#nuet

Vardagens små stunder som lär mig leva här och nu

Vi lever aldrig i nuet. Vi tar framtiden i förskott, vi vill liksom påskynda den, som om den dröjde med att infinna sig. Eller också förlorar vi oss i det förflutna för att hålla fast det, som om det flög för fort. Så barnsliga är vi, att vi irrar omkring i tider där vi inte har något att göra, utan att alls bry oss om det som nu verkligen är vårt. Och så lättsinniga, att vi förlorar oss i tiden som inte längre är, medan vi tanklöst låter den enda tid som är verkligen för oss glida oss ur händerna. Det beror på att nuet vanligen plågar oss. Vi döljer det för oss, därför att det kränker oss. Men om det ger oss glädje, beklagar vi dess flyktighet. Vi försöker sträcka ut det genom att tänka framåt och försöker överflytta saker och ting, som vi inte har någon makt över, till en tid dit vi inte har någon garanti för att vi skall komma. Må var och en granska sina egna föreställningar! Han skall då finna att de alla sysslar med det förflutna eller med framtiden. Vi tänker nästan aldrig på nuet. Gör vi det, så sker det bara för att ställa oss in på framtiden med hjälp av den belysning nuet ger. Vårt mål ligger aldrig i nuet, och förflutet och nutid är bara våra medel. Det är bara framtiden som är vårt mål. På så sätt lever vi aldrig, vi bara hoppas få leva, och eftersom vi alltid bara går och funderar på hur vi skall kunna bli lyckliga en gång i framtiden, kan det inte undgås att vi aldrig blir lyckliga.