Vi har aldrig behövt arbeta mindre än vi gör idag. Ändå arbetar vi mer än någonsin. Varför? Den automatisering av produktionen som gjort att allt färre behövs för att producera vårat materiella välstånd tycks inte blivit den nyckel till frihet som många under tidigare epoker siat att den skulle bli. Istället befinner vi oss i en situation där ”welfare” blivit ”workfare” som det uttrycks på engelska. På LO:s kongress reses få krav på förkortad arbetstid, istället basunerar scenens backdrop ut orden: ”Vi vill jobba!”. Den infantila idén som kretsar kring politikens uppgift som ”jobbskapare” har blivit fullständigt förhärskande från Miljöparti via höger till vänster. Vi väntas välja mellan arbetslinje och arbetslinje ”med ett mänskligt ansikte”. I en så postpolitisk situation, där politiken aldrig tycks nå bortom tanken om en rent administrativ roll av det nuvarande produktionssättet, ligger känslan av apati nära till hands. För många av oss som har ett lönearbete är känslan av stress och alienation påtaglig. Vi jobbar allt mer, stoppar i oss större mängder antidepressiva mediciner, och drömmer om lotterivinsten som ska befria oss från arbetets ok. Det gäller förstås inte alla men prekariseringen – osäkerheten – tränger in på allt större delar av arbetsmarknaden samtidigt som välfärden beskärs och fråntas oss i en ständig spiral av ohållbar kapitalackumulation. Den alltjämnt växande reservarmé av arbetslösa i diciplinära åtgärder påminner oss att vara nöjda med vad vi har. Klassklyftorna vidgas.  När diskussionen om ”fritidslinjen” dök upp i kölvattnet av kanske främst Roland Paulsens ”Arbetssamhället” framstod det utan tvivel som en intressant perspektivförändring. Det är en öppning för en mer fundamental kritik av det sätt vi producerar, en kritik mot arbetet som sådant och dess förhärskande roll i värdeskapande och fördelning. Men inte bara en kritik utan också ett flexibelt begrepp för att samla mer konkreta lösningar, progressiva steg mot skapandet av nya sociala relationer som kan tränga undan kapitalet. I grund och botten handlar det, för mig, om skapandet av en motmakt. Ett generaliserande av det vardagliga motståndet till uppror, men samtidigt en konstituerande kraft som ger nya processer för hur saker görs, hur vi relaterar till varandra. I fritidslinjens arbetskritik blir därför skapandet av allmänningar – det gemensamma – en fundamental pusselbit. Det är inte ett vädjande till politiker att ta rätt beslut utan ett laborerande med praktiker för att undandra delar av vardagen från kapitalets kontroll och logik. Allmänningarna kan på sikt frigöra tid och minska våra omkostnader samtidigt som de på ett konkret sätt får oss att relatera till oss på andra premisser – frivilligt deltagande, avsaknad av vinst, och ett resultat tillgängligt för alla. Omnia sunt communia! – ”Allt är gemensamt”.  Om begreppet fritid i vardaglig bemärkelse förstås som ”den tid då vi inte arbetar”, är fritiden i detta sammanhang kollektiviserad – fylld med en gemenskapande innebörd. Att konstituera allmänningarna som sociala processer tänks ibland ske genom ett krav på en så kallad ”garanterad basinkomst”. En summa som villkorslöst utbetalas alla. En slags dynamik där krav ställs på frigjord tid från arbete samtidigt som ett tydligt alternativ framhävs för hur denna tid ska skapa en progressiv samhällsutveckling. Basinkomsten tänks ha en frigörande potential, snarare än kompensera för kapitalets brister såsom 1900-talets välfärdsreformer konstruerades. Idéerna om vilka som ska omfattas likväl som hur den ska finansieras är nästan lika många som förespråkarna. En lokal, nationell, transnationell och global basinkomst är alla krav som rests av grupper på olika platser och vid olika tidpunkter. Den grundläggande idén med fritidslinjen bör emellertid ses som en slags metod för att kunna återvända till en systemkritik som allt mer utdefinierats efter 1970-talets kris i allmänhet och de realsocialistiska experimentens kollaps i synnerhet. Att skapa en uppsättning praktiker och en diskussion som möjliggör ett bredare laborerande för överskridande av kapitalismen i tydlig polemik med de förhärskande synsätt som omgärdar vår samtid. I slutet av maj föreläste Rasmus Fleischer (@Copyriot) i Umeå om Arbetslinjen, Fritidslinjen och Avvecklingslinjen. Jag ser (med den vanliga risken för att det drar ut på tiden) detta som ett skissartat förstainlägg i den diskussion som fördes där och som sedan en tid förts i organisationer, nätverk, på sociala forum och via olika bloggar. Se detta som en banal inledning till ett förhoppningsvis med invecklat nystande.