Strandberg, fp, samma måndag kväll. 

Bilden av Öster enligt de styrande i Landskrona.

Jag hade ställt en interpellation som kretsade kring ett annat kommunalt bolag, nya Landskrona Stadsutvecklings AB. Detta nya bolag får 95 miljoner pix av kommunen och ska tillsammans med fem privata fastighetsbolag tar sig an uppgiften att ”sanera” stadsdelen Öster/Centrum. (Notera f.ö. att Landskronahem med flit ställs utanför den här processen...)

”Sanering” är ju bara nyspråk i det här sammanhanget och innebär att man rustar upp fastigheter och kvarter för att förändra dem socialt. 

I klartext ska en ”bidragsberoende” problembefolkning som är känslig för hyreshöjningar och oemottagligt för frestelsen att förvärva bostadsrätter eller äga sina bostäder mer eller mindre tvingas flytta på sig. 

Nämnde Torkild Strandberg svarade så här på min fråga om nya Landskrona Stadsutvecklings AB måhända riskerar att gynna enskilda privata näringslivintressen? 

”[b]olaget ska arbeta för en stadsdel med bred social sammansättning. … Man ska verka för en balans mellan olika upplåtelseformer, motverka oseriöst fastighetsägande och verka för en sammanhållen och gemensam uthyrningspolicy. Då detta uppdrag är betydligt bredare än vad som kan betraktas som normalt finns det i bolagsordningen inskrivet att verksamheten ska bedrivas utan vinstintresse.”

SIC!

Det är alltså fullt möjligt att definiera ett kommunal fastighetsbolag som ett bolag som bedriver verksamhet utan vinstintresse. 

Ungefär så som AB Landskronahem - Landskronas enskilt största hyresfastighetsägare - hittills har fungerat, m a o. Men i det ena fallet framstår det som helt utomjordiskt att ens fundera på det - i det andra fallet blir det ett förkläde för att kunna låtsas att man inte alls kommer att göra saker som kommer att resultera i att fördriva befintliga hyresgäster från sina hem. 

Kafka? eller kanske bara ett tecken på hyckleri från det ena lägret och svek från det andra??!

Som ordförande för Vänsterpartiet Landskrona kan jag bara lova en sak - oss vänsterpartister får ni inte att kompromissa bort vår övertygelse att allmännyttan har en viktig funktion: att garantera tillgång till välskötta hyreslägenheter åt alla - oavsett plånbokens storlek! 

I dagarna rasar en insändardebatt i tidningen Flamman kring frågan om hur man ska ställa sig i Syrienfrågan. Same procedure as last year, då det hela gällde Libyen. Det finns de som vill att "världssamfundet" ska intervenera för den goda sakens skull. Det finns de som betecknar detta som blåögt. Och så finns Vänsterpartiets officiella och väldigt velande position nånstans i mitten, som kanske mynnar ut i ett interventionskramande igen. Jag känner mig som någon som ser på hur ett tåg med stor hastighet närmar sig ett stup. Minns Kosovokonflikten? I Kosovo rasade i åratal en etnisk och politisk konflikt utan att omvärlden skulle ha brytt sig särskilt mycket. Men när den ena sidan kommer på att omvärlden tycker att det är fult att polis och militär skjuter på civila - jo, då börjar det hända saker. En väpnad gerillastyrka bildas och börjar attackera polisförläggningar och andra myndigheter. När statsmakten slår tillbaka mot detta, bl a genom att skicka militären till krisområdet för att återställa ordningen, startar ett propagandakrig som går ut på att den jugoslaviska staten begår en "massaker på civila". Inom kort är det ingen som egentligen vet vem det är som skjuter ihjäl och mördar vem. Men det spelar hellre ingen roll längre - "världssamfundet" har valt sida och NATO:s bomber vinner sedan det krig som den kosovoalbanska gerillan UCK aldrig hade kunnat vinna själva. Som tur var så gynnades UCK:s intresse - ett oberoende Kosovo - hand i hand med USA:s och de europeiska stormakternas intresse - att destabilisera Jugoslavien. Vad har man åstadkommit? I dag finns ett oberoende Kovoso (och en förtryckt serbisk minoritet). Jugoslavien finns ej mera. Och efter några års medial uppmärksamhet, återuppbyggnadsstöd samt "demokratistöd" från västvärlden är det ingen som längre bryr sig om detta lilla land. Kosovo har återigen hamnat i mediaskuggan. Inte konstigt: ty någon demokratisk eller ens stabil stat har man inte lyckats bygga där. Däremot var det lätt att slå sönder den stat som fanns där förut. Bara man har vapen och västvärldens mainstream media bakom sig, så... Kosovokonflikten är ett skolexempel på kortsiktig politik som kan ha långsiktiga följder. Men vem bryr sig om Balkan? Där har de europeiska stormakterna ändå hållit på med sin imperialistiska politik i århundraden. De som har betalt för det är människorna som bor på Balkan, men inte vi som bara får följa det hela på avstånd. Mellanöstern kan på många sätt jämföras med Balkan, i alla fall när det kommer till den behandling som regionen och dess invånare har blivit utsatta för av de europeiska stormakterna och av USA. I Syrien pågår nu en process som på sätt och vis påminner om det som har hänt i Kosovo för över ett årtionde sedan. Vi har redan passerat det kapitlet som handlar om att en delegitimerad statsmakt begår massakrer mot civila. Det som händer är att ett fullskaligt inbördeskrig råder i Syrien. Och utifrån mediabilden bär regimen i Damaskus skulden för detta - inte de som steg för steg har trappat upp våldet mot statsmakten. Känn på detta. Hur brukar det egentligen fungera när våpnade gerillatrupper gör motstånd mot ett statligt förtryck? Brukar inte statsmakten - som enligt en klassisk europeisk definition av rättstaten ska inneha ett s.k. våldsmonopol - slå tillbaka mot väpnade terrorister? 

Oskyldiga rebeller? Terrorister? Deltagare i ett inbördeskrig.