>> CMVII

Den 27 december 2014 underminerades demokratin. I alla fall enligt den berättelse som sprids av svensk extremhöger efter den så kallade Decemberöverenskommelsen där sex av riksdagens åtta partier enades om en gemensam form för hur minoritetsregeringar ska kunna få igenom sina budgetar fram till år 2022. Tanken med överenskommelsen är otvivelaktigt att å ena sidan undvika ett extraval i mars, men å andra sidan – och kanske desto viktigare – att säkra möjligheten till regerande utan hänsyn till det alltjämt växande Sverigedemokraterna. Från vänster hörs såväl ris som ros inför det inställda valet, men i synnerhet tycks reaktionerna präglas av ömsom lättnad ömsom skadeglädje inför fascisternas på kort sikt misslyckade försök att ta hela den svenska riksdagen som gisslan för en förändrad invandringspolitik. För den parlamentariska vänstern i allmänhet och Socialdemokratin i synnerhet är glädjen över andrum begriplig. För den radikala vänster, som ser ett behov av att gå bortom kapitalismen är situationen desto mer oroväckande. Dels på grund av den berättelse som extremhögern nu etablerar. Vad innebär det att stora samhällsgrupper upplever demokratin som tillintetgjord? Att dörren stängts för politisk påverkan genom opinionsbildning och partiengagemang. Våra liberala demokratier drar en metodiskt tydlig skiljelinje mellan legitim påverkan i en demokrati, respektive i ett icke-demokratiskt samhälle. Denna skiljelinje återskapas ständigt i allt från avståndstaganden mot våldsanvändning i Sverige till ett legitimerande av detsamma i avlägsna diktaturer såsom under arabiska våren eller i en tidigare epok bakom järnridån. Om Sverige inte längre uppfattas leva upp till demokratiska kärnvärden legitimeras så också en motståndsmetodik för det diktatoriska sammanhanget. Att underskatta hur grupper och individer i relation till en sådan berättelse kan tänkas agera lär kunna bli ett ödesdigert misstag. Vi har genom den moderna historien sett terror spira ur en sådan diskurs såväl på höger- som på vänsterkanten. Men även reaktionerna från progressivt håll bör oroa. De följer ett mönster av att trivialisera allvaret i situationen – och legitimerar på så sätt den konstituerande makten. Inte sällan antas en mästrande attityd som söker fördumma de som inte förstår att detta i själva verket är en struntfråga som har liten eller ingen betydelse för maktens utgångspunkt hos folket. Risken är stor att man missar något väsentligt här. För vid sidan av rasism och missnöje med välfärdssamhällets nedmontering tycks kritiken mot ett tillstånd av demokratisk urholkning allt mer centralt för att förstå Sverigedemokraternas framgångssaga. Det började med yttrandefrihetsdebatterna, fortsatte med diskussioner om mötesfriheten, multiplicerades av en kompakt misstro mot ett ägarkoncentrerat medielandskap med allt större tonvikt på åsiktsjournalistik innan det tillslut landade i ilska över formförändringarna i riksdagen. Det är ett misstag att inte se hur dessa enskilda exempel sammanlänkas i ett sammanhang större än dess beståndsdelar. Vänstern har – i bred bemärkelse – intagit samma position genom alla dessa konflikter. Kritiken från extremhögern har, med fog, uppfattats som förenklad, förvirrad och populistisk varpå man kortsiktigt sett fördelen i att mästra dessa röster genom att berätta hur grundlagsordningarna ska tillämpas, eller för den delen genom att nedmontera rena konspirationer om media. Problemet är att dessa vänsteraktörer här förhåller sig till självbilden snarare än de yttre bilderna av ens agerande. För den missnöjde betraktaren framstår det, delvis berättigat, som att dessa vänsterröster trivialiserar problematiken och försvarar den rådande makten. Inte sällan förstärks denna bild av faktumet att extremhögerns kritik lyfts i självständiga kanaler, kommentarsfält och diskussionsforum i sociala medier samtidigt som svaren presenteras i artikelform på olika etablerade dagstidningars sajter. Innehållet blir härmed sekundärt eftersom själva formen ständigt ger bekräftelse åt den berättelse som hävdar att vänstern är en del av, eller stödjer, etablissemanget. Hur hamnade vi egentligen här? Kritiken mot demokratins urholkning har varit en närmast universell gemensam nämnare för alla de rörelser som lyckats artikulera ett brett missnöje efter att den ekonomiska krisen inleddes 2008. I USA lyftes den först relativt framgångsrikt av Tea Party-rörelsen från höger, för att sedan få progressiv skrud i Occupyrörelserna som på sikt skapade ett genomgripande fokusskifte i den politiska diskussionen. I Spanien artikulerades den av de indignerades torgockupationer för verklig demokrati, och har sedan kommit att ge rejäl skjuts åt det nystartade vänsterpopulistiska partiet Podemos. I Italien är den kärna för såväl den breda framväxande allmänningsrörelsen som för den ambivalente populisten Beppe Grillo och hans Femstjärnerörelse. Sverige tycks å sin sida snarare befinna sig i sällskap med Storbritannien, Danmark, Norge och Frankrike där detta missnöje i princip fritt fått inordnas i en högerextrem berättelse. En paradoxal realitet eftersom dessa högerextrema rörelser bortom populismen ofta gör breda antidemokratiska anspråk i sin vilja att underminera eller helt tillintetgöra demokratiska rättigheter för till exempel HBTQ-grupper, etniska minoriteter och alla som uppfattas som motståndare till nationen. För vänsterns del saknas knappast en genomarbetad kritik mot demokratins urholkning under det vi lite slappt benämner ”den nyliberala eran”. Chantal Mouffe och Ernesto Laclau har i sin populära ”Om det politiska” skärskådat ämnet, inklusive det utrymme det bereder åt högerextrema- och populistiska rörelser. Här ses inte demokrati som en uppsättning ramar, utan snarare som processer med ökande eller sjunkande förmåga att delaktiggöra invånarna och fördela makt. Problemet är därmed inte avsaknaden av kritik, utan snarare faktumet att de svenska radikala vänsterrörelserna totalt underskattat kritikens potential att, i rätt dynamik, mobilisera breda samhällsgrupper. Redan i mitten av noll noll-talet började en hel svensk ungdomsgeneration mobilisera till försvar för nätallmänningarna och mot integritets-, i förlängningen -demokratiinskränkningar på nätet. Stora konflikter exploderade kring razzian mot PRQ:s serverhall som hostade fildelningssajten The Pirate Bay, handelsavtalet ACTA, IPRED-lagen till skydd för immateriella rättigheter, datalagringsdirektivet, FRA-lagen och rättegångarna mot TPB:s grundare. I EU-valet 2009 fick det relativt nystartade Piratpartiet 225 000 röster – i synnerhet från unga studenter. Den breda vänstern stod förvisso allt som oftast på rätt sida i dessa strider, men bemötte likväl mobiliseringarna med något av en axelryckning. Konflikten om kunskap kontra marknad tycktes inte intressera de som sökte en mer genuin klasskamp på arbetsplatser och i nedgångna förorter. På så vis förgicks även chansen att genom uppdaterade ekonomiska analyser inordna dessa konflikter i en större antikapitalistisk berättelse. Det kan, med ovanstående i åtanke, tyckas närmast tragikomiskt att återvända till den svenska vänsterns diskussioner i samband med den arabiska våren och torgockupationernas spridning i resten av Europa, Nord- samt Sydamerika. Här hade just en hel generation tagit strid för demokrati- och allmänningsfrågor, men svaret på det som skedde i övriga världen var likväl att underlaget för något liknande saknades här i Sverige. Försöken till svenska Occupy blev därmed i hög grad en dagslända oförmögen att knyta an till den lokala och nationella politiska diskursen. Missnöjet med avsaknaden av folkligt inflytande – demokratins substanslöshet – har istället, som sagt, allt mer kommit att paras med rasism i en högerextrem berättelse där Decemberöverenskommelsen blott kan förstås som en droppe i en redan existerande bägare på god väg att rinna över kanten. Det finns röster på vänsterkanten som börjar se konturerna av detta faktum. Tyvärr tycks dessa – exempelvis Arbetarens chefredaktör Daniel Wiklander och författaren Kajsa Ekis Ekman – oroväckande ofta söka svaret i en utmanande vänsterpopulism med spanska Podemos och grekiska Syriza som förebilder. Jag tror, tyvärr, att en sådan utveckling vore att fördjupa det kortsiktiga synsätt som svensk vänster redan präglas av i sitt förhållande till den växande extremhögern. Dessa partier må ha nått en bred förankring i opinionen, men dess möjlighet att faktiskt bedriva konkret, reformistisk vänsterpolitik är i praktiken ännu inte beprövad. Tvärtom tyder den stora anhopningen kunskap som finns om situationen att partiernas program kommer vara oerhört svåra, för att inte säga omöjliga, att genomföra inom ramarna för en borgerlig stat med över decennier tilltagande arbetslöshet och sjunkande expansionstakt. På frågan om varför dessa partier, i maktens säte, inte skulle tillintetgöras på samma vis som Socialdemokratin gjort, saknas fortfarande svar. Vad händer – fyra eller fem år från nu – när dessa väljare desillusionerats inför populistpartiernas misslyckande? Jag tänker snarare att en radikal progressiv rörelse med anspråk på att vilja ta oss bortom en kapitalism i fritt fall måste bemöta demokratins tilltagande substansförlust med just substans. Det innebär att en partiflora som politiskt blott blivit skal med inneboende möjligheter till karriär måste bemötas med verkligt substantiellt rörelsebyggande. Långsiktig, trög organisering i vardagen. En kollektiv motmakt som svar på en brett spridd vanmakt. Om den borgerliga staten inte längre är ett förmöget verktyg för att omfördela resurser måste en progressiv rörelse använda alla till buds stående medel för att omfördela resurser på annat vis. Ett soppkök i varje kvarterslokal. En gemensam bilverkstad där kunskap sprids och utjämnas i kvarterets garagelänga. Sociala centrum i byggnader som förlorat sitt bruksvärde. Rent konkret: En myriad av platser att mötas och formas som ett kollektiv förmöget att utröna de församlades behov och begär, och hitta metoder för att tillgodose dessa. I all väsentlighet handlar det om att hitta former för att experimentera fram mer inkluderande former för demokrati, i kontrast mot de existerande institutioner som sakta men säkert förlorar sitt innehåll. Samma faktum gäller relationen till ett medielandskap som i allt högre grad ägnar sig åt billig åsiktsjournalistik och sensationellt klickjagande. Jag tror att de som sneglar åt idéer om ett Avpixlat i vänsterskrud tittar åt fel håll. Även här måste svaret på substanslöshet vara just substans. Verkligt självständiga medier som tar journalistikens objektivitet på allvar. Som gör de grävande reportagen. Som sätter folkbildning och långsiktighet framför webbstatistik. Inte minst behövs en god portion rannsakan om vänsterskribenters förhållningssätt till den högst reella konflikten mellan vad som är bra för den personliga karriären och vad som är långsiktigt bra för en rörelse med emancipatoriska anspråk. Vad krävs för att åter skapa en progressiv rörelse i konflikt mot den konstituerande makten, snarare än i försvar för densamma mot en framväxande extremhöger?

Missförstå mig rätt. Visst bjuder Aftonbladet oss berättelser om ett mord i Linköping när det sker. Och självklart skildrar SVT:s sportnytt ett Friidrotts-SM i Växjö. Problemen ligger på en annan skala, rörande de mer komplicerade men även vardagliga frågorna som i hög grad präglar våra liv och sätter djup bakom våra politiska uppfattningar. Frågor om arbetsmarknadens villkor, kollektivtrafikens brister, stadsbebyggelsens karaktär och vårdens förutsättningar. Frågor i vilka det är av avgörande betydelse huruvida något uppfattas som en fråga av lokal särart, eller något som egentligen är gemensamt för så många fler. Och visst ser jag mitt Umeå i Stockholm och Göteborg på många sätt. Men jag ser det desto mer i Jönköping och Borås. För råkar jag bläddra i deras lokala dagstidningar är debatterna ofta samma. Läser jag deras stadsplaner karaktäriseras de av liknande metoder. Besöker jag deras miljonprogramsområden så är det i hög grad som en parallell verklighet till den plats där jag har min egen hemadress. Och deras kommunala varumärken är lika löjeväckande som min stads. De bygger också nya glassiga bostadsrätter vid vattnet, multiarenor och kulturhus som få av invånarna tycks förstå poängen bakom. Problemet är att jag och alla andra invånare i medelstora städer för det mesta inte har en aning om allt detta. Men de politiker som styr oss vet. De träffas på SKL:s kommundagar och utbildningar i New Public Management. Den dubbelheten är ett demokratiskt problem. För det finns inga givna kommunikationsvägar mellan Stina i Luleå och Rami i Norrköping. Dagens Nyheter gör inga granskande jämförelser mellan de nya externa köpcentren i dessa städer, och de villkor under vilka dessa växt fram. Istället är både Rami och Stina insatta i Slussens ombyggnad och skövlandet av TV-eken, som för övrigt inte överhuvudtaget behöver nämnas vilka städer de hemma hör i. Dessa lokalpolitiska debatter tenderar nämligen att ges utrymmet och karaktären av riksangelägenheter, när de presenteras och inramas i medierna. I slutändan är det en situation som riskerar återskapa makten hos de som för stunden besitter den, eftersom de också besitter en dold tillgång till jämförande information och kunskap. Jag tänker att det är en utmaning för de medier som gör anspråk på att vara rikstäckande; att också se att en fråga som framstår som en lokal angelägenhet för en medelstor stad, i själva verket kan vara en angelägenhet även för de en och en halv miljon invånare som varje morgon vaknar upp på en liknande plats.

Nu är det dags att sluta sörja, och fortsätta organisera ett verkligt och brett framtidsprojekt! Vad väntar vi på?

Idag gick jag på kulturhuvudstadsinvigning. Jag gick dit bestämd om att försöka stänga av alla politiska tankar jag har om det här. Bestämd om att se en mäktig show, and that is that. Och jag trodde att jag skulle gilla vad jag såg. 20 miljoner. För de pengarna kan man imponera den mest bittra kritikern.  Sen gick Liljeroth upp på scenen. Kulturminister. Minister i en regering som så sent som igår bestämde sig för att skita i FN:s kritik mot gruvetableringen i Sapmis Rönnbäck, blott en 30 mil härifrån i Västerbotten. Minister i en regering som pådriver ett massivt fråntagande av samisk mark på en rad platser, hotar samers möjlighet att på sikt leva sin kultur. En minister som pratar kuriost om Umeås fina samiska tema, hur det ska marknadsföra regionen. Under hela mitt liv som umebo har det samiska varit fullständigt frånvarande, förutom nån gammal skida på ett museum. Sedan kom dagen då några politiker och tjänstemän skulle skriva en ansökan för ett jippo. Exotifiering. Nu passar det sig. "åh det norrländska vildmarken", "åh dessa konstiga urfolk med roliga kläder". Och som det säljer inför 200 utländska journalister med betalda resor och hotell. Vissa spelar med i spelet, som alltid.  "Vi har programpunkter som lyfter upp kritiken", kommer de svara. Ja men vad är den beständiga förändringen? Vad är den samtida tendensen i denna region som Umeå ska representera betänkt samernas position i samhället? Jag tänkte att jag skulle se en mäktig show. Jag såg bara rester av unken kolonialpolitik. Samma som alltid funnits. Samer är bra när de kan säljas som kuriosa till turister. Dåliga när de ockuperar vägar och försvarar sig mot fråntagande. Jag synar.

Vi har aldrig behövt arbeta mindre än vi gör idag. Ändå arbetar vi mer än någonsin. Varför? Den automatisering av produktionen som gjort att allt färre behövs för att producera vårat materiella välstånd tycks inte blivit den nyckel till frihet som många under tidigare epoker siat att den skulle bli. Istället befinner vi oss i en situation där ”welfare” blivit ”workfare” som det uttrycks på engelska. På LO:s kongress reses få krav på förkortad arbetstid, istället basunerar scenens backdrop ut orden: ”Vi vill jobba!”. Den infantila idén som kretsar kring politikens uppgift som ”jobbskapare” har blivit fullständigt förhärskande från Miljöparti via höger till vänster. Vi väntas välja mellan arbetslinje och arbetslinje ”med ett mänskligt ansikte”. I en så postpolitisk situation, där politiken aldrig tycks nå bortom tanken om en rent administrativ roll av det nuvarande produktionssättet, ligger känslan av apati nära till hands. För många av oss som har ett lönearbete är känslan av stress och alienation påtaglig. Vi jobbar allt mer, stoppar i oss större mängder antidepressiva mediciner, och drömmer om lotterivinsten som ska befria oss från arbetets ok. Det gäller förstås inte alla men prekariseringen – osäkerheten – tränger in på allt större delar av arbetsmarknaden samtidigt som välfärden beskärs och fråntas oss i en ständig spiral av ohållbar kapitalackumulation. Den alltjämnt växande reservarmé av arbetslösa i diciplinära åtgärder påminner oss att vara nöjda med vad vi har. Klassklyftorna vidgas.  När diskussionen om ”fritidslinjen” dök upp i kölvattnet av kanske främst Roland Paulsens ”Arbetssamhället” framstod det utan tvivel som en intressant perspektivförändring. Det är en öppning för en mer fundamental kritik av det sätt vi producerar, en kritik mot arbetet som sådant och dess förhärskande roll i värdeskapande och fördelning. Men inte bara en kritik utan också ett flexibelt begrepp för att samla mer konkreta lösningar, progressiva steg mot skapandet av nya sociala relationer som kan tränga undan kapitalet. I grund och botten handlar det, för mig, om skapandet av en motmakt. Ett generaliserande av det vardagliga motståndet till uppror, men samtidigt en konstituerande kraft som ger nya processer för hur saker görs, hur vi relaterar till varandra. I fritidslinjens arbetskritik blir därför skapandet av allmänningar – det gemensamma – en fundamental pusselbit. Det är inte ett vädjande till politiker att ta rätt beslut utan ett laborerande med praktiker för att undandra delar av vardagen från kapitalets kontroll och logik. Allmänningarna kan på sikt frigöra tid och minska våra omkostnader samtidigt som de på ett konkret sätt får oss att relatera till oss på andra premisser – frivilligt deltagande, avsaknad av vinst, och ett resultat tillgängligt för alla. Omnia sunt communia! – ”Allt är gemensamt”.  Om begreppet fritid i vardaglig bemärkelse förstås som ”den tid då vi inte arbetar”, är fritiden i detta sammanhang kollektiviserad – fylld med en gemenskapande innebörd. Att konstituera allmänningarna som sociala processer tänks ibland ske genom ett krav på en så kallad ”garanterad basinkomst”. En summa som villkorslöst utbetalas alla. En slags dynamik där krav ställs på frigjord tid från arbete samtidigt som ett tydligt alternativ framhävs för hur denna tid ska skapa en progressiv samhällsutveckling. Basinkomsten tänks ha en frigörande potential, snarare än kompensera för kapitalets brister såsom 1900-talets välfärdsreformer konstruerades. Idéerna om vilka som ska omfattas likväl som hur den ska finansieras är nästan lika många som förespråkarna. En lokal, nationell, transnationell och global basinkomst är alla krav som rests av grupper på olika platser och vid olika tidpunkter. Den grundläggande idén med fritidslinjen bör emellertid ses som en slags metod för att kunna återvända till en systemkritik som allt mer utdefinierats efter 1970-talets kris i allmänhet och de realsocialistiska experimentens kollaps i synnerhet. Att skapa en uppsättning praktiker och en diskussion som möjliggör ett bredare laborerande för överskridande av kapitalismen i tydlig polemik med de förhärskande synsätt som omgärdar vår samtid. I slutet av maj föreläste Rasmus Fleischer (@Copyriot) i Umeå om Arbetslinjen, Fritidslinjen och Avvecklingslinjen. Jag ser (med den vanliga risken för att det drar ut på tiden) detta som ett skissartat förstainlägg i den diskussion som fördes där och som sedan en tid förts i organisationer, nätverk, på sociala forum och via olika bloggar. Se detta som en banal inledning till ett förhoppningsvis med invecklat nystande.

Idag nåddes Albyborna av beslutet att politikerna sålt deras hem till en riskkapitalist. Sammanlagt 1300 bostäder. Vad de boende tycker har man från början skitigt fullständigt i, men få trodde nog att man i en så enkel handvändning skulle köra över de 6500 namn som nätverket ”Alby är inte till salu” samlat in för att få till en folkomröstning i frågan. Detta är, trots allt, vad som skett idag. Precis som på så många andra platser där välfärd och gemensam egendom görs till privat vinst. Bostäder, vårdcentraler, sjukhus, skolor, badhus, bibliotek, gator och torg.  Det är inte ”högern” som gör detta i Botkyrka Kommun där Alby ligger. Det är en ”vänstermajoritet”, Socialdemokratin. Få kan längre leva med illusionen att valen till riksdag, EU-parlament och kommun nästa år kommer innebära något systemskifte. Politiken blir allt mer krasst administrativ, en nödvändig väg där det enda sättet att få ekorrhjulet att fortsätta snurra tycks vara att föra plundringståget allt djupare in i vår vardags mest nödvändiga sfär. Demokratin smulas sönder i samförståndspolitikens kölvatten.  Elden har knappt slocknat i Stockholms förorter innan politikerna dränker husens fasader i bensin. Bara en gnista. Deras dialog är en chimär. Dess funktion är att ge legitimitet till processer som är allt annat än demokratiska. En fasad utan innehåll. Skapa legitimitet och göra fina broschyrer. De stänger ner sina dialoger när vi faktiskt har något att sätta emot, när vi filmar vad de säger, när vi går i rörelse. De representerar inte oss. Tvåtusenelva fylldes torgen. Från Tahrir i Kairo till Syntagma i Aten till Madrid, New York och vidare över världen. Människor skapade egna demokratiska processer, talade om sin vardag, fattade beslut. I en tid då det blivit omöjligt att ställa krav på de folkvalda och lika omöjligt att rösta bort dom har deras institutioner förlorat sin funktion. Men att fatta egna beslut i skapta folkförsamlingar på våra torg är en sak. Desto viktigare är att finna medlen att verkställa dom. Att göra vardagen gemensam. Att skapa en välfärd som de saknar makten att sälja bakom våra ryggar. Över hela världen finns otaliga exempel på ett sådant gemenskapande – sociala center, fri sjukvård, kollektiva kök, urbana odlingsprojekt, öppna folkskolor, kvinnojourer. Vår enda dialog med dom fångas i en enda rad: ”vi vägrar betala”. En ensam hyresbetalare är enkel att vräka, tusentals desto svårare. Tusentals som besitter kontrollen över en självständig gemensam välfärd i princip omöjlig. Ingenting tycks skrämma samtidens statsmakter så mycket som när människor på sina egna gator och torg utöver verklig demokrati – i beslutsfattande och praktik. Ingenting förgyller en sommar så som folkfyllda torg i stadsdelar och förorter.

Låt tvåtusentolv falla i glömska. Ut med det gamla, in med det nya. Det har varit reaktionens år, och inget är så nedslående som en sammanfattning av vad det – händelse för händelse – inneburit. Vi ringer in det nya året med tusen och åter tusen zapatister som i tystnad vandrar in i Chiapas städer för att den tjugoförsta december åter ockupera torgen. Vi ringer in med ett Mahalla som med styrka utropar sin självständighet mot den av Muslimska brödraskapet styrda Egyptiska staten. Med Islänningarna som med kraft konstituerat delar av sitt uppror i progressiva konstitutionsförändringar. Och med ett myller av Occupyaktivister som i kölvattnet av höstens orkan självorganiserade hjälpcentraler över hela landet. Det finns blott en sak att säga om tvåtusentretton, detta än så länge oskrivna blad i allas våra händer. Det måste bli en vändning bort från passiviteten. Ett gemensamt skapande, experimenterande av och med en ny politisk spelplan. Ett laborerande med social praktik. Ett brott med den falska dikotomin om det offentliga och det privata. Det ska handla om det gemensamma - allmänningarna.   En sak tar vi med oss från detta den politiska mardrömmens år: Vi kan inte bemöta reaktionen på dess villkor, vi kan inte vinna genom humoristiska nätkampanjer, argumentation, en klassvriden moralisk indignation. För varje kulturdebatt, för varje drev, för varje avståndstagare växer dem som kraft – när bollen är i rullning har vi på förhand förlorat matchen. Den är riggad. Vi måste börja redan den första januari. Mikrobibliotek i varje trapphus, gratis kvartersfik, öppna kvällsskolor i kvarterslokalerna, cykelverkstäder, nya sociala center, ödetomter som blommar upp till odlingslotter och mötesplatser. En verklig gemensam välfärd som växer underifrån, fortplantas. En tillgång i vardagen starkare än varje argument, en klassolidaritet som sköljer bort varje uns av utrymme för konflikter om Luciatåg och bortklippta dockor. Vi har gjort det förut, men vi tycks ha glömt bort såväl varför som hur. Låt oss minnas, samtidigt som tusen och åter tusen zapatister i tystnad vandrar in i Chiapas städer för att åter ockupera torgen; ”Frågande vi vandra”. Låt våra tidningar fyllas med beskrivningar om vad vi redan gör, idéer om vad vi skulle kunna göra, vilket samhälle vi vill skapa. Låt oss berätta om glädjen i ögonen på människan vars cykel vi hjälptes åt att laga den där kalla höstdagen utanför kvarterets centrum. Den gamla tantens leende när vi hjälpte henne att få datorn intakt samtidigt som snön vräkte ner utanför kulturhuset. Barnfamiljen som fick nya vinterkläder på klädbytardagen uppbyggd på kvarterets samlade praktiska solidaritet. Låt oss berätta hur fantastiskt mycket vi lärt oss av varandra under dessa så enkla sammankomster; hur dessa kunskaper hjälper oss att minska våra kostnader, att se varandra, att tänka horisontellt – att bryta med krisdevisen om att ”det är enklare att föreställa sig jordens undergång än slutet på kapitalismen”.   Låt oss vid denna tidpunkt, om ett år, skriva tusen nyårskrönikor som alla säger: Vi vände oss bort från passiviteten, vi lyfte fram det gemensamma, vi skapade en ny spelplan – vi har börjat prata med våra grannar, vi ser och hör varandra för vi skapar välfärd tillsammans, och vi har aldrig mått bättre.  Tvåtusentretton - de sociala praktikernas och allmänningarnas år. 

Imorse friskanmälde jag mig från arbetsplikten. Eller; egentligen sjukanmälde jag ju mig – men det var utan tvivel just ett friskhetstecken. En stund av individuell vägran, en gräns där denna simpla protest tycks vara enda möjlighet. Osäkert anställd, eller prekär som det kallas. Att vara lite för jobbig kan mycket väl betyda en förlorad inkomst redan imorgon. Kontrakten skrivs två månader i sänder, tidsgarantin är noll men i praktiken är arbetstiden heltid och lite därtill. Jag jobbar inom det som brett benämns som servicesektorn, ett fysiskt tungt arbete. En tidig eftermiddag ringde de: ››Kom hit på en timme så får du jobba idag och imorgon‹‹. De första två veckorna fick jag vid arbetsdagens slut veta om jag fick komma tillbaka dagen därpå. Jag saknade formellt kontrakt och hade ingen aning om vad jag tjänare, ja ens om jag tjänade något alls. Det finns så mycket att berätta, så många känslor – stunder av vrede och tröstlös sorg – som behöver släppas ut, men jag har ingen aning om hur. Om värken, om att gråta på toaletten, om den ständigt förhöjda pulsen över rädslan att trampa fel. Om omöjligheten att ens med stor kunskap se möjligheten till organisering i denna myriad av underentreprenörer och bristande språkkunskaper, avsaknader av permanenta uppehållstillstånd. Jag skriver ofta och gärna, men varken nu eller tidigare om det som förföljer mig och äter min kropp och själ: arbetet. Det är rädsla, men också svårigheten att greppa helheten, och så känslan av hur fullkomligt allmängiltig berättelserna är. De flesta av mina vänner och bekanta har en snarlik vardag; chefer som skjuter över allt mer ansvar på de anställda, vikariestopp, nedlagda vikariepooler, obarmhärtig stress, allmänna missförhållanden. I torsdags förra veckan kände jag vreden. I månader har jag, till och från, utfört en uppgift som utan min vetskap inneburit en reell risk för min hälsa såväl kort- som långsiktigt. En arbetsuppgift som kan ge mig men för livet, och som trots bred kunskap och tillgängliga lösningar tilläts utföras utan adekvat skyddsutrustning. I tisdags höll jag på att explodera. När jag påtvingades arbetsuppgifter långt bortom rimligheten för min befattning. Men trots allt sätter en mekanism i min hjärna in gång på gång: ”Det är normalt, det är så här ett tag för alla, det är undantag och det blir bättre sen”. Jag är livrädd för att förlora min inkomst. Livrädd för att kastas tillbaka ner i en tillvaro där pengarna är slut redan en vecka in i månaden, där tillgången på något så basalt som mat är ett ständigt problem. Livrädd att tvingas uthärda jobbcoacher och förnedrande tvångsaktiviteter med repressiva och disciplinära syften. Ständigt påminner andra vänner mig om denna fruktansvärda tillvaro i den permanenta arbetskraftsreserven – de där sex komma fyra procenten som i dagens ekonomiska logik ››upprätthåller en sund konkurrens på arbetsmarknaden med en stabil inflation‹‹. Jag kallsvettas av att placera dessa ord på mitt digitala papper, av tanken på att lägga upp det ens i relativ anonymitet. I mars i år täcktes LO:s kongresscen med en gigantisk bakgrund där frasen ››Jag vill jobba‹‹ basunerades ut. Jag vill kräkas. Från vem kommer orden? Vem representerar de? Jag drömmer om fritidslinjen. Där vi delar på de arbetsuppgifter som behöver utföras, och helt avskaffar de som saknar funktion – de verkliga skitjobben. Där vi skapar nya sociala relationer och bryter den totala isolering som våra bostadsområden idag utgör där jag inte ens vet namnet på grannen bakom väggen till vänster om mig. Tänk vad mycket vi kunde göra för varandra, hur bra vi kunde ha det, med större fritid. Hur kan det inte vara detta vi begär i en tid då möjligheterna borde vara oändliga? Jag drömmer om en garanterad basinkomst där den överflödiga tiden används till något progressivt, istället för repressiv magasinering. Jag drömmer om skapandet av allmänningarna – det gemensamma bortom stat och kapital. Imorse friskanmälde jag mig från arbetsplikten. Jag tvingas emellertid tillbaka dit på måndag, för individuella utbrott förändrar ingen värld. Vi måste verkligen organisera oss – inte imorgon, inte om en vecka, utan redan idag. Bortom lönlösa liv, för fritidslinjen. 

På Rådhustorget i Umeå finns en scen med en trappsats, i folkmun kallad Apberget. Likt många andra brukade vi under sommarmånaderna spendera timmar sittandes där med en kaffe, eller en rulle från torgvagnarna. Det var under en av alla dessa dagar vi först såg den. Klädföretaget WEsc hade börjat sälja tröjor med logotypen för det klassiska hardcorepunkbandet Black Flag, men med texten utbytt mot företagets namn; ”WeAreTheSuperlativeConspiracy”. Vilket fullständigt övergrepp det kändes som. Det var förstås långt ifrån första gången ett subkulturellt – eller motkulturellt – attribut plockats upp för att säljas på en mer allmän marknad för identitetskonsumtion. Redan 1978 kritiserade de brittiska anarkisterna i Crass en sådan process i den punkscen de tillhörde, genom låten ”Punk is Dead”. ”The scorpions might attack, but the system stole the sting” (2) WEsc utgör emellertid ett utmärkt exempel för att förstå hur kulturella anspråk varufieras. Företaget växte fram ur Skatekulturen och gjorde sig delvis ett namn genom att klädsponsra musikartister. När Black Flags logotyp placerades på dess tröjor blir processen tydlig; en kulturell symbol med subkulturell anknytning plockas upp och används i ett mer direkt värdeskapande sammanhang än den gemenskap den ursprungligen bär koppling till. Kulturentreprenören skapar i sammanhanget de facto inget nytt. Snarare sugs värde upp från det gemensamma samtidigt som, i detta sammanhang, symbolens kulturella värde hotas att förlora sin gemenskapande betydelse. Vem är då denne mytiske kulturentreprenör? I första hand bör vi tala i termer av representation. En figur som representerar ett kapital. Entreprenören, och dess ökade betydelse under det nyliberala paradigmet, kan kanske främst förstås som ett försök att förmänskliga kapitalet. Men entreprenören är inte bara kapitalets mänskliga representation. Den utgör därtill en slags motbild till den klassiska kapitalisten, så som den inramats i en långvarig arbetarrörelsetradition. Entreprenören är en risktagare, en individ som med tomma händer börjar sin resa mot självskapt välstånd. Den är kapital förmänskligat, men även den liberala ideologins mänskliga gestalt. Idén om att ”börja med tomma händer” är central i mytbildningen om entreprenören. Det är en berättelse som på ideologisk grund fullständigt tillintetgör existensen av det gemensamma, allmänningarna. Skapandeprocessen sker, enligt detta synsätt, helt och hållet hos en från samhället avgränsad individ, som därmed även har fullständig rättighet till frukten av sitt arbete och risktagande. Berättelsen saknar förstås helt och hållet bärkraft i verkligheten; hur kan någon skapa till exempel musik utan att höra musik andra tidigare skapat? Folkbildningens roll i en svensk kontext gör utan tvivel detta faktum än mer uppenbart. ”De skiter också i allt, vill göra snabba stol, det pyr i mina franska nerver, […] Vi har vår egen sång, vi ger väl fan i dem, i delas fjöliga svärmeri.” (3) Under mitten av 2000-talets första årtionde blev diskussionerna i vår umgängeskrets, och kulturföreningarna, allt mer besvärande. De etisk-kulturella gränser som tidigare varit självklara började plötsligt luckras upp. Vad innebär det när ett band som burits till framgång av åratal av gemensamma ansträngningar plötsligt söker börja leva på kulturellt skapande? När musik och konst från en sådan scen beläggs med upphovsrättsliga licenser, via till exempel STIM? Precis som i exemplet med WEsc kan vi här förstå kulturentreprenören som en representativ figur som vid ett visst moment i en påbyggnadsprocess väljer att bryta den gemensamma kedjan, för att istället hägna in kulturen och söka utvinna värde därur. Detta är den konkreta innebörden när ett band går från en utpräglad DIY-gemenskap till en betydligt tydligare marknadspräglad musikbransch. Deras framgång vilar i ett myller av individers samlande ansträngningar; från publik till ideella skivbolag, bokare, fotografer och fanzinister. Det är inte sällan denna känsla som präglar alla de inom en kulturell rörelse som upplever att ett band ”sålt ut”. När vi läser diskussioner om ”Do-it-yourself” idag framträder allt mer en bild som liknar berättelsen om kulturentreprenörskapet. Här återskapas idén om ”att börja med tomma händer” och ”sin egen lyckas smed” – den enskilde entreprenören ställs mot en rovgirig storskalig musikindustri. Distinktionen mellan det gemensamma och det privata har flyttats och äger nu rum inom den privata sfären. Det är en valmöjlighet av exakt den form som resoneras kring för till exempel huruvida en anställd ska söka lyckan genom att istället starta ett eget företag och på så sätt, med lite flyt, få tillgång till profiten. ”No future for you, no future for me, no future, no future for you” (4) Fordismens – den så kallade guldålderns – slut kom med 1970-talets ekonomiska kris vilken på många sätt blivit permanent i betydelsen att en ny så kallad ackumulationsregim aldrig konstituerats. Det vi väljer att kalla postfordismen präglas av motstridiga tendenser. Det är här vi kan börja förstå grunderna för framväxten av dagens kulturentreprenör, och på så vis skapa en skiljelinje mot tidigare allmänna former av kapitalets försök att exploatera och inhägna det gemensamma. Kapitalet behöver per definition alltid vara i rörelse, i expansion. Detta innebär därmed också att nya marknader ständigt måste skapas, så länge inte massiva mängder kapital förstörs – som i samband med till exempel 1900-talets två stora världskrig. Inhägnaderna av jordbruksallmänningarna var redan på sin tid centralt för kapitalismens framväxt som nytt produktionssätt, men först under postfordismen tycks ackumulationen söka inta kultur- och kunskapssfärer med full kraft. Kulturentreprenören, liksom andra former av entreprenörskap, växer här fram genom en serie avgörande strukturförändringar. Framförallt under 2000-talet syns en tydlig tendens i Sverige genom ständigt minskade anslag till folkbildningen, samtidigt som former för privat sponsring av kulturprojekt, bara under Alliansen, ökat med cirka femtio procent. Bidrag till gemensamma former minskas successivt och överförs till strukturer inriktade mot företagande. På så sätt slås å ena sidan förutsättningarna för det gemensamma i spillror, samtidigt som entreprenörskap alltså å andra sidan premieras i den ekonomiska tillväxtens namn. De som vill syssla med kultur av olika former ställs i ett vägskäl där den ena vägen monteras ner, samtidigt som den andra byggs ut med allt fler filer. Strukturförändringarna och inramningen förändrar i förlängningen, under nyliberalismens paradigm, självaste våra synsätt – vi får en nyliberal människa. Kulturentreprenörskapets allmänna tendens blir alltså att inhägna – varufiera – en gemensam process för att utvinna värde därur. Att kulturen i denna process degenereras är emellertid inte vattentätt. I bästa fall tar sig kulturentreprenörskapet en form som inte följer kapitalets logik i dess mest destruktiva form. I värsta fall utslätas kulturella anspråk för att passa en så bred konsumtionsskara som möjligt; attribut som lämnar sin kontext förlorar sitt kulturella värde, musik och konst sin explosionskraft som samlande, men också kritisk, faktor. Ännu en gång bör risken påpekas i att kunskapsspridning ersätts med en kunskapsprotektionism. Vi bör försöka föreställa oss var denna varufiering av kulturella, gemensamma anspråk leder när den nyliberala- och postfordistiska tendensen dras till sin yttersta spets. Men vägen framåt tycks sällan finnas i ett tillbakablickande på en tidigare era belagd med ett historiskt skimmer av guld. (1) Anna Ternheim - Shoreline (original: Broder Daniel) (2) Crass - Punk is Dead (3) Sillstryparn - Doin' the omoralisk Schlagerfestival (4) Sex Pistols - God save the queen 

(1) Ebba Grön - Heroinister & Kontorister (2) The Specials - A Message to you Rudy (3) Ebba Grön - We're Only in it for the Drugs (4) Rasta Hunden - Mammons hus (5) Masshysteri - Dom kan inte höra musiken 

Ännu ett olympiskt spel lider mot sitt slut, London, det trettionde i ordningen på sommarsidan. Det mesta är sig likt; fantastiska prestationer, ett uträknat antal dopningsfall, tårar, grusade förväntningar, nya världsrekord. Vägen hit har även den bjudit en sedvanlig berättelse; arbetsplatsolyckor, infrastrukturprojekt som obarmhärtigt tränger bort boende, skandaler knutna till de olika omkringliggande sfärerna. ”Inget kan vara ett tydligare exempel på Negris påstående att Kapitalet i grund och botten är parasitärt än spelen” skriver Mark Fisher, tidigare författare till boken Kapitalistisk realism utgiven på Tankekraft Förlag. Essensen i de olympiska spelen är å ena sidan idrottarnas prestationer, å andra sidan publikhavets gemenskap. Arrangemanget bärs upp av tusen och åter tusen volontärer som dirigerar trafik, vaktar grindar och vägleder besökare mellan gigantiska arenor. I en stund av klarhet sätter till och med Dagens nyheters sportkrönikör fingret på något:”OS i London blev folkets spel. Folket fixade festen och folket får ta hand om notan.”. De olympiska spelen är förmodligen det mest extrema exemplet på vad som brukar kallas ”city branding”. Fundamentet i vad David Harvey benämnt som den entreprenöriella stadsplaneringen*. Det är en spekulativ metod för att attrahera kapital i form av till exempel turism, inflyttning och investeringar. Idén bottnar i tanken om att städer idag, precis som företag, verkar på en global marknad i konkurrens med andra städer. På denna marknad finns också ett överskottskapital som söker investeringar med goda avkastningsmöjligheter. Genom att arrangera Olympiska spelen visar en stad handlingskraft och utvecklingsanda. Processen blir ofta obarmhärtig; fattiga bostadsområden jämnas med marken för att uppföra arenor och motorleder, andra gentrifieras i kölvattnet av fastighetsspekulation i spelens skugga. Och tendensen är ofta entydig, helt i linje med DN-krönikörens påstående; stadsmedborgarna garanterar spelens framgång, och betalar dess nota. Kapitalet agerar som en parasit, och abstraherar det värde som genereras i dessa processer och gemenskaper. Ofta förstörs även i detta sammanhang själva förutsättningarna för dessa värdeskapande gemenskaper i inhägnandets logik. Konflikter föds. Skräckexemplen på vad som kan komma att ske efter att evenemanget lämnat en stad är utan tvivel lika många som framgångssagorna. I Aten, som arrangerade sommarspelen 2004, står idag OS-staden med dess gigantiska arenor och bokstavligen faller sönder som ett monument över den ekonomiska krisen i landet. Sponsorerna, som agerar parasitärt på det gemensammas ansträngningar och kärlek till idrotten, är ständigt befriade från ansvar. Den långsiktiga utvecklingen för det krisande London och Storbritannien när strålkastarljuset släcks är självfallet oklar. Processerna av fastighetsspekulation och borträngning är emellertid redan ett faktum. Likaså att stora kostnader belagts på befolkningen för att bekosta arrangemangets infrastruktur. Under de senaste veckorna har vi även hört om det säkerhetskulturella undantagstillstånd som präglat spelen; WiFi-poliser som med pejlinginstrument söker ”illegala WiFi-nätverk”, ja det vill säga öppna, betalbefriade nätverk. En brutal polisinsats mot cyklisternas Critical mass i samband med invigningen. En militariserad känsla i staden som sådan. Idrotten, ur alla dess infallsvinklar, borde befrias från kapitalets inhägnande logik.  _________________________ *För mer läsning: David Harvey - Från storskalighet till entreprenörskap (Ojämlikhetens nya Geografi, Atlas/Fronesis)

Sommaren 1969, en serie kravaller i Greenwich Village, New York City. Kulmen på en framväxande proteströrelse mot en kraftigt HBT-fientlig politik i USA. En rörelse som, genom flammande konflikt, tillkämpar sig rättigheter. Precis som slavarnas strejker och matblockader under amerikanska inbördeskriget, eller för den delen arbetarklassens hårdföra kamper, har minnet av Stonewallkravallerna suddats bort ur det kollektiva minnet. Stonewall står lika i skymundan som Haymarket på första maj tjugohundratolv. Och nu håller extremvänstern på att kidnappa Pride. Kidnappa denna rörelse som växte fram ur kravaller på New Yorks gator, i en tid inte så långt från den vi nu lever i. Vad innebär detta? Från vem eller vilka kidnappas vad? Hegemoni innebär, lätt förenklat, att skapa en situation vari ideologi framträder som ›› det sunda förnuftet ‹‹, som opolitiskt. Konflikter formas mellan ett logiskt inom som aldrig definieras, och ett utom. Det är fallet när vi pratar om extremism i allmänhet, en term som uppenbarligen tvunget förhåller sig till en normalitet, men som aldrig definieras. Vad är detta normala? Är det statiskt? Var det samma sak 1950 som det är 2012? Inte sällan hörs att ›› Pride har avpolitiserats ‹‹, att det skett ett gradvis förskjutande av det politiska när Pride istället för en politisk händelse framträder som ett marknadsjippo. Men Pride har inte avpolitiserats – det har inramats i en liberal idé om frigörelsens grund i varufiering, något i allra högsta grad politiskt. Marknadens kraft för frigörelse är fundamental i denna specifika idévärld, oavsett om det handlar om att lyfta människor ur fattigdom eller om att ge specifika samhällsgrupper erkännande och likarättigheter, vilket är centralt i detta fall. Idén bygger på att en samhällsgrupp kan nå erkännande och rättigheter genom att varufieras, att framställa möjligheterna att använda den för ackumulation av kapital. Det är inte heller så att det inte ligger något i denna idé, liberalerna har sin bevisföring i sammanhanget. De misslyckas emellertid att se dess konkreta begränsningar, baksidor och, inte oviktigt; de konflikter som detta föder. I praktiken vet vi att idén om att lyfta människor ur fattigdom genom varufiering och inhägnader föranlett inte bara att självhushållande bönder tvingats till oändliga kåkstäder, utan även att en inte helt obetydlig grupp tvingats ta sina liv under mikrofinansernas ok. Varufieringen av Pride och försöken att använda rörelsen dels för pinkwashing, men även som spjutspets i gentrifieringsprocesser föder liknande konflikter, ibland med tilltagande homofobi som en direkt konsekvens. Vi har sett det i bostadsområden som ››revitaliseras‹‹ med en HBT-fasad och därmed tränger bort fattigare skikt. Konflikterna, som i allt högre grad flammar upp i detta nu, tycks i grund och botten stå mellan å ena sidan den liberala idén om frigörelse via varufiering, och å andra sidan den kommunistiska idén om frigörelse genom kamp. Det är alltså inte en kamp mellan ett opolitiskt ››alla är välkomna‹‹ och en politisk inramning utan mellan två likvärdigt politiska sfärer. I båda dessa fall innebär också definitionsrätten en rätt att skapa en fiendebild (dold eller synlig) och därmed indirekt definiera in vissa, och definiera ut andra ur Prides ramar. Att konflikterna rör sig om deltagande från Migrationsverket, försvarsmakten och polismyndigheten är inte speciellt konstigt; dessa är tydliga exempel på grupper vars deltagande per automatik hotar exkludera andra ur Pride: de som saknar papper, människor med trauman från krig, personer som utsatts för polisvåld, och så vidare. Frigörelse genom varufiering kan säkerligen stärka specifika skikt inom HBT-rörelsen, men försvagar och utestänger likväl andra. Vem som har rätt till Pride, att definiera, är så en öppen fråga. Men idén om att vänstern kidnappar rörelsen framstår som sanslös. Rörelser är per definition alltid i just rörelse, deras uttryck förändras därmed, och vem som besitter rätten att definiera är snarast en fråga om styrkeförhållanden, om makt. Idag innehar liberaler hegemoni över Pride i ett större sakernas tillstånd. Det är därför Pride inte behöver definieras ideologiskt och den nuvarande linjen kan framhävas som ett slags förnuftstillstånd vari alla är inkluderade. Samtidigt finns små öar som avviker, med Uppsala Pride och dess antikapitalistiska agenda som tydligt exempel. Båda dessa är Pride, båda äger i sitt sammanhang rätten att definiera, och båda har sina historiska fog för att berättiga sin position. Att klä av illusionen av ett opolitiskt Pride, att politisera dess nuvarande kontext, att ta konflikten om rätten att definiera rörelse och taktik är utan tvivel viktigt. Låt konflikten leva, eskalera, sprida sig.  

Tidigare i vår hamnade jag i en kortare diskussion om det engelska begreppet ”rent” och hur det bör översättas på svenska. Rent är alltså, på engelska, ett begrepp som fångar en rad fenomen där värde abstraheras i någon form. På svenska finns en serie uttryck för var och ett av dessa skeden: Jordränta, hyra, avgift, monopolränta och helt sonika; ränta. Det är på många sätt ett intressant begrepp, eftersom det används för att beskriva en sfär inom ekonomin där det gemensamma varufieras, inhägnas, abstraheras. Det kan erbjuda grunden till en förståelse för fenomen som gentrifiering, som ju beskriver en form av bortträngning med grunden i eskalerande prisnivåer på framförallt bostäder men också butikslokaler och de varor som säljs i butikerna. Dessa processer diskuteras bland annat av David Harvey i essän ››The Art of Rent‹‹ som finns online här, och i tryck i boken ››Rebel Cities: From the Right to the City to the Urban Revolution‹‹. Även Toni Negri och Michael Hardt lägger energi på att diskutera förändringar samlade under begreppet biopolitisk ackumulation i den post-fordistiska kapitalismen, just med kärnan i begreppet rent. Frågan är då alltså hur detta begrepp bör översättas till svenska. Självklart kan vi i många fall använda de specifika begrepp som tycks passa i den specifika kontexten, och på så vis undanslippa en samlande beteckning för dessa processer. Om det handlar om jordränta så skriver vi jordränta, om det handlar om eskalerande bostadshyror så skriver vi hyror. Men ett problem kvarstår då: Hur översätter vi rent i dess mest generella form, som t ex i titeln till Harveys ››The Art of Rent‹‹? En bekant föreslog idag att begreppet kunde översättas med ››avkastning‹‹. Enligt svenska Wikipedia är avkastning ett begrepp som beskriver ››vinst i förhållande till kapitalinsats och tid‹‹. På engelska översätts avkastning vanligtvis till tre begrepp: Yield, Profit samt Return (beroende på kontext). Det tycks emellertid, för mig, som att avkastning fungerar i alla ovan nämnda sammanhang, eller i alla fall undviker en motsägelse. Kanske är det, som någon skrev på Twitter, redan vedertaget att det ska översättas så. Jag tar dock gärna emot alternativa förslag. 

›› Om jag är tvungen att nämna en enda bokstavskombination, ett enda partinamn så raderar jag hela skiten ‹‹ tänkte jag. Fundamentet för denna diskussion måste vara att vi är överens om att maktövertagande, i dess klassiska inomkapitalistiska bemärkelse, inte kan vara lösningen. Det finns en paradox att ta hänsyn till; reformism i dess traditionella bemärkelse bygger på att kapital ackumuleras, att värde skapas och sedermera kan fördelas. Därför tenderar också den klassiska socialistiska lösningen på en ackumulationskris att landa i grundläggandet en ny ackumulationsregim, snarare än ett överskridande av kapitalet som sådant. Det går, lite snällt, att se som en form av pragmatism. När människor lider tycks steget till att stabilisera ackumulationen och försöka fördela resurser någorlunda jämlikt betydligt kortare än steget till något radikalt annorlunda, till klasslöshet. Vad vi idag vet är att detta vägval tenderar att också stänga dörrarna för just ett radikalt överskridande. Inte sällan tycks en sådan väg till och med förutsätta ett kuvande av den självständiga konfliktualitet som hotar kapitalet. Vi vet så också att den fordistisk-keynesianistiska epoken konstituerades på en klassfred, sedermera ett hårt nedslag mot de rörelser som hotade kapitalackumulationen. Vi ställs här inför ett vägskäl; kan vi söka en form av reformpolitik som inom kapitalets institutioner både erbjuder gradvisa förbättringar och en utveckling av rörelsernas självständiga potential – eller – måste vi tvärtom uppfinna en konstituerande kraft av ett helt annat slag som fyller en liknande funktion men helt undviker all form av institutionell makt i traditionell bemärkelse? Jag kommer här koncentrera diskussionen till alternativ två i detta vägskäl. Inte för att jag är helt främmande för tanken på det förstnämnda, utan snarare för att en konkret idé om hur det praktiskt skulle kunna te sig i hög grad för mig känns bristfällig. I Michael Hardt & Toni Negris ››Declaration‹‹, som för övrigt tycks komma på svenska som ››Förklaring‹‹, signerad Tankekraft förlag under hösten, byggs grundtesen på att vi idag ser framväxten av en verklig konstituerande kraft – torgen. En konstituerande kraft är alltså, inom motmakten, det positiva som dialektiskt relaterar till motståndet (negativt). Det är den kraft som utgör grunden till det nya samhället i skalet av det gamla, framväxten av en ny social relation i polemik med den idag förhärskande. Uppgiften är således att lyckas konstituera denna kraft, denna nya sociala relation, till att bli förhärskande och på så sätt överskrida kapitalet. Declaration är, som tydligt påpekas, inte ett manifest utan snarare ett slags grundläggande ramverk för hur denna process kan se ut uppbyggt i relatering till hur tidigare självständighetsförklaringar gestaltat sig. Ambitionen är utan tvivel beundransvärd; framförallt eftersom en sådan konkretisering bör vara hela rörelsens centrala uppgift att gemensamt uppfinna utifrån faktumet att vi befinner oss mitt i en explosiv kampcykel. Men det är inte utan att känna att det just här finns en rad frågetecken som hägrar efter de två läsningar jag hittills hunnit spendera med texten. Som jag skrev bygger Hardt & Negri sin uppfattning utifrån att kapitalet, sedan 1970-talets finanskris, gått in i en fas där en biopolitisk ackumulation blir allt mer central. Detta innebär att värde i allt högre grad skapas i ››det gemensamma‹‹, så att säga oberoende av kapitalets direkta kontroll över den värdeskapande processen. Kapitalet tenderar att istället bli som en fästing på dessa gemensamma relationer genom att försöka hägna in det, suga ut värde och på så sätt degenerera de relationer som de är så beroende av. Detta görs genom finansialisering; räntor, hyror, avgifter, inhängnader och liknande. Precis som övergången från slavsamhälle till feodalism, eller feodalism till kapitalism byggs fundamentet för det nya samhället upp i det gamla samhällets sprickor, för att tala med John Holloway. Vad Hardt & Negri föreslår är alltså att Kapitalet genererat ett tillstånd, en slags kapitalismens kommunism inom sig, vilket nu som social relation måste överskrida kapitalet och på så sätt bli förhärskande. Och precis så långt är vi fullkomligt överens. Den stora frågan som då kvarstår är alltså hur denna sociala relation blir en konstituerande kraft, och i slutändan också konstituerar något radikalt annorlunda. Torgen erbjuder utan några större tvivel segment, men representerar de verkligen det gemensamma som polemisk relation på så vis att det framställer ett tydligt alternativ? D v s något som endast måste förklaras självständigt och alltså placerar oss vid den avgångspunkt som för Hardt & Negri nu är central? Torgen tycks, för min del, fortfarande bära en betydligt starkare roll av motstånd, än av konstituerande kraft idag. Balansen i motmakten är således inte optimal, och det är inte utan att vara problematiskt. För att konkretisera vår diskussion måste vi återvända till något betydligt mer konkret, vilket torde vara en analys av situationen på de platser där denna kampcykel idag tycks mest långtgången. Los indignados i Spanien och Grekland, Occupy i USA och de Nordafrikanska revolterna är utan tvivel dessa exempel. Därtill har vi Argentina, som på många sätt föregick dagens utveckling med ett decennium, och på så sätt erbjuder en rad intressanta lärdomar som denna diskussion inte kan frångå. De multituda rörelser som står i centrum för dessa revolter tycks för mig tendera att återfalla i vad jag inledde min text med att fullständigt gå i polemik mot. I motståndet hålls rörelserna på replängds avstånd mot de krafter som tydligt verkar inom de traditionella institutionerna, men i valtider tycks de misslyckas att verkligen fungera just som konstituerande kraft, som ett reellt alternativ bortom. Endera drar de åt en apatisk position som så att säga placerar sig på läktarplats, eller så fållas de in till stöd för det minst förhatliga alternativet. Detta har i sin tur, på plats efter plats, föranlett triumfer för i bästa fall just dessa någorlunda progressiva (men paradoxala) krafter inom de traditionella institutionerna men, i ännu högre grad för relativt reaktionära dito.  Multituden, med bas i det gemensamma, tycks alltså inte idag fungera som en konstituerande kraft som tydligt ställer sig upp som ett alternativ. Vad som sker på torgen tolkas fortfarande i högsta grad som motstånd, inte som ett alternativ-i-sig. Det tycks alltså för mig som att en pusselbit saknas i Hardt & Negris resonemang, som jag i allmänhet i hög grad ställer mig sympatisk inför. Frågan som bör ställas är så: Hur kan dessa rörelser konkretisera sin återkoppling till det gemensamma som polemisk social relation, och på så vis påvisa att det där finns ett alternativ-i-sig som vi kan göra förhärskande? Eller mer konkret: Hur förstärker vi den positiva aspekten i motmakten tillräckligt mycket för att den ska framstå som tydlig, som självklar för var och en? Jag tänker mig att vi här har att göra med å ena sidan ett teoretiskt arbete, men desto viktigare, ett praktiskt. Om vi är överens om att det gemensamma (eller i konkret form: allmänningarna) spelar en allt viktigare roll i ackumulationen av kapital och samtidigt en relation relativt självständig kapitalets kontroll – hur kan vi tydliggöra detta och ge det en lika självklar roll som socialismen (det offentliga) i relation till det privata? Den teoretiska delen tycks för mig handla om att helt enkelt synliggöra detta förhållande. Att skapa en handfast teoribildning, på det sätt som t ex sker genom Kampform och P2P-foundation är uppenbarligen en bit på vägen, ännu bättre om den lyckas spridas brett och konkret. Men att praktiskt framhäva detta i vardagen så att få kan missta sig tycks för mig vara betydligt mer centralt. Få människor kan undvika att se hur deras skattepengar genererar offentlig verksamhet (sjukvård, skola, produktion osv). Hur kan allmänningarna bli lika självklara i vardagen och på så sätt komplettera själva delaktighetens allmänning på torgen på ett sådant sätt att den konstituerande kraften verkligen blir ett tydligt alternativ? I Argentina skedde en rad sådana experiment. Men i brist på kraft sammanföll revolten, och inordnades i den inomkapitalistiska logiken. Vi såg hur den nya ackumulationscykeln, med ökat välstånd, så också dödade dessa rörelser, snarare än gav dem luft under vingarna. Vad tyder på att Grekland, vid ett liknande resultat, inte skulle gå i samma riktning (låt oss här bortse från diskussionen om huruvida Grekland överhuvudtaget har någon slags möjlighet att skapa en sådan stabilitet utifrån sina materiella förutsättningar, och skillnaderna gentemot Argentina på det planet)? Få saker bör uppta vår tankeenergi lika mycket som dessa frågor. För de kommer att vara centrala i framtida kampcykler även i vår egen närmiljö och låt oss vara på det klara med att dessa kommer flamma upp i sinom tid. Vi måste självklart diskutera hur vi skapar ett kraftfullt motstånd, vilket i mångt och mycket handlar om hur en kampcykel överhuvudtaget uppstår. Men när vi väl är där i tid och rum behövs en konstituerande kraft, ett trovärdigt alternativ. Och torgen tycks för mig, i motsats till Hardt & Negri, inte riktigt tillräckliga idag för att förflytta diskussionen till dess slutgiltiga steg: Hur vi verkligen tar klivet över kanten när alla pusselbitar är på plats. 

Allt fler tycks vara överens om tesen att den klassiska uppdelningen mellan stad och land idag är upplöst till förmån för metropolis, en sammanhängande rumslig enhet. Osynliga Kommittén, David Harvey, Toni Negri – för dem alla tycks denna tes allt viktigare för förståelsen av vår geografi, och de konflikter som är inneboende däri. Att flyga till Storbritannien är ett effektivt sätt att, i känsla, uppleva bekräftelse för denna teori. Geografin tycks, från höjd, bestå i en närmast oändlig urbanitet som bara skiftar i form av ljusets intensitet, men aldrig med en tendens att på allvar upphöra. Under antiken, medeltiden och feodalismen råder inget tvivel om dessa geografiska sfärer som närmast motsatser. Livet i staden och livet på landet var något radikalt särskiljt. Det sistnämnda som plats för produktion befolkad av bönder, den förstnämnda som centrum för anhopningar av handel, makt, skatter. Tendensen till uppluckring av detta förhållande tycks följa kapitalismen, men blir utan tvivel högst reell i det postfordistiska samhället, efter 1970-talets kris. Vår klasstillhörighet, vår yrkesbörd, våra livsstilar är knappast idag självklart relaterade till huruvida vi bor i en tydligt urbaniserad miljö, eller en rural dito. Vad som är centrum och periferi tycks inte heller följa tydliga geografiska lagar; med massiv anhopning av fattigdom i bostadsområden relativt nära det traditionella centrum, och dess absoluta motsats i vad som för bara några decennier sedan var byar präglade av jordbruk och bruksorter. Rosengård, blott tio minuters cykelväg från Malmös gamla stadskärna, och Vellinge kommun på den traditionella Skånska landsbygden torde fungera som ett pedagogiskt exempel. I vissa fall tycks lager uppstå: Anhopning av rikedom i det klassiska centrum, urbana periferier, rurala anhopningar av rikedom och därefter rurala periferier – och så vidare. I Umeå träder en serie före detta byar, då präglade av jordbruksliv, idag fram som de mest segregerade enheterna i anhopning av rikedom. De blir närmast grindstäder, i betydelsen att dess geografiska avskildhet bygger en osynlig barriär gentemot det sociala liv som uppfattas som hotande. Det är helt enkelt; en gentrifiering av den gamla landsbygden. Att populistiskt ställa stad mot land, som en slags konflikt mellan tydliga intressen, framträder allt mer i konflikt med verkligheten. Jag tänker att jag bor på den plats i den postindustriella världen där den här tendensen är som svårast att förklara, och vars berättelse lär provocera rikligt. Hur är det egentligen? Är Umeå en enhet som stad, i tydlig motsats och konflikt med inlandet som enhet? Eller ser vi tvärtom, framväxten av en Metropolis Borealis – den nordliga metropolen ur vilken vi bara kan förstå geografin genom att granska den sammanhängande; som en gemensam enhet? Teser om den postfordistiska staden Fram till 1970-talets kris var värdeskapande förbehållet den fordistiska fabriken. Utanför dess grindar rådde reproduktionssfären, med kunskap som något produktionens skapande av värde relativt särskiljt. Den biopolitiska ackumulationen – postfordismen – innebär att hela samhället blir en fabrik. Livet som sådant, våra sociala relationer, vår kunskap, våra affekter inordnas direkt i de värdeskapande processerna. En tydlig avgränsning mellan arbete och fritid upphör att existera. Den postfordistiska staden är på så vis en samhällsfabrik där värde ständigt skapas och sugs upp ur det sociala livet. Genom räntor, hyror och liknande extraheras värdet – vid sidan av den konventionella arbetsprocessen, vilken också förstärkts med liknande element. Det är vederlagt att bostadspriser direkt påverkas av det omgärdande sociala livet, varpå inte bara hela städer beläggs med varumärken i syfte att attrahera kapital, utan även stadsdelar och kvarter. Den alltjämnt växande turistindustrin föder på att sälja upplevelsen av våra sociala relationer och dess materiella skapelser. Vi kan till och med åka på safari till Rio de Janeiros favelas, och uppleva ››Guds stad‹‹ i vad som anses vara dess mest autentiska form. För att smörja kugghjulen i ackumulationsprocessen sker en tranformation från storskalighet till entreprenörskaps – medborgarnas intressen och behov slutar att vara primära för stadsutvecklingen och ersätts av en planeringslogik där allt samlas kring försök att attrahera flöden i form av arbetskraft, investeringskapital och turism. Hur det görs följer ett alltjämnt tydligt mönster; attraktiva boendemiljöer med en kreativ och välbärgad målgrupp, prestigeprojekt som ska ››sätta platsen på kartan‹‹, infrastrukturprojekt i samverkan mellan offentlig förvaltning och privat näringsliv. Det postfordistiska Metropolis byggs på en ackumulation genom fråntagande och har, kanske mer än tidigare kapitalistiska faser, smärtsamt tydliga förlorare trots alla (empiriskt helt ogrundade) teorier om trickle-down-effekter. Två tendenser tycks hela tiden samspela, som har gemensamt att de alltid innebär ett fråntagande och ett bortträngande av de med begränsade resurser. Det första, gentrifieringen, innebär försök att suga upp värde ur våra sociala relationer genom att fånga dem i räntor och liknande. Det är en paradoxal tendens, eftersom försöket att suga upp värdet direkt slår sönder de relationer Kapitalet är beroende av – men saknar kontroll över. När värdet sugs upp ur det gemensamma i t ex bostadsspekulation hotar det att tränga bort de människor som skapat det, genom att dessa helt enkelt saknar ekonomiska förutsättningar att bo kvar när t ex hyrorna, eller priserna i butikerna eskalerar. Vad som utifrån ser ut som ett område som förfördelas, som gagnas, är allt som oftast en tragedi för de boende som trängs bort när deras sociala liv kommodifieras. Den andra tendensen framstår tydligare för vad den är; en bortträngning genom aktivt fråntagande. Det är vad som sker i bostadsområden som medvetet förslummas för att, för tillfället, öka avkastningen från hyror, avgifter och liknande. Men det är även en variant av samma tendens när platser fullkomligt dräneras på resurser, nödvändiga för livet som sådant, vilket fyller funktionen att värde cirkuleras dit det har stört chans att fungera produktivt. Här träder bilden sakta fram av den postfordistiska Metropolis, och dess förändring av bilden om stad och land som enheter i motsats. Metropolis Borealis – Metropolen i norr Västerbotten erbjuder själva sinnesbilden av en från staden säregen landsbygd med dess nära oändliga, glesbefolkade inland. Det är ett geografiskt rum som lider årtionden av avbefolkning med få tendenser till urbanisering. Här finns från Umeå inåt varken snabbtåg eller motorvägar. I Västerbotten, som totalt hade en befolkningstillväxt på 3 % växer bara tre kommuner – Umeå, Vännäs och Skellefteå. De två sistnämnda växer marginellt, det handlar om en handfull personer per år, medans Umeå växer med 28 %. I kölvattnet av såväl Umeås tilltagande urbanisering, så väl som inlandets avbefolkning sker idag konflikter som med stor sannolikhet kommer eskalera de närmsta åren. Å ena sidan, ett myller av missnöje kring hur Umeås stadsutveckling gestaltar sig i form av fokusskiften och bortträngning. En hel stad, mer eller mindre, i gentrifiering med eskalerande boendekostnader trots i princip stagnerad inkomstutveckling. En komplex process, svår att överblicka med svårförutsedda långsikta konsekvenser för de som idag bor här. Å andra sidan, en alltjämnt växande konflikt i stora delar av inlandet, med Dorotea som dess epicentrum, rörande ett fråntagande av resurser. I detta fall är det inte svårt att analysera den negativa spiralen; resurser tas bort (vårdplatser, ambulans, skolor, bensinmackar osv), människor flyttar och inflytningen avtar allt mer vilket i sin tur på sikt leder till en minskad befolkning vilket leder till motiv för att frånta dessa platser ännu mer resurser. Umeås befolkningstillväxt är direkt relaterad till avbefolkningen av inlandet – det är två helt sammanhängande kurvor; inlandet krymper nästan i samma takt som Umeå växer (även om det sker viss inflyttning till Umeå även genom t ex invandring och från övriga delar av Sverige, dock marginellt i förhållande). När ambulansen försvinner i Åsele är det för att Umeå, som växer, behöver fler ambulanser. En rationell omflyttning i relation till befolkningskurvan, tycker landstingspolitikerna. Inlandet transformeras till den biopolitiska ackumulationen, dels i dess destruktiva betydelse, men även i betydelsen att turistnäringen görs alltmer central. Att fjällorter blir föremål för en anhopning av rikedom och välstånd är på sikt inte alls en omöjlig tanke, vilket tar oss tillbaka till bilden av ett lager av centrum och periferier som är mer komplext än i tidigare epoker. Bilden av Metropolis Borealis träder fram ur skuggorna som en geografisk enhet som snarare förstås genom en sammanhängande analys, än genom en förståelse av stad och land som motsatser. Ett kvarvarande i föreställningen av tidigare förhållande leder fel i konflikterna där fråntagandet av inlandsbornas resurser anses gynna staden och dess medborgare som helhet och vice versa. Tvärtom finns vinnare och förlorare på en rad nivåer och platser inom en sammanhängande enhet. Den stadsnära landsbygden, och i framtiden troligen även de orter som klarar att konstituera sig i en kraftfull turistnäring är utan tvivel platser där resurser och välstånd anhopas. Det är platser där vi endast kan förstå bortträngningen i termer av gentrifiering, liknande den som vanligtvis kännetecknar växande urbana platser. På samma sätt finns platser såväl inom det tydligt urbana, som det mer rurala, där ackumulationen sker på motsatt vis. Dorotea och Åsele är utan tvivel sådana platser, men det är troligt att vi kommer se bostadsområden även i Umeå lida en liknande utveckling. Det är, vilket som, utan tvivel tydligt i ett större perspektiv där vissa inlandsorter ställs i relation till miljonprogramsförorter i Sveriges större städer. Göteborgs ytterförorter på Hisingen, som Biskopsgården, liknar på många sätt nämnda inlandskommuner och förhållandet genererar samma typ av konflikter mot nedskärningar. Detta innebär också att allianserna mellan rörelser inte nödvändigtvis följer den logik som de idag konstrueras utefter. Inlandsbornas kamp för likvärdig sjukvård hänger samman med de kamper som förs mot en postfordistisk och nyliberal stadsutveckling i Umeå – processer som hänger samman och vars eventuella framgångar och misslyckanden kommer ge effekter i alla led. Allianser som bygger på ett gemensamt intresse i hela glesbygden, eller på samma sätt inom hela den urbana staden, skymmer de verkliga konfliktlinjerna och dess ursprung i de processer som vi här i korthet diskuterat. Med det inte sagt att Lapplandsupproret inte kan uppnå sitt sakmål i just detta specifika sammanhang med nuvarande metod; men utan allianser med de rörelser som söker konflikt kring stadsutvecklingen i Umeå så är chanserna att långsiktigt bryta trenden, vari just dessa specifika konflikter bara är små beståndsdelar, mycket begränsad. Framväxten av en antikapitalistisk metropolis, med jämn resursfördelning som gagnar flertalet sker genom konflikter med båda dessa tendenser, genom en analys av vilka som förlorar på dem och hur de hela tiden samspelar trots enorma rumsliga och geografiska avstånd. 

›› De byggde inga högkvarter eller formade några centralkommittéer, utan spred sig likt svärmar, och viktigast av allt; de skapade demokratiska strukturer för beslutsfattande så att alla deltagande kunde styra tillsammans ‹‹* Så kom den tillslut. En mikroversion av de analyser som stötts och blötts, förklarats och kritiserats genom (och i kölvattnet av) Antonio Negri och Michael Hardt’s trilogiska Imperietserie (Imperiet, Multituden, Commonwealth). En ››deklaration‹‹ för den kampcykel som uppstått sedan den senaste ackumulationskrisens intåg på de finansiella marknaderna 2009. Declaration, blott 87 sidor lång, släpptes i maj 2012 för e-boksformatet Kindle – paradoxalt nog inlåst i copyrightlicenser trots ››det gemensammas‹‹ centrala roll i dess bärande teser.  Den globala finanskris som drabbade kapitalismen i mitten av 1970-talet kännetecknar slutet för den fordistiska era som, med hjälp av keynesianska finansieringsmetoder, skapat en exceptionell ackumulationscykel under de föregående årtiondena. Med industriarbetarens borttynande som hegemonisk figur börjar ››den biopolitiska arbetaren‹‹ hamna allt mer i centrum. I ekonomin tar skapandet och cirkulationen av affekter, bilder, koder, kommunikation och liknande allt större plats. Men kapitalet saknar den, från tidigare epoker, direkta kontrollen över skapandet. Tvärtom innebär alla försök att kontrollera och inordna det biopolitiska i ekonomiskt värdeskapande ett hinder mot det fundament på vilket dess processer vilar. Kapitalet har blivit en fästing, eller en blodigel, som (i allt högre grad) ackumulerar genom fråntagande, genom inhägnader, räntor och (››kreativ‹‹) förstörelse. Alla produktionssystem når tillslut en punkt då de snarare utgör ett hinder för framåtskridande, än dess motor. Så var fallet med feodalismen, vilket gav upphov till den borgerliga revolutionen och så är förr eller senare också fallet med kapitalismen. I Hardt & Negri’s ››Declaration‹‹ framträder fyra krissubjekt [Subjective figures of the crisis] som tillsammans utgör de beståndsdelar i vilka ackumulationskrisen framträder naken. The indepted, The Mediatized, The Securitized, The Represented. Kan vi, i en svensk kontext, analysera dessa krissubjekt eller, åtminstone, se hur de komma skall framträda alltjämnt krisen fördjupas eller cirkulerar geografiskt? De skuldsatta – The indepted ›› Att vara skuldsatt håller idag på att bli det generella tillståndet för det sociala livet som sådant. Det är närmast omöjligt att leva utan att skuldsätta sig – studielån till utbildningen, bolån till huset, lån på bilen, lån för att betala sjukvården och så vidare. De sociala skyddsnäten har gått från välfärd till skuldfärd, alltjämnt som lån blir primära för att tillgodose sociala behov. Din subjektivitet skapas med skuld som fundament. Du överlever genom att låna, och du lever under tyngden från ditt ansvar över dina lån. ‹‹** Svenskarna är ett av världens mest skuldsatta folk – det basunerades ut mitt under brinnande global finanskris hösten 2010 av svenska medier. Inom nationalekonomin används begreppet skuldkvot, för att åstadkomma ett mätinstrument för den allmänna skuldsättningen hos en befolkning. Då låg denna kvot allt närmare 200 % i Sverige, och den förväntades fortsätta öka alltjämnt. Skuldkvoten visar hur stora skulderna är i förhållande till den disponibla inkomsten, i detta fall dubbelt så stor. Vi är alltså, knappast, något undantag i den värld av skuldsättning som tycks så central för förståelsen av krisutbrottet på de amerikanska bolånemarknaderna hösten 2009. Att leva under skuld är vanskligt – det är alltjämnt en form av exploatering, men, där skulden för situationen som sådan lätt kan riktas mot den enskilt skuldsatte. Låga löner, och medföljande försörjningssvårigheter är betydligt enklare att peka ut som systematiska problem – kanske idag i än högre grad i kontext av de arbetslinjeanknutna diskussioner som placerat löntagarens rätt till en större andel av sitt skapade värde i fokus för samhällsdebatten. Men skuldsättning? Vem har tvingat dig att köpa det där radhuset? Vem har tvingat dig att ta teven på avbetalning? Vem har tvingat dig att plugga på Universitet och varför valde du inte en utbildning som i högre grad ökar din ››anställningsbarhet‹‹? Vi vet hur det låter på ett mer generellt plan; Grekerna och Islänningarna har levt över sina tillgångar. Den privata och samhälleliga skuldsättningens historiska kontext som del i ackumulationsstrategin tvättas bort – här råder ansvarslöshet. Sverige är idag en ››lugn hamn i ett stormigt hav‹‹, med en av Anders Borgs många ekonomiska metaforer till naturfenomen. Att detta skulle bero på någon form av exceptionell förståelse för ekonomins rörelselagar, en solid nationalekonomisk metod, är emellertid ett vansinnigt påstående. Som David Harvey upprepade gånger förklarat finns under den nyliberala eran en tendens att kriser flyttar runt geografiskt. Krisen i Euroområdet och USA beskrivs som en global finanskris trots att BRIC-länderna i princip varit oberörda i meningen att de fortfarande haft en ekonomisk tillväxt åren 2008 – 2012. Här inte sagt att de är opåverkade, den globaliserade marknaden sammanflätar nationella ekonomier mer än någonsin och har en starkare tendens att generalisera kriser. Sveriges privatskulder, och starka tendenser till en uppblåst bostadsbubbla kommer med stor sannolikhet att förr eller senare innebära en ny inhemsk kris även här, vid sidan av de effekter som kan drabba oss vid en grekisk kollaps och därmed en fördjupad kris i hela Euroområdet, en för oss otvivelaktigt viktig exportmarknad. Det torde tyckas symptomatiskt för vår egen situation att det just nu går två separata tevereklamer; en från ett bolag som erbjuder tjänsten att samla alla våra lån i ett enda lån, den andra för ett företag som erbjuder lån till de som pga. t ex Kronofogdskulder inte tillåts låna från konventionella banker. Med eller utan ekonomisk recession lever vi, kanske tom i än högre grad än människor i andra länder, nedtyngda av omfattande privatskulder. Var så säkra, att den dagen Sverige återigen hamnar i trångmål likt de som idag drabbar Euroområdet, kommer vi själva att skyllas för vårt lånande. Ingen skuld lär kastas på dessa banker och deras högrisklån (inklusive SMS-lånen), inte heller kommer den kastas på de kommunala och statliga ombildningskonsulter som hetsar hyresgäster att ombilda sina lägenheter till bostadsrätter och ägarlägenheter. De medialiserade – The Mediatized ››Problemet är inte längre att få folk att uttrycka sig – utan snarare att skapa små luckor av avskildhet och tystnad i vilka de faktiskt tillslut finner något att säga. Repressiva krafter hindrar inte människor från att uttrycka sig, snarare påtvingar de detsamma. Vilken lättnad att sakna något att säga, rätten att inte såga något alls, för endast då framträder chansen att rama in det ovanliga, och ännu ovanligare, sakerna som faktiskt är värda att uttrycka.‹‹*** – Gilles Deleuze Citatet från Deleuze kan möjligen tyckas smått verklighetsfrånvänt i en diskussion efterföljande den Arabiska våren, och de repressiva angrepp på just rätten att yttra sig som otvivelaktigt fungerat som en bärande pelare i regimernas motangrepp. Även Storbritanniens premiärminister David Cameron gick hårt åt sociala medier i kölvattnet av landets augustikravaller förra året. Negri och Hardt negligerar inte heller detta faktum men hävdar emellertid att det som Deleuze fångar i sitt citat, är betydligt viktigare för förståelsen av vårat nuvarande tillstånd. Begreppet ››de medialiserade‹‹ ska här förstås som en utveckling av tillståndet hos ››de alienerade‹‹. I den postindustriella världen präglas våra liv av uppkoppling och informationsteknologi. Detta innebär även att vi i allt högre grad aldrig lämnar arbetet, som i den sociala fabriken blir en ständig del av livet som sådant. ››Medier gör dig inte passiv. Faktum är snarare att de ständigt söker få dig att delta, att välja vad du gillar, att delge dina åsikter, att skilda ditt liv. Medierna är ständigt mottagliga för dina gillanden och ogillanden, och du blir ständigt mottaglig i retur. De medialiserade är på så vis en subjektivitet som paradoxalt nog varken agerar aktivt eller passivt, utan vars närvaro snarare ständigt absorberas.‹‹**** Tendensen är knappast främmande för många av oss, även här. I kollektivtrafiken, på fikarasten, i fiskebåten – överallt kollar vi notoriskt de interagerande tjänsterna (som Facebook, Twitter osv) på våra smartphones, netbooks och surfplattor. Vi kommenterar artiklar, gillar, länkar, lägger upp bilder och snuttifierade vardagsberättelser. Ett förmedlande av oss själva som ersätter verklig social interaktion mellan kroppar. Om alienation för arbetaren innebär förfrämligande så är medialisering snarare en form av inordning, av absorbering in i webben. Vi blir fragmenterade, upplösta. Det är uppenbart att vår kommunikation är bärande för de flesta av dagens regimer (i förhållande till ackumulationen), om än enorma flöden av fel former av information så också föranleder temporära eller institutionaliserade försök att rensa bort och styra riktningen. The Securitized ››Varför accepterar du att bli behandlad som en fånge? I tidigare epoker var fängelset, separerat från samhället, en institution av total övervakning, vars fångar konstant observerades och övervakades, men idag är total övervakning det generella tillståndet för samhället som helhet. ‹‹ ***** I en tid då hela samhället blivit inte bara en fabrik, utan också ett fängelse, är vi alla såväl fångar som fångvakter. För Negri & Hardt betyder detta inte att traditionella fängelser försvunnit och inte heller distinktionen mellan dem och den yttre världen. Utvecklingen mot den sociala fabriken innebär på samma sätt inte att den traditionella fabriken på något sätt är försvunnen, eller ens förminskad i storlek – tvärtom. Fler jobbar idag i industriell varuproduktion än 1973 på ett globalt plan, och fler sitter otvivelaktigt fängslade idag än samma årtal. Den sociala fabriken handlar således snarare om hur arbetet flyttats ut till att omfatta hela livet, och hur det på så vis växer fram en ackumulation till allt högre grad baserad på vad som sker utanför fabriken, snarare än innanför den. Samma sak gäller med dagens säkerhetsregim. Den allmänna medvetenheten om att vi är övervakade får oss att anpassa våra beteenden och sedermera agera som övervakade – även när vi kanske inte är det i direkt mening. Detta sker genom en mängd säkerhetsteknologiska verktyg inklusive såväl övervakning i rummet som den gigantiska informationslagring som olika datadirektiv möjliggjort på 00-talet. Men det slutar inte där; du är inte endast objektet för säkerheten, utan till stor del även subjektet. Säkerhetsregimen planterar en rädsla som inte endast gör dig tolerant gentemot att själv bli övervakad, utan även gör att du frivilligt deltar i övervakningen gentemot andra. Rädslan berättigar att du lånar ut dig själv till det universella övervakningsmaskineriet. Du håller koll på dina grannar, du tittar efter märkliga tecken hos din stolsgranne på flygplanet eller tunnelbanan. Det undantagstillstånd som framträder ur denna säkerhetsregim kan legitimera de mest fruktansvärda brott och inskränkningar, vilket vi otvivelaktigt ser redan idag – såväl i en svensk kontext som i ännu högre grad på den globala politiska arenan. De representerade – The Represented ››Så många av 2011 års rörelser riktade sin kritik mot politiska strukturer och representationens former just för att de identifierat representationen, även när den är som effektivast, snarare som hinder för demokrati än vad som gynnar densamma. ‹‹ ****** För bara en vecka sedan demonstrerade tiotusentals studenter längs med Mexiko Citys huvudgator. #YoSoy132 kallas rörelsen, i sann hashtaggsanda, som hotar bränna sina röstsedlar i presidentvalet den 1 juli 2012. Videor flödar ut i sociala medier från universitet där presidentkandidaten för det närmast institutionaliserade Revolutionspartiet jagas iväg av arga studenter. Det viskas redan om ››Den mexikanska våren‹‹ och protesterna tycks utan tvivel följa den ström av protester som riktat kritiken mot representationen som sådan i vilket spanska Los Indignados kan ses som ett tydligt exempel. I de flesta västerländska demokratier uppstod under 1900-talet ett representationssystem där partierna allt som oftast hade tydlig anknytning till starka kollektiva identiteter, med eller utan materiell grund. Vi kan se hur en era formades med ett slaga civilsamhälle av representativa institutioner som kanaliserades via de demokratiska processerna, för att med nyliberalismen i rask takt börja förtvina. I Sverige är detta tydligt; vi hade arbetarpartier, bondepartier, partier med kopplingar till religiösa identiteter och partier för borgerligheten. Därtill ett myller av organisationer som hyresgästföreningar, fackförbund, kyrkosamfund och liknande i vilka ett reellt och aktivt deltagande på många sätt bestod, för att sedan kanaliseras i ett villkorat stöd till den parlamentariska representationen. Man behöver knappast titta en lång stund på dagens politiska klimat, och livaktigheten i civilsamhällets organisationer för att se att vi genomgått en radikal brytpunkt från denna korta historiska parantes. Fram träder ett tillstånd av ››postdemokrati‹‹ - till ytan samma som innan, men fullständigt tömt på sin representation i takt med att de identiteter vilka konstituerade dess form förtvinat under den historiska utvecklingen. Hur kan en representationsform med bas i starka kollektiva identiteter inte förtvina när dessa identiteter inte längre bär samma kollektiva kraft? Om ett postdemokratiskt samhälle präglas av ett tillstånd då kollektiva identiteter förtvinar, och representationen träder in i ett konsensus på svårdefinierad grund, så är Sverige snarare ett utmärkande exempel än något undantag. Inte heller vi är befriade från de populistiska krafter som söker utnyttja denna situation för temporära maktvinningar – idag allt som oftast med nationalistisk slagsida. Ett tillstånd som förövrigt lämnar många traditionella socialister i en tröttsamt missriktad positionering där ››återupprättandet av den förtvinade klassidentiteten av fordistiskt snitt‹‹ ses som ett huvudsakligt mål att återupprätta, trots att dess materiella bas inte längre existerar. Här är otvivelaktigt de exempel vi ser från den högst pågående kampcykeln betydligt intressantare. Hur torgockupationerna skapar nya former för demokratiskt beslutsfattande, och i kamp formar nya kollektiva identiteter som i betydligt högre grad lyckas fånga de generaliserade subjektiviteter som formats under en biopolitisk ackumulation, och förstärkts i tider av kris. Med tanke på det rådande politiska klimatet i Sverige, och dess i högsta grad postdemokratiska karaktär, är det knappast otroligt att sia en liknande utveckling även här när krisen väl slår med större kraft och tränger oss längre ner i djupgående recession.  Jag kommer fortsätta i en andra del, och titta lite mer på Negri & Hardts analys av ››det gemensamma‹‹ samt hur de framhåller en konstitution av dessa aspekter som kan säkra vår väg bortom kapitalet. *Fritt översatt från förordet **Fritt översatt från Kapitel 1, avsnitt: The indepted ***Fritt översatt från Kapitel 1, avsnitt: The Mediatized ****Fritt översatt från Kapitel 1, avsnitt:  The Meditized *****Fritt översatt från Kapitel 1, avsnitt: The Securitized ******Fritt översatt från Kapitel 1, avsnitt: The Represented 

Tänkte sticka härifrån, men håller mig nog kvar. Men det har ju, som ni märker, blivit en liten paus. Så länge kan ni läsa saker jag skriver här: Demokrati mot Demokrati (Publicerad i Brand 3/2011, tema: Torg) I entreprenörskapets skugga (Publicerad i Brand 2/2012, tema: Delad stad/utbildning)