#undersökning

Jag tror såhär: vi behöver tänka smått och långsiktigt. Med "vi" menar jag vi fåtal radikaler som balanserar mellan hopplöshet och fullständig hängivelse, och våra vänner. Med "smått" menar jag det vardagliga, tillsynes betydelselösa, "mikroskopiska" och för allt grundläggande. Ni som vet, ni vet. Med "långsiktigt" menar jag det så kallat "historiska" perspektivet, det som ser till långa konjunkturer och konjunktioner. Det framstår, såklart, som att dessa "mikro-" och "makroperspektiv" krockar. Men hemligheten ligger i deras faktiska koppling. Den kanske bara kan ses med en viss praktisk besvikelse i bagaget. (NB: Kanske; det kan också vara ett undermedvetet självrättfärdigande.) Men jag tror bestämt, och jag vill hävda att det kan visas, att historien har bevisat oss rätt. Se på krisens utveckling, och den verkliga rörelsens; motsättningen har höjts så som det förutsetts. Ortodoxin var, och är, korrekt. Och med ortodoxin menar jag, som Lukács, metoden. Den immanenta kritiken. Den pekar åt ett och samma håll: paradox/brytning/upplösning.

Vi går i en riktning. Det är inte fråga om subjektiva valmöjligheter eller perspektiv. Det är en Värld som kollapsar. Kritiken är ett verktyg för att förstå och orientera sig. Den är inte bara ett distanserande från verkligheten, den är också  ̶  till synes "paradoxalt"  ̶  en slags möjlighet, om man tar den, att gå under, inte till intet utan till underjorden. Det är en annan hemlighet; kritiken som en underjordisk vetenskap för uppror. Det gäller bara att veta hur den används.

Kritik och konspiration. Det tror jag är ett recept för subversion. Tänker mig det med utgångspunkt från det vardagliga. Det kritiska perspektivet, ifrågasättandet, distanserandet, kartläggningen, berättandet. En ansamling av kunskap men samtidigt avsky och faktiskt fördjupad alienation. En slags utsida. Ett annat plan för kontakt, kommunikation. En plats för konspiration.

Konspirationen söker först att förstärka sig själv; samla på kunskap, information, kontakter, kanaler, försvarsmekanismer. I första skedet en sekt. Här en sekt utan väggar och vakter. Men ändå en avskild och dogmatisk grupp. Det är själva rummet (mer konkret: nätet, "sociala medier", informella träffar) som håller sekten i schack. Riktningen bestämmer fördjupningen. De "individuellas" direkta angelägenheter, deras "direkta behov", sätter agendan för kritiken, översatt i undersökande projekt. Projekt motiverade av personliga nödvändigheter och möjligheter.

Den tyska gruppen SPK (Socialistische Patientenkollektiv) kallade det "multifokal expansionism". Varje individ en nod i ett nätverk. Detta är inte simpel subjektivism eller voluntarism. Det är "organisation som attack", ett försök att göra våra fragmenterade, bristfälliga isolerade liv till utsidor, "krigsmaskiner", en okontrollerbar, diffus gerilla som undergräver Imperiet. Men igen, låt oss hålla huvudet kallt. Rör dig i underjorden, i vardagen, men förlora dig inte i fantasier och fetischer.

Vad tycker ni är bäst? Ska det vara buskis eller kalhygge? 😊

Missa inte att svara på min lilla undersökning nedan: https://forms.gle/MDwie1eimf8qH7PD6