krigsmaskinen

Den här bloggen påbörjades 25 augusti 2012 med en intention att utforska krisen, dess verkningar och möjligheterna till uppror. Jag minns fortfarande när jag varje vaken stund följde utvecklingen i Tunisien och Egypten, på tv (hade vid den tiden överdrivet många kanaler, bland annat flera nyhetskanaler som sände dygnet runt), på då fortfarande existerande socialism.nu och inte minst det då för mig relativt nya twitter. Det var en period som i mångt och mycket väckte mig från hopplöshet och depression. Åren som följde kom inte bara med nya uppror på nästan dominoartat vis utan också en hyfsat intensiv teoretisk analys och diskussion på global nivå. Från och till läste och skrev jag ner mina egna anteckningar och reflektioner. Det är inte helt klart när upprorsvågen egentligen nådde sin höjdpunkt (2013 i Taksim?) men att den dels fick fler och kanske övervägande reaktionära uttryck och dels svalnade av och/eller sögs upp av systemkonforma apparater måste idag sägas vara definitift. Reaktionärerna har alltid varit där, såklart, men att de på senare tid (men igen är gränsdragningarna diffusa och svåra) fått överhanden, om än på ett annat vis (inte så mycket på torgen som på skärmarna, i "media", etc) är förmodligen uppenbart för var och en.

Jag har fortfarande väldigt svårt för alla de som ser tillbaka på upprorsvågen och påstår att den var ett misslyckande. Det var den inte. Att påstå något sådant är att fundamentalt missförstå både orsak och verkan av uppror, och inte minst att missförstå hur den här Världen (eller om du så vill; det kapitalistiska produktionssättet, moderniteten, civilisationen, etc..) fungerar. Upproren uppstod ur olösliga sprickor i den ekonomiska ordningen och fick de uttryck och former som fanns tillgängliga. De var varken otillräckliga försök av små politiska grupperingar eller en färdig modell för framtiden. De var, som alla tidigare och kommande uppror, begränsade brytningar med en totalitet, men också, som alla tidigare och kommande uppror, lämnar de rester för oss att plocka upp. Och viktigast av allt, ingenstans har orsakerna, de underliggande rörelserna, själva krisen, överhuvudtaget fått något som kan liknas vid en "lösning", oavsett om vi med det ordet avser ekonomisk, politisk eller social stabilitet. Alla de som talar om upprorens misslyckande använder vågens nedgång som en ursäkt för att återvända till sina förlegade politiska projekt. De är blinda för allt före och efter en femårsperiod (och ofta är även det en generös tidsram). De är alltid när upproren bryter ut alldeles för distanserade, först avståndstagande och sedan, när de inser att de står utanför, ivriga att försöka övertala de upproriska om Partiets förträffliga program, och efteråt med en uppläxande attityd, med avståndstaganden och en förutsägbar upprepning av gamla dogmer. Och med "de" menar jag inte bara de gamla patetiska bokstavsvänsteristerna utan också de nuvarande och liberalerna också.

Vi har fortfarande mycket att lära av upprorsvågen. Vi har fortfarande mycket att förstå och reda ut gällande krisen. Vi måste också förstå vågorna, de långa rörelserna, historiska konjunkturer, allt det långsamma när det kommer till ekonomin, politiken och det sociala. Varje så kallad "intellektuell" som kastar sig på senaste mediefenomenet för att ge sin så kallade "analys" är distraktioner från de materiella analyser vi behöver för att få en adekvat förståelse. Man kan fortfarande dra en relativt konsekvent linje mellan de som söker en radikal (i ordets etymologiskt ursprungliga mening) förståelse och de som är kvar i en typiskt vänsteristisk fålla. För oss som färgats av Marx, Bakunin och efterföljande radikaler är det ofta svårt att riktigt släppa taget och på allvar vända kritiken mot våra kamrater. Men om vi vill hålla oss i takt med den verkliga rörelsen måste de uttryck och strukturella formationer som krisen och rörelsen ger vara våra ledstjärnor. Vi måste överge traditioner som väger på våra axlar och vi måste slakta heliga kor. Så länge (sub)kulturella markörer och attribut hämmar våra band mellan vänner, vår nyfikenhet på bekanta och nära, vår vilja att närma oss andra, kommer de att begränsa oss i en miljö som gör liten skillnad och kommer ha högst marginellt inflytande på kommande uppror.

Vår trohet måste vara till upproren och den verkliga rörelsen. Vi måste förkasta varje tradition och ideologi.

Från kris till krig

Känslan av brådska och nära förestående konflikt har alltså dött ut. Eller, den har förändrats och tagit en eller flera reaktionära former. Fokuset har därför av uppenbara skäl hamnat på den del av reaktionen som vi i allmänhet fortfarande kallar "fascismen." Det är förståeligt. Fascismen är påtaglig på flera sätt. Den är våldsam på ett mycket konkret och direkt sätt. Den är giftig, infekterande, tränger sig på på subtila och oroväckande sätt, i det vardagliga samtalet, i medias bilder och fraser, och makten färgas allt mer av den. Det är inte bara de vi känner igen sedan tidigare som fascister som tar sig in i borgerlighetens parlament utan också de gamla borgarna och deras vänner som blir bruna och sprider sin stank överallt de rör sig. Men gatufascisternas våld är bara en del, en i sammanhanget försvinnande liten del, av det vardagliga och globala krig vi befinner oss i. Krig är verkligen rätt ord. Och det är knappast en ny företeelse. Bland de, som jag, som hade uppkomsten av det så kallade "kriget mot terrorn" som en formativ del av sin politiska fostran har krigets logik blivit Världens logik. Den genomsyrar allting, från fikarasterna på jobbet (med skitsnacket om "skäggbarnen" och fantasin om den invaderande Andra) till politikernas triangulering och Imperiets polisinsatser i så kallade "oroshärdar". Om vi här i kalla norden fortfarande har skonats från en överdrivet militariserad polis så vet vi att det mest bara beror på att den oundvikliga, underliggande konflikten ännu inte har eskalerat så långt som på andra platser. Vi vet var vi är på väg. Konflikt, konfrontation, krig; även om det för det mesta är stilla och odramatiskt vet vi, förstår vi, att det genomsyrar allt; en polarisering och positionering breder ut sig. Många fruktar den som en högerns övertagande av politiken och det offentliga samtalet. Och de försöker i det fältet. Vi har lämnat den skiten. Vi har accepterat kriget. Det är det enda som kan göras nu.

På sätt och vis är det här fokuset på EN DEL AV reaktionen en kvarhängande fetisch hos vänstern och dess besatthet av nuet. Det är en besatthet av det omedelbara och konkreta — anabola- och/eller rohypnoltuggande skinnskallar som går bärsärk på gatan — och en blott teoretisk, abstrakt, förståelse av reaktionen i bredare betydelse, i statens, polisens, företagens, organisationernas, mentalitetens sfärer, i alla de vardagliga, subtila, små yttringar som gradvis implementeras av ytligt sett moderata, neutrala agenter, som ibland gärna själva påtalar sin ideologiska distans från de bruna. Kort sagt; reaktionen har många uttryck och fronter, och vi måste skärpa blicken. De har övertaget. Kanske inte gatufascisterna, ännu, men reaktionen har definitivt övertaget. Inbilla dig inget annat bara för att pressen, undantagsvis, skriver om och ömkligt fördömer dem. Som jag flera gånger nämnt i mina tafatta försök: det här är inte tillfället att agera offensivt. Vi lever under reaktion. En slags kontrarevolution. Motreaktionen mot vågen som började 2011.

Min intuition har varit och är fortfarande att desertera, att fly den öppna konflikten, att gå under jorden — jag räds både kriget självt och den machoistiska retoriken om kriget, våldet, blodet, hela den här konfrontativa mentaliteten som vill dra in oss i extas och död. Jo, jag vill förstå det, ta del av den (förmedlade) erfarenheten så som till exempel Bataille eller Fanon gett oss, men jag önskar den inte, jag ser den varken som mål eller medel. Jag tror att det är en återvändsgränd. Det jag vill poängtera är att mentalitet och förståelse är skilda saker. Att verklighet och strategi är olika. Vi befinner oss i kriget och måste förstå det, inte bejaka det eller återskapa det. Trots att de tyvärr underbygger just retoriken och mentaliteten anser jag ändå att Osynliga kommittén har rätt i sin diagnos och att "Vi behöver en strategi som inte siktar in sig på motståndaren, utan på dess strategi, som vänder den mot motståndaren. Som gör så att ju mer motståndaren tror att strategin för honom mot segern, desto mer rör han sig mot sitt nederlag."  Ingen hållning eller strategi som antar "symmetrins förbannelse" duger för att bryta sig ur motståndarens logik.

Krisen har pågått i över ett decennium, om vi räknar snällt. Det är ingen tillfällighet eller en övergående period. Krisen är en del av kriget. Kriget är vårt normala tillstånd. Det som kan förstås i termer av ekonomisk kris är naturligtvis fortfarande relevant, i allra högsta grad, men när vi talar om det rådande tillståndet, det normala, Världen idag, så är det inget annat än krig. Att tala om kriget snarare än krisen är en förskjutning av inställning och en nödvändig utgångspunkt för att förstå och formulera en utgång.

(Nya) format - (nya) försök

Det var inte av någon annan anledning än att tumblr verkade simpelt och lämpligt för situationen som det blev plattformen för den här bloggen. Först och främst verkade plattformen påbjuda och underlätta en viss snabbhet och viralitet; enkel och snabb delning, framhävning av det korta och visuella, fragmentariska. Dels låg det i tiden, dels var det, som jag då såg det, adekvat för mina korthuggna och i stundens hetta nedtecknade tankar. Men om det är oundvikligt som plattform/format idag behöver det ändå något extra som kan ta det hela vidare. Flera gånger skrev jag om frustrationen med det fragmentariska och jag försökte på olika sätt bejaka det för att på så sätt så att säga "släppa taget" och låta flödets hastighet fånga upp fragmenten från min läsning och mina tankar. Efter en dag i skolbänken eller på det löpande bandet funkar det inte så. Då är du trött, pressad på tid, har tappat tråden, och definitift förmågan att formulera något sammanhängande, även om det skulle vara fragmentariskt. (Eller så ser du inte längre skillnaden och tvekar därför att du inte orkar eller hinner dubbelkolla). I själva verket är vardagen och det digitala flödet två helt skilda, två påtagligt — smärtsamt påtagligt — skilda flöden. De kan inte utan vidare sammankopplas. (Den här skillnaden är för övrigt ett tydligt exempel på det förljugna och alienerade i samtiden.) Diskrepansen kan alltså inte helt eller ens främst förklaras av plattformen eller formatet, men de hjälper åtminstone inte. I efterhand måste jag konstatera att det var ett misstag även om det var ett misstag som var allt för lätt att göra och allt för många gjorde. Det var en av svagheterna med vågen, vill jag tro. Upptagenheten med nuet, att för lättvindigt svepas med av situationen. Uppror kräver visserligen villigheten och förmågan att ta tillfället i akt, men inte utan att behålla en koppling till den historiska linje av uppror som bildar en kontinuitet, de uppror som sträcker efter en gemensam och mänsklig gemenskap.

Ett nytt försök, och ett nytt format, är ändå vad jag känner mig tvingad att göra. Lämna det gamla, förklara det misslyckat, och gå vidare. Det finns ingenting som talar för att det skulle gå bättre nu. Alltså, det finns ingenting som talar för att skrivandet skulle vara mindre frustrerat och begränsat, att försöken att samla tankar skulle organiseras bättre eller att nya plattformar eller format skulle förlösa något. Ingenting. Men att fortsätta funkar inte heller. Jag måste bara försöka. Det är min nya intention att försöken och frustrationen ska kunna samlas upp i fragmentariska rå:material. Fortfarande fragment alltså, men material att bearbeta till något mer. Jag återkommer här till de långa perspektiven, vågorna, konjunkturerna. Vad vi behöver när vi befinner oss i nedgången, mörkret, är de genomarbetade, nyktra, och långsiktiga analyserna, försöken att se förbi bruset och flimret direkt framför oss, att i någon mening lägga en tät och stabil grund för kommande uppror. Inspirationer är Endnotes, Chuang, Sic och andra liknande försök. De är inspirationer inte ideal. Det finns en önskan och förhoppning om att rå:materialet ska bearbetas till trycksaker, som pamfletter eller eventuellt som en tidskrift, men slutprodukten är inte bestämd. Tidsramen kommer att vara lång, och tålamodet förhoppningsvis likadan.

Om rå:material i en mening och dimension (och flöde) är ett fortsatt lika fragmentariskt flöde så är alltså intentionen mer att få det att fungera som ett arkiv och en plats för bearbetning, förädling, ett plan för större formationer. På ett ytligt och direkt sätt har jag tänkt att startsidan endast presenterar dessa bearbetade materialen medan grundflödet fångar fragmenten.

Kalla saker och ting vad de verkligen är