#familjer

Det träd kan inte vara ruttet som rest ett skott som du.

Mönster, nedärvda i generationer. Jag vet inte hur många som burit dem som en boja runt foten men det tar slut här.

Men hur kan man leva med något sådant, hade han frågat sin mor på telefon, och svaret löd att så hade det varit. I vissa stunder kunde han inte svälja när han insåg hur hjärtlös och grym hans familj var.

Till oss kunde ingen komma. Vår tvårummare en trappa opp dög inte att visa opp för er, alla ni som var vana vid parkettgolv och serveringsrum. Hos oss såg det alldeles annorlunda ut. En dubbelheteka i vardagsrummet, och en faslig rya med ett skepp i storm på väggen som min mamma hade sytt åt pappa. Och på golvet trasmattor som moster vävde åt oss, de var vackra antar jag i dova mörka färger men det såg jag inte för jag hatade det stillösa och fattigpräglade och bondska som låg över allting, liksom lukten av kålrotslåda och stekfett i vår trappa, den gick aldrig ur hur mycket man än vädrade. Och pappas sätt att sticka fingrarna under sina hängslen efter maten och hans nöjda rapning och hans sätt att klatscha mamma där bak. Jag skämdes för dem varje dag, för varje rörelse de gjorde och för varje ord de sa och jag lovade mej själv att aldrig nånsin skulle nån av er få se dem eller se mitt hem och aldrig nånsin skulle jag bli likadan när jag blev stor.

Något försonande vill tränga sig på, en antydan om att de är bröder. Men tanken slås genast ner: Vad betyder det att de är bröder? Vem kan hjälpa det? Det var fars och mors gärning. Den är jag fri från. Ett barn kan inte bedja en död far in i himlen. Var och en har ett liv för sig själv, dör med sig själv. Vad rår jag för att jag har bröder som liknar mig, som har samma hårfärg, samma ögon som jag? Inte det minsta.

… medan vi i viss mån vidgat vårt solidaritetsbegrepp till att omfatta nationen, och delvis också andra nationer, så har vi minskat solidariteten inom våra egna gränser och även inom våra egna familjer.

De känner mej inte, ingen av dem känner mej. Det är  bara myten de ser. Den skymmer mej helt. Tillochmed mitt namn är borta. Det kan hända att felet också är mitt. Jag dolde mej bakom myten, där fick ingen syn på den som var jag. Ostörd kunde jag fortsätta med väven.

I varje familj finns en osynlig medlem.