Jag uppskattar ocksÄ kravallsnutar som springer i panik. Men efter allt lagt sig, vad vann vi? Det har samma kÀnslomÀssiga vikt för mig som ett vÀlgjort videoklipp eller en schysst houselÄt. TillfÀlliga, kortvariga bekrÀftelser och njutningar. Lika tillfredsstÀllande som kortvariga. EfterÄt kvarstÄr önskan om annat. Men ingen hÀndelse, hur liten eller stor den Àn mÄ vara, kommer att vara lÀngre Àn sÄ. De lÀmnar alltid efter sig antingen besvikelse eller önskan om mer.
Problemet Àr alltsÄ inte (den otillrÀckliga) förstörelsen eller det begrÀnsade vÄldet. Jag har inga problem med det, vilket torde vara uppenbart, utom att det Àr sÄ... förutsÀgbart, och.. otillrÀckligt. Inte otillrÀckligt i meningen att kvantiteten inte var tillrÀcklig utan i att den inte nÄdde fram till de grÀnser som skulle utmana Ordningen pÄ allvar.
LÄt oss beakta ett konkret exempel. Aktivisterna i Hamburg Àmnade att slÄ ett slag mot den globala kapitalistiska ordningen genom en blockad av hamnen i samma stad. De blockerade den vÀgbaserade trafiken in och ut nÄgra timmar. Det var inget som gav nÄgot eftertryck i den globala ekonomin. Det var kort sagt symboliskt, det vill sÀga precis vad man kunde vÀnta sig av en aktivistisk aktion. Om de hÄllit fast vid blockaden, försvarat den, försökt utvidga den, dÄ kanske det hade blivit nÄgot mer. Kanske hade rent av massorna kommit till undsÀttning och försvarat blockaden. Men aktivismen slutar som alltid i symbolik, eller med andra ord nederlag. De Àr artificiella försök att forcera en motsÀttning man inte har kontroll över.
Det handlar inte om att romantisera proletariatet eller krÀva nÄgon slags genuin, oförmedlad, motsÀttning. Det handlar om att etablera och fördjupa motsÀttningen innan den forceras till konflikt; det handlar om att först skapa den förstÄelse och beredvillighet "pÄ golvet", det vill sÀga bland de arbetare som utför de faktiska arbetsuppgifter som den vardagliga verksamheten Àr beroende av, sÄ att konflikten har en bas att bygga pÄ. Den Àr otillrÀcklig och den Àr skör, och det Àr dÀr den "yttre" solidariteten kommer in, men den Àr likvÀl basen för att etablera en plats för motstÄnd.
MotstÄnd tar tid och energi, det Àr inget som genomförs över en dag eller tvÄ, det Àr nÄgot som krÀver ett vardagligt arbete av militanter som Àr hÀngivna och beredda att lÀgga ner tid varje dag, med minutiöst arbete och med problem som filosoferna inte kan svara pÄ. Det Àr inte ett slag mellan tvÄ arméer som kan planeras och planeras strategiskt pÄ förhand. Det Àr, kort sagt, den vardagliga klasskamp som fortgÄr oavsett ideologier och politiska trender. Det Àr en del av den verkliga rörelse som proletariatet i sin helhet Àr indragen i och som aktivisterna endast Àr en marginell del av. Det Àr en verklighet som aktivismen, subjektiviteten, den oreflekterande viljan, inte kan överkomma hur som helst. OmstÀndigheter utom vÄr kontroll Àr oftast starkare Àn de mest vÀlorganiserade planer som "revolutionÀrer" fantiserar ihop.
Det gör inte strategi och taktik meningslöst men sÀtter det i ett annat sammanhang. Vi vill vinna pÄ golvet och pÄ gatan. Och förhoppningsvis bortom det ocksÄ; pÄ torget, samhÀllet, vÀrlden som helhet. De aktivistiska kampanjerna har fortgÄtt i decennier och fortfarande inte lyckats uppnÄ mer Àn symboliska segrar. De Àr, nÀr allt tagits i beaktande, inte mer Àr just symboliska utbrott utan större inverkan pÄ den verkliga rörelsens nÀrmande av nÄgon slutgiltig upplösning av ordningens verklighet.
Det hÀr Àr inte tillfÀllet jag bryr mig om att fördjupa mig i aktivistens psykologi, nÄgot som ÀndÄ Àr en förvÀntad produkt av Ordningens motsÀttningar. Min förhoppning Àr att kritiken kommer fram till individer som gÄtt igenom aktivismens ÄtervÀndsgrÀnder och söker andra vÀgar fram förutom besvikelsen och hopplösheten. Det finns inte nÄgon motsÀttning mellan att ta till sig kritiken och att följa med i aktivismens mönster, men pÄ det personliga planet tycks det ÀndÄ komma i konflikt. DÄ ska du veta - detta Àr min förhoppning - att problemet inte Àr undermÄnlig strategi och taknik, eller personliga misslyckanden.
Aktivismen Àr otillrÀcklig och ofullstÀndig dÀrför att den Àr fixerad vid de förestÀllt direkta motsÀttningarna; den Àr fixerad vid de symboliska och medialt medierade motsÀttningarna. NÀr du nÄtt besvikelsen och tröttheten med dessa falska motsÀttningar Àr inte den slutgiltiga hÄllplatsen det hopplösa och meningslösa uppgivandet, vilket bara kÀnns sjÀlvklart om du inte gÄtt djupt nog, grÀvt och lÀst nÀra nog, utan en insikt om den verkliga rörelsens pulserande, dess upp- och nedgÄngar, det överindividuella och verkliga.
