#nu-varande

Åsa Nilsonne inleder sin senaste bok om mindfulness (Mindfulness utan flum, 2020) med en upplevelse av spontan medveten närvaro: solen värmer armen och nuet och det förflutna flyter ihop. Allt blir närvarande; allt är förnimmelse.

Jag uppskattar det här. Jag uppskattar det särskilt på grund av det jag famlat efter att beröra innan: att det verkar helt omöjligt, rent semantiskt, att greppa nuet, åtminstone i ord, utan att röra vid det förflutna. Hela vår begreppsvärld är ändå uppbyggd av tidigare erfarenheter. Det tycks mig omöjligt att förnimma, efter tioårsåldern säg, utan att det är genom det tidigares översättningsnyckel.

Självklart är det inte enkelt. För varje nu jag lyckas vara i går mig tusen förlorade i då och sen. Sen ska jag— Då var det så att— Vad fint om— Minns du när— 

En god vän skrev till mig om sitt halvkinesiska barns besvär med svenskans alla grammatiska tidsuttryck. Själv har jag liknande problem, fast omvänt, i mina försök att använda mina knapphändiga kunskaper i teckenspråk. Och det är lätt att hänga upp sig: allt vi pratar om har ju nödvändigtvis hänt eller kommer (kanske) att hända. Hur ska vare sig tal, händer eller skrift kunna uttrycka nu?

Nu—