#strategi

American Higher Education Alliance and CONAHEC Announce Strategic Alliance

Jalani dengan strategi..

Akhiri dengan prestasi..

.

dr. Soni S, Sp.An

Surabaya, 30 November 2017

Jag tror såhär: vi behöver tänka smått och långsiktigt. Med "vi" menar jag vi fåtal radikaler som balanserar mellan hopplöshet och fullständig hängivelse, och våra vänner. Med "smått" menar jag det vardagliga, tillsynes betydelselösa, "mikroskopiska" och för allt grundläggande. Ni som vet, ni vet. Med "långsiktigt" menar jag det så kallat "historiska" perspektivet, det som ser till långa konjunkturer och konjunktioner. Det framstår, såklart, som att dessa "mikro-" och "makroperspektiv" krockar. Men hemligheten ligger i deras faktiska koppling. Den kanske bara kan ses med en viss praktisk besvikelse i bagaget. (NB: Kanske; det kan också vara ett undermedvetet självrättfärdigande.) Men jag tror bestämt, och jag vill hävda att det kan visas, att historien har bevisat oss rätt. Se på krisens utveckling, och den verkliga rörelsens; motsättningen har höjts så som det förutsetts. Ortodoxin var, och är, korrekt. Och med ortodoxin menar jag, som Lukács, metoden. Den immanenta kritiken. Den pekar åt ett och samma håll: paradox/brytning/upplösning.

Vi går i en riktning. Det är inte fråga om subjektiva valmöjligheter eller perspektiv. Det är en Värld som kollapsar. Kritiken är ett verktyg för att förstå och orientera sig. Den är inte bara ett distanserande från verkligheten, den är också  ̶  till synes "paradoxalt"  ̶  en slags möjlighet, om man tar den, att gå under, inte till intet utan till underjorden. Det är en annan hemlighet; kritiken som en underjordisk vetenskap för uppror. Det gäller bara att veta hur den används.

Kritik och konspiration. Det tror jag är ett recept för subversion. Tänker mig det med utgångspunkt från det vardagliga. Det kritiska perspektivet, ifrågasättandet, distanserandet, kartläggningen, berättandet. En ansamling av kunskap men samtidigt avsky och faktiskt fördjupad alienation. En slags utsida. Ett annat plan för kontakt, kommunikation. En plats för konspiration.

Konspirationen söker först att förstärka sig själv; samla på kunskap, information, kontakter, kanaler, försvarsmekanismer. I första skedet en sekt. Här en sekt utan väggar och vakter. Men ändå en avskild och dogmatisk grupp. Det är själva rummet (mer konkret: nätet, "sociala medier", informella träffar) som håller sekten i schack. Riktningen bestämmer fördjupningen. De "individuellas" direkta angelägenheter, deras "direkta behov", sätter agendan för kritiken, översatt i undersökande projekt. Projekt motiverade av personliga nödvändigheter och möjligheter.

Den tyska gruppen SPK (Socialistische Patientenkollektiv) kallade det "multifokal expansionism". Varje individ en nod i ett nätverk. Detta är inte simpel subjektivism eller voluntarism. Det är "organisation som attack", ett försök att göra våra fragmenterade, bristfälliga isolerade liv till utsidor, "krigsmaskiner", en okontrollerbar, diffus gerilla som undergräver Imperiet. Men igen, låt oss hålla huvudet kallt. Rör dig i underjorden, i vardagen, men förlora dig inte i fantasier och fetischer.

Jag uppskattar också kravallsnutar som springer i panik. Men efter allt lagt sig, vad vann vi? Det har samma känslomässiga vikt för mig som ett välgjort videoklipp eller en schysst houselåt. Tillfälliga, kortvariga bekräftelser och njutningar. Lika tillfredsställande som kortvariga. Efteråt kvarstår önskan om annat. Men ingen händelse, hur liten eller stor den än må vara, kommer att vara längre än så. De lämnar alltid efter sig antingen besvikelse eller önskan om mer.

Problemet är alltså inte (den otillräckliga) förstörelsen eller det begränsade våldet. Jag har inga problem med det, vilket torde vara uppenbart, utom att det är så... förutsägbart, och.. otillräckligt. Inte otillräckligt i meningen att kvantiteten inte var tillräcklig utan i att den inte nådde fram till de gränser som skulle utmana Ordningen på allvar.

Låt oss beakta ett konkret exempel. Aktivisterna i Hamburg ämnade att slå ett slag mot den globala kapitalistiska ordningen genom en blockad av hamnen i samma stad. De blockerade den vägbaserade trafiken in och ut några timmar. Det var inget som gav något eftertryck i den globala ekonomin. Det var kort sagt symboliskt, det vill säga precis vad man kunde vänta sig av en aktivistisk aktion. Om de hållit fast vid blockaden, försvarat den, försökt utvidga den, då kanske det hade blivit något mer. Kanske hade rent av massorna kommit till undsättning och försvarat blockaden. Men aktivismen slutar som alltid i symbolik, eller med andra ord nederlag. De är artificiella försök att forcera en motsättning man inte har kontroll över.

Det handlar inte om att romantisera proletariatet eller kräva någon slags genuin, oförmedlad, motsättning. Det handlar om att etablera och fördjupa motsättningen innan den forceras till konflikt; det handlar om att först skapa den förståelse och beredvillighet "på golvet", det vill säga bland de arbetare som utför de faktiska arbetsuppgifter som den vardagliga verksamheten är beroende av, så att konflikten har en bas att bygga på. Den är otillräcklig och den är skör, och det är där den "yttre" solidariteten kommer in, men den är likväl basen för att etablera en plats för motstånd.

Motstånd tar tid och energi, det är inget som genomförs över en dag eller två, det är något som kräver ett vardagligt arbete av militanter som är hängivna och beredda att lägga ner tid varje dag, med minutiöst arbete och med problem som filosoferna inte kan svara på. Det är inte ett slag mellan två arméer som kan planeras och planeras strategiskt på förhand. Det är, kort sagt, den vardagliga klasskamp som fortgår oavsett ideologier och politiska trender. Det är en del av den verkliga rörelse som proletariatet i sin helhet är indragen i och som aktivisterna endast är en marginell del av. Det är en verklighet som aktivismen, subjektiviteten, den oreflekterande viljan, inte kan överkomma hur som helst. Omständigheter utom vår kontroll är oftast starkare än de mest välorganiserade planer som "revolutionärer" fantiserar ihop.

Det gör inte strategi och taktik meningslöst men sätter det i ett annat sammanhang. Vi vill vinna på golvet och på gatan. Och förhoppningsvis bortom det också; på torget, samhället, världen som helhet. De aktivistiska kampanjerna har fortgått i decennier och fortfarande inte lyckats uppnå mer än symboliska segrar. De är, när allt tagits i beaktande, inte mer är just symboliska utbrott utan större inverkan på den verkliga rörelsens närmande av någon slutgiltig upplösning av ordningens verklighet.

Det här är inte tillfället jag bryr mig om att fördjupa mig i aktivistens psykologi, något som ändå är en förväntad produkt av Ordningens motsättningar. Min förhoppning är att kritiken kommer fram till individer som gått igenom aktivismens återvändsgränder och söker andra vägar fram förutom besvikelsen och hopplösheten. Det finns inte någon motsättning mellan att ta till sig kritiken och att följa med i aktivismens mönster, men på det personliga planet tycks det ändå komma i konflikt. Då ska du veta - detta är min förhoppning - att problemet inte är undermånlig strategi och taknik, eller personliga misslyckanden.

Foto: NastyaSensei | via Pexels Är Rysslands geopolitiska strategi ett långsiktigt spel eller en desperat taktik? 🤔 Denna fråga har blivit allt mer relevant i takt med att världen förändras och nya maktbalanser uppstår. Med en komplex mix av resurser, konflikter och framtidsvisioner står Ryssland i centrum av den globala geopolitiken. Logistik och geopolitik En av de mest intressanta aspekterna…