#eyvind johnson

Svallet från Ithaka kommer att nå fram till varenda mänska i varenda tid, i alla tider efter oss.

Du ska mista alla dina kamrater och bli jordkakans ensammaste varelse. Din resa ska alltid fortsätta, långt in i dig själv måste du resa mot din vilja.

Jag vet inte vad jag söker. Vad jag kommer att söka. Här hade jag det skönt.

Vi gick till fotknölarna, till knäna, till bröstet, till hjälmtofsarna i mänskoblod för saker som vi inte visste någonting om.

Nej, det var inte jag, tänkte han, det var Kriget som dödade barnet, Ares dödade alla. Vi var vapen i Krigets tjänst. Kriget kunde använda oss till vad som helst. Det kunde använda oss till att segra med, att förlora med, att storma och ta städer med våld och list, att döda barn.

Det är en mycket lustig situation, eller hur? Pojken är myndig men praktiskt taget ur spelet. Vet ni vad min syster sa? Han har ju aldrig haft någon far, sa hon. Han minns ju inte ens hur han såg ut, sa hon. Vad är det nu han heter – Telemakhos?

Det gjorde ondast när han tänkte på pojken, en främmande karl, en ung man – som man inte visste ett dugg om. Vad var det för typ? Vad förde han för språk? Vad sysslade han med i n v ä n d i g t? Hade han något Invändigt? Frågan fick falla.