Vi har aldrig behövt arbeta mindre Ă€n vi gör idag. ĂndĂ„ arbetar vi mer Ă€n nĂ„gonsin. Varför? Den automatisering av produktionen som gjort att allt fĂ€rre behövs för att producera vĂ„rat materiella vĂ€lstĂ„nd tycks inte blivit den nyckel till frihet som mĂ„nga under tidigare epoker siat att den skulle bli. IstĂ€llet befinner vi oss i en situation dĂ€r âwelfareâ blivit âworkfareâ som det uttrycks pĂ„ engelska. PĂ„ LO:s kongress reses fĂ„ krav pĂ„ förkortad arbetstid, istĂ€llet basunerar scenens backdrop ut orden: âVi vill jobba!â. Den infantila idĂ©n som kretsar kring politikens uppgift som âjobbskapareâ har blivit fullstĂ€ndigt förhĂ€rskande frĂ„n Miljöparti via höger till vĂ€nster. Vi vĂ€ntas vĂ€lja mellan arbetslinje och arbetslinje âmed ett mĂ€nskligt ansikteâ. I en sĂ„ postpolitisk situation, dĂ€r politiken aldrig tycks nĂ„ bortom tanken om en rent administrativ roll av det nuvarande produktionssĂ€ttet, ligger kĂ€nslan av apati nĂ€ra till hands. För mĂ„nga av oss som har ett lönearbete Ă€r kĂ€nslan av stress och alienation pĂ„taglig. Vi jobbar allt mer, stoppar i oss större mĂ€ngder antidepressiva mediciner, och drömmer om lotterivinsten som ska befria oss frĂ„n arbetets ok. Det gĂ€ller förstĂ„s inte alla men prekariseringen â osĂ€kerheten â trĂ€nger in pĂ„ allt större delar av arbetsmarknaden samtidigt som vĂ€lfĂ€rden beskĂ€rs och frĂ„ntas oss i en stĂ€ndig spiral av ohĂ„llbar kapitalackumulation. Den alltjĂ€mnt vĂ€xande reservarmĂ© av arbetslösa i diciplinĂ€ra Ă„tgĂ€rder pĂ„minner oss att vara nöjda med vad vi har. Klassklyftorna vidgas.Â
NĂ€r diskussionen om âfritidslinjenâ dök upp i kölvattnet av kanske frĂ€mst Roland Paulsens âArbetssamhĂ€lletâ framstod det utan tvivel som en intressant perspektivförĂ€ndring. Det Ă€r en öppning för en mer fundamental kritik av det sĂ€tt vi producerar, en kritik mot arbetet som sĂ„dant och dess förhĂ€rskande roll i vĂ€rdeskapande och fördelning. Men inte bara en kritik utan ocksĂ„ ett flexibelt begrepp för att samla mer konkreta lösningar, progressiva steg mot skapandet av nya sociala relationer som kan trĂ€nga undan kapitalet.
I grund och botten handlar det, för mig, om skapandet av en motmakt. Ett generaliserande av det vardagliga motstĂ„ndet till uppror, men samtidigt en konstituerande kraft som ger nya processer för hur saker görs, hur vi relaterar till varandra. I fritidslinjens arbetskritik blir dĂ€rför skapandet av allmĂ€nningar â det gemensamma â en fundamental pusselbit. Det Ă€r inte ett vĂ€djande till politiker att ta rĂ€tt beslut utan ett laborerande med praktiker för att undandra delar av vardagen frĂ„n kapitalets kontroll och logik. AllmĂ€nningarna kan pĂ„ sikt frigöra tid och minska vĂ„ra omkostnader samtidigt som de pĂ„ ett konkret sĂ€tt fĂ„r oss att relatera till oss pĂ„ andra premisser â frivilligt deltagande, avsaknad av vinst, och ett resultat tillgĂ€ngligt för alla. Omnia sunt communia! â âAllt Ă€r gemensamtâ. Om begreppet fritid i vardaglig bemĂ€rkelse förstĂ„s som âden tid dĂ„ vi inte arbetarâ, Ă€r fritiden i detta sammanhang kollektiviserad â fylld med en gemenskapande innebörd.
Att konstituera allmĂ€nningarna som sociala processer tĂ€nks ibland ske genom ett krav pĂ„ en sĂ„ kallad âgaranterad basinkomstâ. En summa som villkorslöst utbetalas alla. En slags dynamik dĂ€r krav stĂ€lls pĂ„ frigjord tid frĂ„n arbete samtidigt som ett tydligt alternativ framhĂ€vs för hur denna tid ska skapa en progressiv samhĂ€llsutveckling. Basinkomsten tĂ€nks ha en frigörande potential, snarare Ă€n kompensera för kapitalets brister sĂ„som 1900-talets vĂ€lfĂ€rdsreformer konstruerades. IdĂ©erna om vilka som ska omfattas likvĂ€l som hur den ska finansieras Ă€r nĂ€stan lika mĂ„nga som föresprĂ„karna. En lokal, nationell, transnationell och global basinkomst Ă€r alla krav som rests av grupper pĂ„ olika platser och vid olika tidpunkter.
Den grundlÀggande idén med fritidslinjen bör emellertid ses som en slags metod för att kunna ÄtervÀnda till en systemkritik som allt mer utdefinierats efter 1970-talets kris i allmÀnhet och de realsocialistiska experimentens kollaps i synnerhet. Att skapa en uppsÀttning praktiker och en diskussion som möjliggör ett bredare laborerande för överskridande av kapitalismen i tydlig polemik med de förhÀrskande synsÀtt som omgÀrdar vÄr samtid.
I slutet av maj förelÀste Rasmus Fleischer (@Copyriot) i UmeÄ om Arbetslinjen, Fritidslinjen och Avvecklingslinjen. Jag ser (med den vanliga risken för att det drar ut pÄ tiden) detta som ett skissartat förstainlÀgg i den diskussion som fördes dÀr och som sedan en tid förts i organisationer, nÀtverk, pÄ sociala forum och via olika bloggar. Se detta som en banal inledning till ett förhoppningsvis med invecklat nystande.
