#diktning

I min barndom skrek ett träd i skogen skrek och skrek under yxans skarpa hugg och ekot hjälpte trädet att skrika Och yxan högg allt djupare in i trädet som skrek yxan högg och högg och ekot hjälpte den att hugga Och trädet klagade och skrek innan det föll och fåglarna i det klagade och skrek innan de lämnade trädet och tystnaden skrek när trädet föll och ekot hjälpte tystnaden att skrika Och mannen som högg trädet och fick trädet att skrika hann inte undan när trädet föll och mannen under trädet skrek och skrek och hjälpte mannen att skrika Så kom döden till mannen och trädet och döden teg m,ed tystnadens mun teg och teg och ekot hjälpte döden att tiga

Inte ens minnenas söttma finns kvar som tröst det är de ärriga såren som har börjat blöda igen Sakta, sakta förbereder jag mig för döden gräver min egen grav samtidigt som jag mumlar för mig själv: Jag vill inte bli till föda för underjordens maskar jag vill inte att eldens glupska lågor ska slingra sig kring min kropp och förvandla den till en grå askhög som sen kastas i det ofantliga havet Jag vill bli ett moln ett moln som då och då välsignar jorden med sina regngråtande tårar

Döden är alltför nära. Snö har redan börjat falla. Jag ropar dig hit. Jag ropar dig närmare hit. Och dina skuldror bränner mig.

Mångatan hette ett omtyckt stråk. Vi gick, jag vet inte hur, för att hämta, jag vet inte vad, i världen.

De fyra väderstrecken böjer han varligt samman till en vallmo. Floderna och havsströmmarna lockar han in i handens fåror. Snöbergen, stäpperna och djungeln, virvelstormen före en regntid, alla dessa väldiga prologer stillnar till ett leende eller den spröda tonen i en herdepipa. Sålunda beredd att sova några tusen år drar han till sist på sig nattmössan himmelskupan med stjärnbroderier. Förenad och sammanvigd med allt utom den snedögda flickan i lerhyddan,  hon som redan ängslas för sin herres morgonmål.  Hajfenor eller blåmusslor? Kanske den där sortens små krabbor som serveras levande i vinsås? Lotuskärnorna förstås, hans favoritfrukt, och de två trebladen (att kokas på en eld av cederbarr i den blå vasen från Ni-Hing).

Fråga inte vem du är och vem jag är och varför allting är. Låt professorerna utreda, de får betalt. Ställ hushållsvågen på bordet och låt verkligheten väga sig själv. Sätt på dig kappan. Släck ljuset i tamburen. Stäng dörren. Låt de döda balsamera de döda.   Här går vi nu. Den som har de vita gummistövlarna är du. Du som har de svarta gumminstövlarna är jag. Och regnet som faller över oss båda är regnet.

Fantastiskt att känna hur min dikt växer medan jag själv krymper. Den växer, den tar min plats. Den tränger undan mig. Den kastar mig ur boet. Dikten är färdig.

Hiaku(Continues)