Time In A Bottle

Den 5:e mars gick den första av tre nyzeeländska supper clubs av stapeln. Temat för dagen var nyzeeländska viner och stereotypa könsroller inom mat- och dryckesvärlden. Kopplingen kanske låter lite märklig men vi tog avstamp i det faktum att man på Nya Zeeland inte är särskilt bunden till traditioner inom vinproduktion som i till exempel gamla världen. Vi började därför titta lite närmare på vilka traditioner som vi svenskar medvetet eller omedvetet förhåller oss till. Listan blev snabbt lång på både allmänna och lite mer sällsynta företeelser som ter sig rätt märkliga när man granskar dem närmare. Varför är det till exempel så att kött betraktas som något manligt medan fler kvinnor än män är vegetarianer? Vissa smaker betraktas också som typiskt kvinnliga medan andra karaktäriseras som manliga. Ofta beskrivs vita viner kvinnliga medan kraftiga röda viner beskrivs maskulina. En smak som sådan har ingen könstillhörighet utan det är vi som konsumerar drycken eller maten som applicerar egenskaper vi normalt förknippar med könstillhörighet på det vi äter och dricker. Varför är det så?

Två exempel på könsindelad mat och dryck:

Livets Goda beskriver brässerad oxkind som ”Kraftfull mat. Maskulint, maffigt och larvigt gott […]” http://www.livetsgoda.se/artikel/artikel.asp?ArtikelId=5564 - .UzGFqfSwYW4

Concealed Wines beskriver Chateau Les Eyquem Futs 2007 så här: ”Chateau Les Eyquem Futs är ett feminint vin med komplexitet vin [sic]med god struktur från Margaux.” http://www.concealedwines.com/item.asp?itemID=1649

Anders Nilsson har gjort en del efterforskningar för att reda ut varför vi beskriver vin som vi gör. Han skriver:

”I vinlitteraturen hittar jag inte heller någon definition på maskulina viner förutom i Wine and Conversation av Adrienne Lehrer, Professor of Linguistics, University of Arizona, som skriver: "In some cases the semantic link is so loose that it is not clear what semantic relationship exists. The link is a weakly associative or connotative one. The termsfeminine and masculine are good examples of this type of association. Feminine is associated with soft, smooth, light, round, perfumed, possibly sweet, and these words do have definete meanings in the wine domain. Hence, a feminine wine will be understood as one having those properties. A masculine wine is big and perhaps rough."”

Stephen Meuse ifrågasätter vanan att könsindela vin i det här blogginlägget: http://italltastesthesametome.com/post/46587451808/wine-is-sexy-but-is-it-gendered

Intressant är även att han pekar på ett skifte där man tidigare pratade om klassrelaterat vinspråk för att gå över till att prata om vin i termer om könstillhörighet. Han berättar också hur svårt det var för Hugh Johnson att förklara för japanska åskådare varför ett visst vin var maskulint och ett annat feminint. Detta givetvis på grund av att de inte delade våra västerländska associationer till begreppen feminint och maskulint.

Hör dessa begrepp hemma i dagens samhälle. Är verkligen den manliga normen fortfarande att vara kärv och hård och är det ok att beskriva ett mjukt, lätt och runt vin som feminint? Är det inte bättre att prata om smaken?

Nu höll vi oss inte bara till att diskutera varför mat och dryck uppfattas som genusrelaterade, utan vi diskuterade även fördelning av matlagning i vardagen, varför grillsäsongen får män som i vanliga fall inte lagar mat att lägga stor tid och möda på att överlaga en flintastek eller varför så många stjärnkockar är män. Och så klart pratade vi mycket om mat och vin i allmänhet!

Värd för kvällen var Mia Öhrn och vi höll till på Mosebacke Matstudio. Adam Dahlberg och Albin Wessman från Adam & Albin Matstudio komponerade en oväntad meny till Lars Trogens handplockade favoritviner från Nya Zeeland. Fokus låg på att uppmärksamma oväntade smakkombinationer.

Kvällen blev lyckad och flera stannade kvar några timmar extra för att fortsätta diskussionerna och smaka på vinerna. Vi kommer arrangera två supper clubs till under våren, den 23:e april och 21:a maj med liknande upplägg och tema. Biljetter kommer inte gå att köpa utan bara inbjudan gäller. Om du är intresserad av en plats kan du skicka en intresseanmälan genom att klicka här.

Vinerna vi drack:

Craggy Range Te Muna Road, Sauvignon Blanc 2013 (nr 83434)

Pris: 199 kr. Divine AB.

Amisfield, Dry Riesling 2011. Inte tillgänglig på svenska marknaden.

Pegasus Bay, Sauvignon blanc/Semillon 2011. Inte tillgänglig på Systembolaget. Gardo & Morris AB

  Pegasus Bay, Chardonnay 2010. Inte tillgänglig på Systembolaget. Gardo & Morris AB

Giesen, The August 2011, Sauvignon blanc. Inte tillgänglig på Systembolaget. Primewine.

  Villa Maria, Private Bin Syrah 2011. Inte tillgänglig på Systembolaget. Fondberg.

Quartz Reef, Pinor Noir 2011. Inte tillgänglig på Systembolaget. Divine AB.

  Seifried, Sweet Agnes Riesling 2009. (nr 71144) Pris 180 kr. Ward Wines AB

Här är några länkar till inlägg från några av de som besökte den första supper cluben:

http://blogg.alltommat.se/cissiwallin/2014/03/05/pa-nya-zeelandsk-supper-club/

http://mrsfood.se/?p=347

http://www.plazamagazine.se/john/2014/03/21/new-zealand-supper-club/

http://www.husmorsorna.se/2014/03/1250/

Här kan du se en film från kvällen: http://youtu.be/vLmzvYSiTKc

Sam Neill, mest känd som Alan Grant från Jurassic Park, planterade sina första vinrankor redan 1993, i Gibbston Central Otago, med målet att producera ekologisk hållbar Pinot Noir som åtminstone skulle duga att servera till vänner och bekanta. Idag är viner från Sams vingård Two Paddocks erkända som producenter av nyzeeländska kvalitetsviner och producerar förutom Pinot Noir idag även Riesling.

Ryktet om vinet från Two Paddocks har spritt sig och den 66-årige Neill har nyligen investerat i den 15 hektar stora vingården Desert Heart som ligger granne med Felton Road i Central Otago. Då varumärket Desert Heart, som funnits sedan 1999, tillhör de förra ägarna kommer Sam Neill döpa om vingården efter sin far som var vinhandlare och soldat. 

Bild från Two Paddocks

Two Paddocks har en youtubekanal som ofta är både informativ och humoristisk, vilket kanske inte så konstigt med den celebre ägaren. Botanisera gärna bland klippen.

Titta till exempel på när Sam Neill berättar varför de producerar Riesling här: http://youtu.be/l7nAaejj_q4 .

Här kan du läsa Sam Neills blogg på Two Paddocks hemsida: http://www.twopaddocks.com/news-2014.shtml

I det senaste numret av New Zeeland Winegrower Magazine berättar Madeleine Stenwreth om höjdpunkterna från Air New Zeeland Wine Awards 2013 (du kan läsa hela artikeln här). Som en av två internationella domare fick hon en unik möjlighet att ta temperaturen på dagens Nya Zeeländska vinproduktion. Nedan följer en sammanfattning av artikeln.

  (bild från http://www.label.co.nz/2013/12/wine-labels-awards/)

Pinot noir

Det går inte att generalisera kring nyzeeländska regioner på samma sätt som man gjorde för 10 år sedan.  North Canterbury är en ögonöppnare men det görs också fantastiska pinot noir-viner i andra delar av Wairarapa. I Central Otago rör sig vinerna från kraftiga mörka fruktiga toner till finess och många lager. Även i Marlborough börjar produktionen av pinot noir bli riktigt intressant.

  Chardonnay

Det var den rena smaken som imponerade mest hos de nyzeeländska chardonnay-vinerna. Hon blev imponerad av viner som stod på sina egna ben utan effektsökeri. Tack vare det nyzeeländska klimatet behöver producenterna inte hjälpa vinerna på traven med syra eller ek.

  Méthode traditionelle

Den nyzeeländska produktionen av jästa bubblor höjer standarden för mousserande vin från nya världen. Madeleine uppskattar den lite kaxiga attityden hos producenterna och anser att många andra länder har svårt att ha en så övergripande hög standard på de mousserande vinerna.

  Sauvignon blanc

Idag produceras sauvignon blanc på Nya Zeeland som har otrolig personlighet och karisma. Viner som är en trogna sin druva och terroir. Sedan finns det också viner som skriker för högt. Madeleine berättar att hon ibland har svårt att förstå varför vissa nyzeeländska vinproducenter vrider upp smaken så hårt.

  Hawke’s Bay syrah och merlot

Mogen Hawke’s Bay syrah kan vara exceptionell men kvaliteten är väldigt årgångsberoende. När druvorna fått hänga för länge kan det ge en överkoncentrerad fruktkaraktär på bekostnad av elegans. Över lag så lovar både nyzeeländsk syrah och merlot gott för framtiden.

  Aromatiska druvor

Det produceras fantastisk riesling och gewürztraminer på Nya Zeeland. Men vissa lovar mycket i näsan men håller inte riktigt hela vägen. Men bägge sorterna har stor potential. En annan druva med potential i Nya Zeeland är pinot gris. Då få andra regioner i världen tar pinot gris på allvar (på grund av dess potential som kortsiktig kassako) är den nyzeeländska kvalitetsapproachen lovande.

Nu är tävlingen för att vinna en resa till London och New Zeeland Annual Trade Tasting avslutad.

Nu har vi fått möjligheten att tävla ut två platser till New Zeeland Wines årliga trade tasting i London den 21 januari 2014. Ta chansen och prova vad som kanske är Europas största utbud av nya zeeländska viner, träffa vinmakare och prata med andra vinintresserade. Efter tastingen blir det middag på The Modern Pantry  och övernattning på hotell. Allt du behöver göra för att vara med i tävlingen är att svara på frågorna nedan i ett mail till [email protected]. Sista tävlingsdag är 19 december!

1. Vilken druva är den mest odlade på Nya Zeeland?

a) Gewürztraminer

b) Sauvignon blanc

2. Var ligger Central Otago?

a) På Sydön

b) På Nordön

3. Skriv en kort motivering till varför du vill åka till New Zeeland Annual Trade Tasting 2014.

  Läs gärna Jan Frimans artikel om förra årets tasting på popit.nu som ger en tydlig bild av eventet.

Genom att delta i tävlingen intygar du att du är över 20 år. Tävlingen pågår mellan 12 december till 19 december 2013. Vinsten kan inte bytas mot kontanter.  En jury utser vinnaren som meddelas personligen. Eventuell skatt betalas av vinnaren.

  Lycka till!

Nya Zeeland är mest känt för sina viner på Pinot Noir och Sauvignon Blanc. Chardonnay, som är den tredje mest odlade druvan i landet, har hittills levt i skuggan av sina mer kända rivaler. Men det är hög tid att ta en ny titt på chardonnay från Nya Zeeland.

Det är framförallt det maritima klimatet som ger nya zeeländsk chardonnay dess särskilda smakegenskaper. Den relativt svala odlingssäsongen, med långa soliga dagar och svala nätter, ger druvorna möjlighet att utveckla sin smak under en längre tid. Den här längre mogningsperioden ger druvorna möjlighet att utveckla bra syra och balanserad fruktighet. Två kvaliteter som är kännetecknande för nya zeeländska viner. De lokala vinmakarna har utvecklat en egen stil som kombinerar de aromer som är typiska för landet med en komplex och tät struktur som kan jämföras med klassisk chardonnay från Bourgogne.

Tips på ett par chardonnay från Nya Zeeland som finns på Systembolaget idag är:

Saint Clair Vicar’s Choice Barrel Fermented Chardonnay 2012 (2188) för 96kr.

Viner från Marlborough får sin prägel från bland annat de stora variationerna i dags- och nattemperatur. Saint Clair Vicar’s Choice har en nyanserad, fruktig doft med rostad fatkaraktär och en mycket fruktig nyanserad smak med inslag av mango, melon, ananas, smör och apelsin. Vicar’s Choice fick tre av fyra stjärnor i Allt om Mat. 

Stoneleigh Chardonnay 2012 (6427) för 109kr.

Även detta vin kommer från Marlborough. Stoneleigh är den största nya zeeländska aktören på den svenska marknaden. Mycket tack vare att de år efter år levererar viner med en konsekvent hög kvalitet. Deras chardonnay från 2012 har en ungdomlig fruktig doft med rostad fatkaraktär. Inslag av gula äpplen, tropisk frukt, apelsin och nötter. Vinet rekommenderades i våras av Bengt-Göran Kronstam i DN.

För två veckor sedan var Brancott Estates chefsvinmakare Patrick Materman på ett snabbt besök i Sverige, närmare bestämt på Nytorget 6 där han höll i en Wine Maker’s brunch. Patrick presenterade bland annat Brancott Estate Flight, ett vin med lägre alkoholhalt än vanligt (9%).

Madeleine Stenwreth har utsetts till en av två internationella domare i den prestigefulla tävlingen Air New Zealand Wine Awards. Tävlingen, som är Nya Zeelands mest ansedda vinutmärkelse, organiseras av New Zealand Winegrowers och i år är det mer än 30 år sedan den första tävlingen gick av stapeln.

Madeleine är en av Sveriges två Masters of Wine och har en gedigen bakgrund från bland annat Systembolaget och Primewine Group. Hon arbetar nu som frilansande vinkonsult. Madeleine har tidigare varit domare i Argentina Wine Awards, the South African Top 100 och Veritas Awards. Hon är dessutom delaktig i DWWA, International Wine Challenge och var den enda internationella domaren under två år i rad för The Royal Adeleide Wine Show. I år har hon bland annat varit med i juryn för Riverina Wine Show och International Sweet Wine Challenge där 2012 Forrest Wines Botryrised Riesling, från Marlborough, tog hem priset som Best Young Sweet, Floral Style.

Ordföranden för domarkommittén, Michael Brajkovich, på tävlingen säger ”Att ha en så hög kaliber av erfarna domare i årets tävling är fantastiskt och säkerställer att Air New Zealand Wine Awards håller hög internationell standard.”

Clos Henri är en annorlunda bekantskap för den Nya Zeeländska vinentusiasten. Till skillnad från många andra Nya Zeeländska vinproducenter är Clos Henri ett projekt från ett traditionstyngt vinhus från gamla världen. Den kända franska vinproducenten Henri Bourgeois, som har skapat Sauvignon Blanc och Pinot Noir-viner i Sancerre och Pouilly-Fumé i tio generationer, etablerade sig år 2000 i Marlborough för att kombinera sin gedigna erfarenhet med de unika egenskaperna hos regionen i Nya Zeeland.

I augusti släpptes deras Bel Echo Pinot Noir 2011 på Systembolaget och mottagandet var varmt vilket gjorde att de tog slut fort. Magnus Ericsson på Helsingborgs Dagblad beskriver vinet så här på sin sida Uppkorkat:

Populence, en New York-baserad producent av gourmetpopcorn, har tillsammans med den Nya Zeeländska vinproducenten Kim Crawford tagit fram två sorters vininfuserade popcorn: Sauvignon Blanc Kettle, och Pinot Noir Chocolate Drizzle.

Inspirationen till det lite annorlunda receptet fick grundaren av Populence, Maggie Paulus (vars titel är Head Cornfectioner), när hon märkte att hennes popcornprodukter ofta beställdes som tilltugg till vinprovningar. Efter att ha experimenterat fram den rätta smaken så har produkten lanserats och säljs nu online och via Populence butik i West Village, NY.

Om du inte har vägarna förbi New York eller vill beställa popcorn från andra sidan Atlanten har Kim Crawford lagt upp recepten på sin hemsida här: http://experiencekimcrawford.com/food_and_wine

Bara framtiden kan visa om vinsmakande snacks är en hit.

Kim Crawfords viner hittar du i beställningssortimentet här:

Sauvignon Blanc

Pinot Noir

”Kattpiss på en krusbärsbuske”, så beskrev den brittiske vinrecensenten Oz Clarke Sauvignon Blanc från Marlborough, Nya Zeeland. Uttalandet var ett uttryck för hans uppskattning för vinets unika karaktär. Sedan Nya Zeeländsk Sauvignon Blanc introducerades för världspubliken på 1990-talet har den tagit världen med storm.

  Marlborough, på Sydön, där druvan odlas på drygt 14 900 hektar, är den mest kända regionen. Klimatet i Marlborough karaktäriseras av många soltimmar och begränsad nederbörd. Stora dagliga temperaturskillnader hjälper till att producera viner med livfulla frukttoner och hög syrlighet. Vinerna som produceras här är krispiga med tydliga smaker och dofter av passionsfrukt, röd paprika och krusbär.

  De populäraste vinerna från Marlborough i Sverige kommer antagligen från producenterna Stoneleigh och Saint Clair. Vinkritikern Bengt-Göran Kronstam utsåg Stoneleigh Sauvignon Blanc 2012 till bästa köp i DN 9 februari 2013. Men det mycket annat att upptäcka inom regionen, till exempel vann Ara Wines Select Blocks Sauvignon Blanc 2012 guldmedalj i Decanter World Wine Awards 2013. Ara Wines själva betonar vikten av olika marktyper och mikroklimat inom vingården som ger vinet dess egenskaper.

  Hawke’s Bay på Nordön, som Lars skrev om här, är den nästa största producenten av Sauvignon Blanc. Här är klimatet mildare och producerar mer mogna stilar med toner av melon och stenfrukter som nektarin. Exempel på producenter som tillverkar vin i Hawke’s Bay är Elephant Hill och Villa Maria.         

  Tack vare den krispiga och fruktiga karaktären passar Nya zeeländsk Sauvignon Blanc perfekt till somriga och fräscha rätter som ceviche eller varför inte en sallad med getost och pinjenötter.

Årets Cinco de Mayo-firande avlöpte utan några som helst incidenter. Inga polisanmälningar relaterade till högtiden har gjorts, och personskadorna verkar begränsade till självförvållad huvudvärk och chili-svedda tungor. Efterstädningen var effektiv, och nu, den sjätte maj, är staden sig lik igen.

Detta är givetvis en högst begränsad rapportering till ett, åtminstone i Sverige, mycket marginellt firande. Men då vi här uppe i vår geografiskt rätt så isolerade del av världen är rätt bra på att anamma och inkorporera andra kulturers traditioner och högtider (främst, kanske tyvärr, mer kommersiella fenomen som halloween och oktoberfest, men likväl), så kanske fler männskor framgent kan komma att uppmärksamma årsdagen av den mexikanske generalen Ignacio Zaragoza Seguins seger över de franska ockupationsstyrkorna i slaget vid Puebla år 1862.

I den bästa av världar så sporrar vårt ensliga läge en nyfikenhet och en upptäckarlust, och med det väcks en vilja att få vara med. Att leta efter kulturell delaktighet på detta sätt är något som jag själv börjat göra alltmer aktivt, och fascinationen för högtid, säsong och tradition växer sig allt starkare, framför allt på det kulinarisk-historiska planet. Att få en förståelse för hur en mat- och dryckkultur vuxit fram sida vid sida under århundraden för att bara bli mer och mer sömlöst integrerade i varandra är nästan ofantligt intressant, och exemplen är många. Det känns ju inte helt slumpmässigt att röda viner som i mogen skepnad antar toner av tryffel produceras där man hittar just tryffel, och att vita viner med distinkt syra och havsdoftande mineralsälta produceras där man själv kan plocka sina plattostron till middagen. Detta bara för att nämna ett par, och då man inte låser sig vid enbart sina egna traditionella smaker inser man snabbt att det finns en helt oöverskådlig mängd intryck som bara väntar på att man ska ta del av dem. På det sättet har man alltid något nytt att blicka fram emot. Den tyska vita sparrisen och Georg Breuers rieslingviner har upptagit en stor del av de senaste veckorna, och med Cinco de Mayo avklarat funderar man givetvis på vilka ens norska favoritrecept är; syttende mai är bara en dryg vecka bort.

Det finns få saker som på ett lika konsekvent sätt fängslat mig genom livet som en väl berättad historia. I allt från låttexter till filmer, via nattliga samtal, dramatiska livsöden, politiska ställningstaganden och historiska skeenden har jag vid fler tillfällen än jag kan räkna varit som fastnaglad vid den dragningskraft som följer med en bra historia. Att den sedan skulle råka vara sann ser jag ofta som en bonus, men ännu oftare är jag fast övertygad om att så triviala saker som någons relativa sanningar inte ska få stå i vägen för min egen upplevelse. Mervärdet sitter i leveransen. Vid ett frukostsamtal nyligen diskuterades det hur sommellerie till väldigt stor del består av scennärvaro, improvisation och förmåga till anpassning efter publik. Man kan kanske jämföra den - givetvis oerhört viktiga - teoretiska kunskapen kring drycker, mat och kopplingen dem emellan med en instrumentalists färdigheter kring toner, rytmer och skalor, men utan viljan att kommunicera något personligt och själfullt blir även den mest kompetenta musikers framförande enbart ett staplande av fakta. Som att mat enbart skulle vara näring, eller att ett vin bara skulle bestå av en konkret strukturell balans mellan olika fysiska beståndsdelar. Självklart finns det människor som tänker på det sättet, att mat har som huvudsyfte att mätta, att musik är bra om gitarristen kan spela skitfort, och att modern konst bara är cirklar och trianglar. Hilma af Klint vrider sig lite i sin grav, samtidigt som Yngwie Malmsteen dansar lite på den. Men lyckligtvis finns det en hel del människor som vill åt en större kontext, och som vetgirigt strävar efter kunskap om vem som gjort vad, var dom gjort det, och om möjligheten finns så även gärna hur och varför. Lägg därtill en bra historieberättare och symbiosen är ett faktum.

På plats i Marlborough hade jag turen att bli exponerad för just en sådan person. Ben Cowley på Auntsfield Estate i Marlboroughs Southern Valleys hade inte för avsikt att göra mitt besök till en snabbt överstökad tur ibland vinrankorna följt av en standardprovning av domänens huvudsakliga exportviner, utan drog istället med mig på en historisk rundvandring kring ägorna där allt från geologi till antika spiskonstruktioner diskuterades, och där en 130-årig vingård precis hade återskapats för att denna säsong åter ge skörd. Vinet ska komma att bli en variant av den Rutherglen Muscat som en man vid namn David Herd vinifierade dryga 50 årgångar av i slutet av 1700 och början av 1800-talet. Enligt utsago ska detta ha varit Marlboroughs först planterade vingård. För att ytterligare krydda den historiska aspekten av vinet så finns Herds originalkällare kvar, och längst in i dess minimala inre står en liten flaska av 100-årig muskat kvar. En tesked av denna ska ingå i varje ny årgång som görs, och på så sätt ska David Herds arv förvaltas, marken där vingården är återuppstå, och historien leva vidare. Efter detta var det svårt att inte bli sugen på vin, och även om det äldsta jag fick prova var från 2009 så var jag helt förförd. Vinerna visade upp stor individualitet, de olika vingårdslägena framförde sina egna versioner av vad Ben berättat under eftermiddagen, och jag åkte mycket imponerad därifrån.

Väl hemma vill man givetvis försöka återförmedla ens erfarenheter, och med en lagom stor mängd av insmugglade vinflaskor i bagaget så fanns möjligheten att låta smaken få avgöra. Såklart finns alltid möjligheten att man ska få uppleva den besvikelse som infinner sig då det italienska karaffvinet inte alls är lika gott på en frostig balkong i Årsta som det var på Amalfikusten, och förutsägbart nog smakar Auntsfields viner på ett annat sätt i Sverige än de gjorde i Marlborough. Men skillnaden är inte att vinerna smakar annorlunda eller sämre, utan verkligen bara på ett annat sätt. Så där karaffvinet är helt beroende av sin soliga semesterkontext för att vara njutbart lever historien kring vingårdarna och de människor som brukar dem kvar i min flaska 2010 Hawk Hill pinot noir. Som sommelier är det en stor del av mitt arbete som går ut på att återberätta just detta.

Mycket av vad man lär sig handlar om erfarenhet och referensramar, och med detta kan man lätt argumentera för att man aldrig någonsin kommer att bli fullärd. Ju mer man lär sig, desto större blir världen och desto mindre kan man generalisera kring den. Givetvis måste dock nästintill all kunskap och nya projekt bottna i något redan känt kring vilket ett ramverk byggs, men i mångas ögon ses regler som gjorda för att brytas.

Ankomna till Hawke’s Bay och Napier, den jordbävningsdrabbade stad på den Nya Zeeländska nordöns östkust som tog tillfället i akt att under sin återuppbyggnad skapa sig en helt ny identitet och nu är självutnämnd till Art Deco Capital of the World, blir vi välkomnade av Tony Bish, vinmakare på Sacred Hill samt sittande ordförande i GGWA, Gimblett Gravels Winegrowers Association. Hawke’s Bay i allmänhet, och subregionen Gimblett Gravels uttorkade och grusiga flodbankar i synnerhet, anses av de flesta vara landets spirituella hemvist för cabernet sauvignon, merlot och cabernet franc, kryddat med planteringar av petit verdot och malbec. Men även om regionens stilistiska avstamp i de berömda vinerna från Bordeaux är tydligt anser Tony Bish att ett avståndstagande är nödvändigt, och han blir märkbart upprörd då en av vinmakarna från trakten i en videopresentation delger oss hur komplex och välgjord deras Bordeaux-blend är. Inte för att han inte respekterar vinerna Bordeaux, men för att utveckla en egen identitet som inte bygger på att anses som ett småsyskon måste man enligt honom enhetligt i regionen prata om att man gör Hawke’s Bay-blends. I linje med detta jobbar många producenter med syrah, en druva som man märkt passar regionen mycket bra, och som ingrediens i deras viner tillför nyanser och karaktär som särskiljer området från traditionella förlagor. Intressant nog har man som enad subregion dock flera gånger ställt upp i spektakulära jämförande provningar där de bästa från Bordeaux ställts blint mot de bästa från Hawke’s Bay. Marknadsföringsvärdet i att vid flera tillfällen få sina viner placerade i toppskiktet i sådana provningar kan såklart inte förnekas, men samtidigt bevisar det hur svårt det är att skaka av sig ett småsyskon-komplex.

Men det man snabbt inser när man provar viner tillsammans med Tony är hur seriöst och passionerat vinmakandet i regionen kan vara, och hur mångfalden i uttryck kan utökas då man har frihet att agera utanför appellationsregler och lagar. Detta porträtteras kanske allra bäst av Gimblett Gravels Annual Vintage Selection, där tolv viner från regionen genom ett antal blindprovningar väljs ut för att visa på ett kvalitativt tvärsnitt, och jag hade ynnesten att få korka upp och prova den uppställning av röda viner som kvalificerat sig från årgång 2010. Då variationen på druvblandningar är nästan lika stor som antalet viner på bordet är det svårt att generalisera kring en särskild stil. Men även om mer högljudda exempel är representerade så är tendensen att vilja visa storhet på djupet snarare än på bredden, och nyckelord som återkommer är koncentration, komplexitet, lagringsduglighet och struktur.

Kanske kan det vara svårt att redan nu utkristallisera vad en Hawke’s Bay-blend är, men uppenbart är att ansatsen är tagen att visa på en genomgående hög kvalitet i vinerna och att slipa på uttrycket av vad som anses som en unik terroir. I väntan på den rena definitionen kan vi dock roa oss med detta blandband, med varma hälsningar från Tony Bish.

/

Om det ibland kan vara svårt att se skogen för alla träd, så kan det i Marlborough på samma sätt vara svårt att se vinet för alla rankor. Med en fördubbling av vingårdsarealen under så kort tid som tio år (sammanlagt uppgår arealen nu till ungefär 24 000 hektar), står regionen i nuläget för kring 80 procent av landets totala vinproduktion. Och av detta är 80 procent de Nya Zeeländska druvornas motsvarighet till Djinghis Khan, världserövraren Marlborough Sauvignon Blanc - druva, vinstil, och, säkerligen i många fall, livsstil. Genomslaget har som vi vet varit enormt, och kring huvudorten Blenheim sprider vingårdarna ut sig som heltäckningsmattor. Men om storlek och regional samstämmighet är regel, så finns det undantag att finna om man skrapar lite på ytan.

Vi fick i och för sig skrapa en hel del på ytan innan vi fann vad vi sökte, och låter lärdomen få vara att GPS-teknik är mer utformad för att hitta specifika cellar doors än att låta en veta exakt vid vilken rad av rankor i vingården man ska svänga vänster. Så efter ett par förvirrade telefonsamtal och en längre ofrivillig sightseeing bland kilometervis av kontraktodlad sauvignon blanc rullade vi till slut in på uppfarten till Clos Marguerite i Awatere Valley, där vinmakaren Jean-Charles Van Hove tog emot oss och delgav oss sin plan att eventuellt sätta upp en skylt.

Awatere Valley är dalen söder om den i Marlborough huvudsakligen planterade Wairau Valley, och är generellt ansedd både svalare och torrare, vilket givetvis ställer högre krav på odlare i området att få druvorna att uppnå full mognad. Jean-Charles och hans partner Marguerite Dubois var dock båda övertygade om dalens stora potential för att odla pinot noir och sauvignon blanc och köpte därför 10 hektar land 1998. De första planteringarna gjordes 2000 den först kommersiella årgången släpptes 2003. Tanken är att vinet görs i vingården, och allt görs omsorgsfullt för hand (förutom att lägga över näten som skyddar mot fåglar, för detta syfte finns en nyinköpt leksak) för att säkerställa druvornas välmående. Övermogna druvor är knappast ett problem här, men strävan är att inte ha några av de gröna och omogna smaker som kan uppstå med både sauvignon blanc och pinot noir i de färdiga vinerna. Och med detta lyckas de bra! Med en såpass liten areal till sitt förfogande blir självklart årgångsvariationer mer närvarande och uppenbara, men för Jean-Charles och Marguerite är detta, till skillnad från för en del av deras branschkollegor, något som framhäver vingårdens uttryck på ett positivt sätt. Efter att ha provat de fem senaste årgångarna av både röda och vita kan man konstatera att även om det finns tydliga skillnader mellan vinerna så skiner ambitionen och stilen igenom. Vinerna görs i en mer återhållen stil, där strukturen får ett större utrymme. Pinot noirerna spenderar tid i både ny och gammal fransk ek, och har generellt en fin balans mellan mjuk och len fruktkaraktär, kryddiga och lätt rostade fat, och subtila mineraltoner med bara ett uns sälta. Årgång 2007 var i ett tilltalande stadium av mognad, och 2010 är årgången många anser ska komma att hålla ett bra tag. Clos Marguerites sauvignon blanc görs även den för att kunna åldras, och har lång kontakt med jästfällningen för att utveckla den koncentration och komplexitet som behövs för detta. Årgång 2007 har således en utvecklad, smått rustik ryggrad, men ändå nog mycket fräschör och primärfrukt kvar för att bära upp vinet in i en behaglig och smått kryddig finish. I en region som för den breda massan mest är känd för att leverera ungdomliga viner för snabb konsumtion är detta ett uppfriskande exempel på vad som kan hända med en smula tålamod, och då vi åker tillbaks mot Blenheim så ser i vilket fall jag fram emot mer.

En av de bästa sakerna med att resa runt ett helt land och prova vin är att man verkligen blir exponerad för lokala specialiteter, smaker och preferenser, och hur den mänskliga faktorn påverkar med skillnader i tolkning och filosofi. De regionala provningarna tenderar såklart att ha slagsida åt vissa druvsorter och generella stilar, så givetvis blir man mer attackerad av syrarik sauvignon blanc i Marlborough, medan man i Martinborough får en mer smeksam behandling då fokus ligger fast på pinot noir. Deras historia kring, och profilering av en regional stil ligger såpass starkt förankrad att även om försök görs att etablera en för regionen ny druva så får det inte något direkt genomslag på bredare front. Det kommer helt enkelt dröja tills vi ser speciellt mycket Waiheke Island viognier på hyllorna, även om bra exempel produceras. För regioner som inte har en lika stor genomslagskraft utanför den lokala marknaden är dock möjligheterna större att leka mer utanför mittfåran, och såväl odlare som producenter hoppas att ridån på de internationella scenerna kommer att gå upp för North Canterbury och Waipara riesling.

Det är givetvis inte så att det inte produceras riesling utanför Waipara. Tvärtom så är det en druva som växer i de flesta regioner, och under resan har vi stött på det lokala firandet av den internationella rörelsen “Summer of Riesling” på ett flertal platser. Medvetenheten kring och uppskattningen av druvans potentiella storhet är allmänt spridd både bland publik och producenter, men hittills är det ingen enskild region som har gjort anspråk på druvan som sin egen. Således talas det lite tyst om detta i Waipara, och på den regionala provningen jag deltog i stod druvan för inte mindre än en fjärdedel av de inlämnade vinerna.

Man undrar ju givetvis vartåt regionen vill ta sig stilmässigt, och hur druvan kommer att uttrycka sig på bästa sätt om ett ökat fokus kommer att etableras. I nuläget så fanns det några olika uttryck på bordet, de flesta med konsekvent mogen fruktkaraktär (det är väldigt soligt på plats, och druvorna verkar, till skillnad från blek, svensk vinterhy, tycka om ett tunnare ozonlager), men skiftande restsötma. Personligen såg jag dock mest konsekvens och, i slutändan, störst potential hos de producenter som valt vägen mot en mer halvtorr stil med tillhörande lägre alkoholhalt. Ett bra exempel på detta är 2011 The Crater Rim spätlese riesling; öppen och generös, med hygglig komplexitet och mineralitet, lite som en blandning av gula höstäpplen och trolldeg. Som flera av de bättre exemplen har den en relativ lätthet och bra syra som lyfter vinet in i en lätt kryddig finish. Tillsammans med den mer rustikt mineraldrivna 2010 Mt Beautiful North Canterbury riesling och och den lätt botrytiserade 2011 Mountford “Volupteux” riesling lämnas jag med viss förväntan inför vad som komma skall härifrån. I linje med de lokala festligheterna går även den följande lunchen i rieslings tecken, och husets tips blir således ricottafyllda zucchiniblommor och en minivertikal av Pegasus Bay riesling, tillbaks till årgång 2002. Inte de största och mest komplexa exemplaren, men det är ingen tvekan om druvans stora potential att åldras med grace även här.

Jag hoppas att vi ses i Stockholm under Summer of Riesling 2013. Bara en tanke.

En sak man inte kan undkomma när man reser genom Nya Zeeland är den ständiga närvaron av berg. Berg i alla dess former, från mjuka, rullande kullar som klippta ur Sound of Music, via torrt gräsbeklädda sluttningar där fåren kämpar över de sista stråna, till de mörkaste och mest ogästvänliga sågtandstopparna som ett par tusen meter över havet stoltserar med snötäcke även mitt i sommaren. Som en symbol för det vilda, glesbefolkade och äventyrliga är bergen användbara, men för att en vinindustri värd namnet över huvud taget skulle existera här så är de oumbärliga. För även om bergen själva är en del av elementen, så är det just elementen de skyddar vingårdarna från. De vindar som blåser österut från Australiens sydkust och Tasmanien har inget som avleder dem före de träffar Nya Zeeland, och vid det laget har de tagit med sig en hel del regntunga moln. Dessa stoppas dock av de högre centrala massiven, vilket leder till att den västra delen av landet ofta ser en meter eller mer i årlig nederbörd. Central Otago kan ha så lite som 340 millimeter regn över ett år, och Marlborough kan ligga mellan 4-500 millimeter. Men man brukar säga att det krävs två för en tango, och det är när bergen och kullarna reser sig som ett skydd mot havet i öster och de kalla sydpolsvindarna som man tenderar att börja ana ett vinlandskap. Det är i dessa grytformade dalar som karvats ut för 12.000 år sedan av den senaste istiden man hittar de skyddade lägen och de gamla uttorkade flodbäddar som druvorna trivs bra i. Och för den resande är ankomsten till vingårdar också ytterst fruktbart, för kring dessa är man sällan långt bort från unika och intressanta personligheter, och de många uttryck och känslor de förmedlar genom sina viner.