En inre världs perspektiv

if you don’t really mind

that I am aware

of your twisted kind

 The ones that never come

and neither ever leaves

The ones that dream of songs

in which they can achieve

 A greater kind of love

something bigger than me

So don’t kiss me goodbye

just take your things and leave

 I’ve dreamt of you for long

and never been so sure

You are for me that special song

I can feel it in my core

 So I have to let you go

and I’ll never see you again

I’m gonna miss you so

But for you my love is just plain

Du var mitt svarta kaffe,

fanns där och värmde

Du gjorde mig beroende

Nu dricker jag te

med mjölk och socker

Men koffeinet du 

gav mig saknas

och jag är fast

när mina tårar skapar svarta ränder

på mina kinder?

Eller skulle du bli avskräckt

av att jag kan känna

något annat än lycka?

Skulle du förstå att

du skadar mig

med varje outtalat ord

ur din halvöppna mun?

Som om du har en tanke

men jag inte är värd att veta

vad den kan leda till

Så du stänger åter munnen

och jag gråter på mitt rum

med en cigg i handen

För vad är väl ett förkortat liv

om jag måste leva utan dig

Vad är väl poesi

för jävla skit

när jag ändå inte

kan sätta ord

på mina känslor

Ja vad är väl poesi

för jävla skit

när den ändå

bara gestaltar

det jag inte vågar

inse om mig själv

Vad säger du?

Jag vet inte

Vad menar du?

Det vet jag inte heller

Menar du vad du säger då?

Absolut

Så var finns oklarheten?

I dina undrande ögon

som så noga iakttar

men aldrig kan förstå 

En dikt är ett konstverk

fullt av färg

som även den blinda kan se

med hjälp av sitt hjärta

Jag tog inte chansen du gav mig. Inte den första. Inte heller den andra. Jag tänkte ‘tredje gången gillt’. Men du kom aldrig tillbaka.