#minnen

Men den som inte får lov att minnas, blir ensam som en sten.

Eftersom jag minns dessa händelser vet jag att det fanns ett barn där ibland, men det där barnet känns inte som jag. Jag vet inte om de nämnda barndomsminnen är mina, eller om någon har berättat dem för mig och jag inte längre minns vem, eller om jag läst om dem och inte längre vet var. Jag försöker skriva om den här tiden, som fattas inuti mig, som har blivit kvar inom det där barnet.

Våren börjar ofta i det lilla. För mig kan det vara något så enkelt som sängkläder som torkat i vårsolen, ett barns frågor i bilen eller att plocka fram dynorna på altanen. I dagens inlägg skriver jag om våren i vardagen, kroppsminnen och hur små saker kan väcka något i oss.

Texter som håller i kroppen – då till nu