Österns Blixt

Oavsett om man blir arg i andras åsyn eller bakom deras rygg, så har var och en olika avsikt och syfte. Kanske bygger de upp sin prestige, eller kanske försvarar de sina egna intressen, upprätthåller sin image eller håller på sin värdighet. Vissa behärskar sig i sin ilska, medan andra är mer förhastade och flammar upp i raseri närhelst de önskar utan minsta lilla behärskning. Kort sagt härrör människans ilska från hennes fördärvade sinnelag. Oavsett dess syfte är den av köttet och av naturen; den har ingenting att göra med rättvisa eller orättvisa eftersom ingenting i människans natur och substans motsvarar sanningen. Därför bör den fördärvade mänsklighetens temperament och Guds vrede inte nämnas i samma andetag. Beteendet hos en människa som är fördärvad av Satan börjar utan undantag med begäret att värna om fördärvet, och det bygger på fördärv; sålunda kan människans ilska inte nämnas i samma andetag som Guds vrede, oavsett hur riktigt det kan verka i teorin. När Gud sänder ut sitt raseri hejdas onda krafter, onda ting förstörs, samtidigt som rättvisa och positiva ting åtnjuter Guds omsorg och skydd, och de tillåts att fortgå. Gud sänder ut sin vrede eftersom orättvisa, negativa och onda ting hindrar, stör eller förstör den normala verksamheten och utvecklingen av rättvisa och positiva ting. Målet med Guds ilska är inte att värna om hans egen status och identitet, utan att värna om existensen av rättvisa, positiva, vackra och goda ting, att värna om lagarna och ordningen i människans normala överlevnad. Detta är grundorsaken till Guds vrede. Guds raseri är en mycket korrekt, naturlig och sann uppenbarelse av hans sinnelag. Det finns inga avsikter bakom hans raseri, inte heller finns där falskhet eller komplotter; bättre upp, hans raseri innehåller inget av det begär, list, illvilja, våld, ondska eller något annat som hela den fördärvade mänskligheten har gemensamt. Innan Gud sänder ut sitt raseri har han redan uppfattat substansen i varje ärende synnerligen tydligt och fullständigt, och han har redan formulerat korrekta, tydliga definitioner och slutsatser. Guds mål med varje ärende han utför är därmed kristallklart, liksom hans attityd. Han är inte virrig; han är inte blind; han är inte impulsiv; han är inte vårdslös; framför allt är han inte principlös. Detta är den praktiska aspekten av Guds vrede, och det är på grund av denna praktiska aspekt av Guds vrede som mänskligheten har uppnått sin normala existens. Utan Guds vrede skulle mänskligheten sjunka ner i onormala levnadsförhållanden; alla rättvisa, vackra och goda ting skulle förstöras och upphöra att existera. Utan Guds vrede skulle lagarna och reglerna för de skapade varelsernas existens brytas eller till och med omstörtas totalt. Sedan människans skapelse har Gud kontinuerligt använt sitt rättfärdiga sinnelag för att värna om och upprätthålla mänsklighetens normala existens. Eftersom hans rättfärdiga sinnelag innehåller vrede och majestät, blir alla onda människor, ting, föremål och allting som stör och skadar mänsklighetens normala existens bestraffade, kontrollerade och förstörda på grund av hans vrede. Under de senaste årtusendena har Gud hela tiden använt sitt rättfärdiga sinnelag för att slå ner på och förstöra alla slags orena och onda andar som motsätter sig Gud och agerar som Satans medbrottslingar och lakejer i Guds arbete med att förvalta mänskligheten. Alltså har Guds verk med människans frälsning alltid framskridit enligt hans plan. Det innebär att eftersom Guds vrede finns, så har det mest rättfärdiga idealet bland människorna aldrig blivit förstört.

Det innebär att Kristus i de sista dagarna ska använda sanningen till att undervisa människor runt om på jorden och göra alla sanningar kända för dem. Det är domens verk av Gud. Många känner en oro inför den andra inkarnationen av Gud, för människan har svårt att tro att Gud skulle bli kött för att utföra domens verk. Jag måste ändå berätta för er att Guds verk ofta vida överskrider människans förväntningar och är svårt att acceptera för människans sinnen. För människor är endast maskar på jorden, medan Gud är den Allrahögste som uppfyller universum. Människans sinne är likt ett hål med stinkande vatten som bara ger upphov till maskar, medan varje stadium av verket som styrs av Guds tankar är ett destillat av Guds visdom. Människan vill ständigt strida med Gud, om vilket jag säger att det är självklart vem som kommer att lida en förlust i slutändan. Jag uppmanar er alla att inte betrakta er själva som värda mer än guld. Om andra kan acceptera Guds dom, varför kan då inte du göra det? Hur mycket högre står du än andra? Om andra kan böja sina huvuden inför sanningen, varför kan inte du också göra det? Guds verk har en inneboende drivkraft som inte går att hejda. Han kommer inte att upprepa domens verk än en gång enbart på grund av den ”insats” du har gjort, och du kommer att bli överväldigad av ånger över att du låtit en sådan bra möjlighet gå dig förbi. Om du inte tror på mina ord, vänta då bara tills den stora vita tronen i skyn fäller dom över dig! Du måste känna till att alla israeliter försmådde och förnekade Jesus, och ändå fortsätter faktumet med Jesu försoning av mänskligheten att spridas till universums gräns. Är inte detta en verklighet som Gud skapade för länge sedan? Om du fortfarande väntar på att Jesus ska ta dig upp till himlen, då säger jag att du är en trotsig bit dött trä. Jesus kommer inte att erkänna en falsk troende som du, som är illojal mot sanningen och endast söker välsignelser. Tvärtom kommer han, utan barmhärtighet, att kastar dig i eldsjön för att du ska brinna i tiotusentals år.

 En del har aldrig underordnat sig någon människa sedan den dag de föddes, men när de i dag ser Guds ord fogar de sig fullständigt utan att ens märka att de har gjort det, och de dristar sig inte att undersöka eller säga något annat. Mänskligheten har fallit under ordet och ligger slagen till marken under ordets dom. Om Guds ande talade direkt till människan skulle hela mänskligheten underordna sig rösten och falla ner utan uppenbarande ord, ungefär på samma sätt som Paulus föll till marken i ljusskenet på vägen till Damaskus. Men om Gud fortsatte att arbeta på det här sättet skulle människan aldrig kunna komma till insikt om sitt eget fördärv genom ordets dom och därigenom vinna frälsning. Endast genom att bli kött kan Gud personligen tala sina ord i öronen på varenda människa så att alla som har öron kan höra hans ord och ta emot hans domsverk genom ordet. Det är bara det att det här resultatet uppnås av hans ord, hellre än att Anden ska manifestera sig för att skrämma människan till underkastelse. Det är enbart genom detta praktiska och ändå enastående verk som människans gamla sinnelag — som legat dolt djupt inom henne i många år — kan avslöjas till fullo så att människan kan se det och förändra det. Allt detta är den inkarnerade Gudens praktiska verk i vilket han genom att tala och verkställa dom på ett praktiskt sätt uppnår resultaten av dom över människan med hjälp av ordet. Detta är den inkarnerade Gudens makt och betydelsen av Guds inkarnation. Den sker för att tillkännage den inkarnerade Gudens myndighet, för att tillkännage de resultat som uppnås genom ordets verk, och för att tillkännage att Anden har kommit i köttet och demonstrerar sin myndighet genom att döma människan med ordet. Även om hans kött utåt sett är en vanlig och normal människa, är det de resultat hans ord uppnår som visar att han är full av makt, att han är Gud själv och att hans ord är uttrycket för Gud själv. På det här sättet får hela mänskligheten se att han är Gud själv, att han är Gud själv som blev kött, att han inte får kränkas av någon, att ingen kan sätta sig över hans dom genom ordet och att ingen mörkrets kraft kan besegra hans makt. Människan underkastar sig honom helt och hållet på grund av att han är Ordet som blivit människa, på grund av hans auktoritet och på grund av hans dom genom ordet. Det verk som hans inkarnerade kött fört med sig är den auktoritet han besitter. Att han blir kött beror på att köttet också kan äga auktoritet och att han kan verka på ett praktiskt sätt bland människorna, på ett sådant sätt att det är synligt och påtagligt för människan. Detta verk är mycket mer realistiskt än det verk som utförs direkt av Guds ande, som besitter all makt, och dess resultat är också uppenbara. Det beror på att Guds inkarnerade kött kan tala och verka på ett praktiskt sätt. Hans kötts yttre form har ingen makt och kan nalkas av människan, medan däremot hans väsen har makt men denna makt är inte synlig för någon. När han talar och verkar är människan oförmögen att märka hans makts existens; detta underlättar för honom när han utför arbete av praktisk natur. All denna praktiska verksamhet kan ge resultat. Även om ingen människa inser att han har makt, förstår att man inte får kränka honom och inte ser hans vrede, uppnår han de avsedda resultaten med sina ord genom sin förtäckta auktoritet, sin dolda vrede och de ord han talar öppet. Med andra ord blir människan fullständigt övertygad av hans tonfall, hans stränga röst och all visdom i hans ord. På så sätt underkastar hon sig orden från den inkarnerade Guden, som till synes inte har någon auktoritet, och därmed uppfylls Guds mål att rädda människan. Detta är en annan sida av betydelsen av hans inkarnation: att tala mer realistiskt och låta hans ords verklighet få effekt på människan så att hon kan bevittna kraften i Guds ord. Så om inte detta verk utfördes med hjälp av inkarnationen skulle det följaktligen inte uppnå minsta resultat och skulle inte kunna frälsa syndare helt och hållet. Om inte Gud blev kött skulle han förbli Anden som är både osynlig och ogripbar för människan. Eftersom människan är en köttslig varelse tillhör hon och Gud två olika världar och besitter olika naturer. Guds ande är oförenlig med människan, som är av kött, och det finns helt enkelt inget sätt att upprätta relationer mellan dem, för att inte tala om att människan är oförmögen att förvandlas till en ande. Eftersom det är på det viset måste Guds ande bli en skapad varelse för att kunna utföra sitt ursprungliga verk. Gud kan både stiga upp till den högsta plats och ödmjuka sig själv för att bli en mänsklig varelse, verka bland människorna och leva mitt ibland dem, men människan kan inte stiga upp till den högsta plats och bli en ande, och än mindre kan hon sänka sig ner till den lägsta platsen. Det är därför Gud måste bli kött för att utföra sitt verk. Under den första inkarnationen kunde likaså endast den inkarnerade Gudens kött återlösa människan genom sin korsfästelse, eftersom det inte skulle ha funnits någon möjlighet för Guds ande att bli korsfäst som syndoffer för människan. Gud skulle genast kunna bli kött för att tjänstgöra som ett syndoffer för människan, men människan kunde inte genast stiga upp till himlen för att ta det syndoffer som Gud berett åt henne. Eftersom det är på det viset skulle det enda möjliga vara att be Gud fara fram och tillbaka några gånger mellan himmel och jord, inte att få människan att stiga upp till himlen för att ta emot sin frälsning, för människan hade fallit och dessutom kunde hon helt enkelt inte stiga upp till himlen, än mindre få tag på syndoffer. Därför var det nödvändigt för Jesus att komma bland människorna och personligen utföra det verk som människan helt enkelt inte kunde genomföra. Varje gång Gud blir kött är det för att det är absolut nödvändigt. Om något av stadierna kunde ha utförts direkt av Guds ande skulle han inte ha fogat sig i förödmjukelsen att bli inkarnerad.

Utdrag ur ”Frälsaren har redan återvänt på ett ’vitt moln’” i ”Ordet framträder i köttet”

Under lagens tidsålder utförde han verket att vägleda mänskligheten under namnet Jehova, och därmed inleddes verkets första skede på jorden. I det skedet bestod verket av att bygga templet och altaret och att med hjälp av lagen vägleda Israels folk och verka i deras mitt. Genom att vägleda Israels folk skapade han en bas för sitt verk på jorden. Från denna bas utvidgade han sitt verk bortom Israel. Det innebär att med Israel som utgångspunkt utökades hans verk så att senare generationer successivt fick klart för sig att Jehova var Gud, att det var Jehova som skapat himlarna och jorden och alla ting och att det var Jehova som skapat alla levande varelser. Han spred sitt verk genom Israels folk utöver dem. Landet Israel var den första heliga platsen för Jehovas verk på jorden, och det var till landet Israel som Gud först kom för att verka på jorden. Detta var lagens tidsålders verk.

Utdrag ur ”Visionen av Guds verk (3)” i ”Ordet framträder i köttet”

Den tidigaste mänskligheten visste ingenting och därför var Gud tvungen att börja undervisa människan från de mest ytliga och grundläggande principerna för överlevnad och föreskrifter nödvändiga för att leva, och ingjuta dessa ting i människans hjärta bit för bit och ge människan en gradvis förståelse av Gud, en gradvis uppfattning och förståelse av Guds ledning, och en grundläggande uppfattning om förhållandet mellan människan och Gud, genom dessa föreskrifter och genom dessa regler som bestod av ord. Efter att ha uppnått denna effekt, först då kunde Gud steg för steg utföra det arbete han skulle göra senare, och därför är dessa föreskrifter och det verk som Gud utförde under lagens tidsålder den fasta grunden för hans verk med att frälsa mänskligheten och det första verksamhetsstadiet i Guds förvaltningsplan.

Utdrag ur ” Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

(Utvalt stycke ur Guds ord)

Verket under lagens tidsålder

Det verk som Jehova en gång utförde med israeliterna fastställde Guds jordiska ursprungsplats bland mänskligheten, vilket också var den heliga plats där han var närvarande. Han begränsade sin verksamhet till Israels folk. Till att börja med verkade han inte utanför Israel, utan han valde ett folk som han fann lämpligt för att begränsa omfattningen av sitt verk. Israel är den plats där Gud skapade Adam och Eva; av den platsens stoft skapade Jehova människan. Denna plats blev basen för hans verk på jorden. Israeliterna, som var Noas och även Adams ättlingar, utgjorde den mänskliga grunden för Jehovas verk på jorden.

Vid denna tid var betydelsen, syftet och etapperna med Jehovas verk i Israel att inleda hans verk på hela jorden, vilket med Israel som sitt centrum spreds successivt till de hedniska folken. I hela universum följer hans verksamhet samma princip – han upprättar en förebild och utvidgar den sedan tills alla människor i universum har tagit emot hans evangelium. De första israeliterna var ättlingar till Noa. Dessa personer hade bara försetts med Jehovas livsande och förstod tillräckligt för att kunna tillgodose de grundläggande behoven i livet, men de visste inte vad för slags Gud Jehova var eller vilken hans vilja med människan var, än mindre hur de skulle vörda hela skapelsens Herre. Huruvida det fanns regler och lagar som skulle följas, och huruvida det fanns arbete som skapade varelser borde göra för Skaparen visste Adams ättlingar ingenting om. Allt de visste var att mannen skulle svettas och arbeta för att försörja sin familj, och att hustrun skulle underkasta sig sin make och vidmakthålla den ras av människor som Jehova skapat. Detta folk, som endast hade Jehovas andedräkt och hans liv, visste ingenting om hur de skulle följa Guds lagar eller hur de skulle tillfredsställa hela skapelsens Herre. De förstod alldeles för lite. Så även om det inte fanns någon ohederlighet eller svekfullhet i deras hjärtan och även om det sällan uppstod avund och stridigheter bland dem, hade de likväl ingen kunskap om eller förståelse av Jehova, hela skapelsens Herre. Dessa mänsklighetens förfäder förstod bara att äta och njuta av det som Jehova gav, men de förstod inte att vörda Jehova. De visste inte att Jehova är den som de borde tillbe på böjda knän. Så hur kunde de kallas hans skapelser? Om så vore fallet, hur är det då med orden ”Jehova är hela skapelsens Herre” och ”han skapade människan för att människan skulle uppenbara honom, prisa honom och representera honom”? Uttalades de då inte förgäves? Hur kunde människor som inte hyser någon vördnad för Jehova bli ett vittnesbörd om hans härlighet? Hur kunde de bli uppenbarelser av hans härlighet? Skulle inte Jehovas ord ”Jag skapade människan till min avbild” då bli ett vapen i händerna på Satan — den onde? Skulle inte dessa ord då bli en förödmjukande fläck på Jehovas skapelse av människan? För att fullborda denna etapp av sitt verk gav Jehova, sedan han skapat människan, inte mänskligheten några instruktioner eller någon vägledning från Adams till Noas tid. Det var inte förrän efter att floden hade förstört världen som han formellt började vägleda israeliterna, som var ättlingar till Noa och även till Adam. Hans verk och ord i Israel vägledde hela Israels folk som levde sina liv runtom i Israels land. På detta sätt visade Jehova mänskligheten att han inte bara kunde blåsa liv i människan, att hon kunde få liv från honom och resa sig från stoft till skapad människa, utan att han också kunde förbränna mänskligheten, förbanna mänskligheten och använda sin stav för att styra mänskligheten. De såg också att Jehova kunde vägleda människans liv på jorden och tala och verka bland mänskligheten utifrån dagens och nattens timmar. Han utförde detta verk enbart för att hans skapade varelser skulle veta att människan kom från stoft som han hade plockat upp, och dessutom att människan skapats av honom. Och inte bara det, utan meningen med det arbete han inledde i Israel var att andra folk och nationer (som faktiskt inte var skilda från Israel utan snarare hade förgrenats från israeliterna, men ändå härstammade från Adam och Eva) skulle kunna ta emot evangeliet om Jehova från Israel, så att alla skapade väsen i universum skulle kunna vörda Jehova och anse honom mäktig. Om inte Jehova hade inlett sitt arbete i Israel, utan i stället, sedan han skapat människorna, hade låtit dem leva ett bekymmerslöst liv på jorden, skulle de — med tanke på människans fysiska natur (denna natur innebär att människan aldrig kan veta det hon inte kan se, vilket innebär är hon inte kunde veta att det var Jehova som hade skapat mänskligheten, och än mindre varför han hade gjort det), aldrig kunna veta att det var Jehova som skapat mänskligheten och att han är hela skapelsens Herre. Om Jehova hade skapat människan och placerat henne på jorden och helt enkelt dammat av sina händer och gett sig av, i stället för att stanna bland mänskligheten för att vägleda dem en tid, då skulle hela mänskligheten ha blivit till intet igen. Även himlen och jorden och de myriader ting han skapat skulle, liksom hela mänskligheten, ha blivit till intet igen och skulle dessutom ha trampats ned av Satan. Därmed skulle Jehovas önskan att ”på jorden, det vill säga i hans skapelses mitt, ha en plats att stå på, en helig plats” ha krossats. Så att han, efter att ha skapat mänskligheten, kunde stanna kvar bland dem för att vägleda dem i deras liv och tala till dem från deras mitt, allt detta skedde i syfte att förverkliga hans önskan och fullfölja hans plan. Det verk han utförde i Israel syftade bara till att genomföra den plan som han utarbetat innan han skapade allting, och därför stod inte hans verk bland israeliterna och hans skapelse av allting i strid med varandra, utan båda skedde för hans förvaltnings, hans verks och hans härlighets skull, och även i syfte att ge hans skapelse av mänskligheten en djupare mening. Han vägledde mänsklighetens liv på jorden under två tusen år efter Noa, och under den tiden lärde han människorna förstå hur de skulle vörda Jehova, hela skapelsens Herre, hur de skulle leva och kunna fortsätta leva, och mest av allt hur de skulle agera som vittnen för Jehova, visa honom lydnad, vörda honom och till och med prisa honom med musik, så som David och hans präster gjorde.

Före de två tusen år då Jehova utförde sitt verk visste människan ingenting, och nästan hela mänskligheten hade förfallit i omoral tills de, innan världen förstördes av floden, hamnat i en sådan avgrund av lösaktighet och sedligt fördärv att Jehova inte längre fanns i deras hjärtan, och än mindre hans väg. De förstod aldrig det verk som Jehova skulle utföra. De saknade förnuft, hade ännu mindre kunskap, och liksom en maskin som andas var de fullständigt okunniga om människan, Gud, världen, livet och liknande. På jorden ägnade de sig åt många lockande ting, liksom ormen, och sade mycket som var stötande för Jehova, men eftersom de var okunniga tuktade eller fostrade han dem inte. Först efter floden, när Noa var 601 år gammal, framträdde Jehova officiellt för Noa och vägledde honom och hans familj — och ledde de fåglar och fyrfotadjur som överlevt floden tillsammans med Noa och hans ättlingar — till slutet av Lagens Tidsålder, sammanlagt 2500 år. Han var verksam i Israel (alltså officiellt verksam) under totalt 2000 år, och under 500 år verkade han samtidigt både i och utanför Israel, alltså sammanlagt 2500 år. Under denna period lärde han israeliterna att de för att kunna tjäna Jehova skulle bygga ett tempel, bära prästerliga dräkter och gå barfota in i templet i gryningen för att inte deras skor skulle besudla templet och eld sändas ner över dem från templets krön och bränna dem till döds. De fullgjorde sina plikter och underkastade sig Jehovas planer. De bad till Jehova i templet och efter att ha mottagit hans uppenbarelse, alltså efter att Jehova hade talat, ledde de folkmassan och lärde dem att visa vördnad för Jehova, deras Gud. Och Jehova sa till dem att de skulle bygga ett tempel och ett altare, och att de vid den tidpunkt som Jehova angav, det vill säga vid påskhögtiden, skulle förbereda nyfödda kalvar och lamm att lägga på altaret som slaktoffer till Jehova, för att tygla dem och lägga vördnad för Jehova i deras hjärtan. Huruvida de hörsammade denna lag blev måttet på deras lojalitet mot Jehova. Jehova påbjöd också att de skulle helga sabbaten, den sjunde dagen av hans skapelse. Dagen efter sabbaten gjorde han till den första dagen, en dag då de skulle prisa honom, offra till honom och musicera för honom. Denna dag kallade Jehova samman alla prästerna för att dela upp offren på altaret åt folket att äta, så att de skulle kunna njuta av offren på Jehovas altare. Och Jehova sade att de var välsignade, att de delade ett stycke med honom och att de var hans utvalda folk (vilket var Jehovas förbund med israeliterna). Det är därför Israels folk än i dag säger att Jehova är endast deras Gud, och inte andra folks Gud.

Under Lagens Tidsålder gav Jehova många bud, som Mose skulle förmedla till de israeliter som följde honom ut ur Egypten. Dessa befallningar gav Jehova till israeliterna, och de berörde inte egyptierna. De var avsedda att tygla israeliterna. Han använde buden för att ställa krav på dem. De principer utifrån vilka de bedömdes som syndiga eller rättfärdiga var om de höll sabbaten, om de visade aktning för sina föräldrar, om de tillbad avgudar och så vidare. Bland dem fanns några som drabbades av Jehovas eld, några som stenades till döds och några som fick Jehovas välsignelse. Det avgjordes av huruvida de hörsammade dessa bud eller inte. De som inte höll sabbaten skulle stenas till döds. De präster som inte höll sabbaten skulle drabbas av Jehovas eld. De som inte visade aktning för sina föräldrar skulle också stenas till döds. Allt detta lovordades av Jehova. Jehova fastställde sina bud och lagar, så att folket skulle lyssna till och lyda hans ord och inte göra uppror mot honom medan han ledde dem genom deras liv. Han använde dessa lagar för att hålla den nyfödda mänskligheten under kontroll, för att bättre kunna lägga grunden för sitt framtida verk. Utifrån det arbete som Jehova utförde kallades följaktligen den första tidsåldern för Lagens Tidsålder. Fastän Jehova gjorde många uttalanden och utförde mycket arbete, vägledde han bara folket på ett positivt sätt, genom att lära dessa okunniga människor hur en människa ska vara, hur hon ska leva och hur hon ska förstå Jehovas väg. Till största delen bestod det arbete han utförde i att få folket att hålla sig till hans väg och följa hans lagar. Arbetet utfördes på människor som var ytligt fördärvade. Det sträckte sig inte så långt som till att förändra deras sinnelag eller utveckling i livet. Han fokuserade bara på att med hjälp av lagar avgränsa och kontrollera folket. För den tidens israeliter var Jehova bara en Gud i templet, en Gud i himlen. Han var en molnpelare, en eldpelare. Allt Jehova krävde var att de skulle lyda vad människor idag känner som hans lagar och bud – man skulle till och med kunna kalla dem regler – för vad Jehova gjorde var inte tänkt att omforma dem, utan att ge dem fler saker som människan borde ha och instruera dem med sin egen mun, för efter att ha skapats hade inte människan något av det hon borde ha. Jehova gav folket vad de borde ha för sitt liv på jorden och därmed gjorde han så att det folk som han lett överträffade sina förfäder, Adam och Eva, eftersom det som Jehova gav dem var mer än han gett till Adam och Eva i begynnelsen. Oaktat detta bestod det verk som Jehova utförde i Israel endast av att vägleda mänskligheten och få den att erkänna sin Skapare. Han varken erövrade eller förändrade dem, utan vägledde dem bara. Detta är summan av Jehovas verk i Lagens Tidsålder. Det är bakgrunden, den sanna berättelsen, essensen av hans verk i hela Israels land, samt början på hans sextusenåriga verk – att hålla mänskligheten under kontroll av Jehovas hand. Ur detta föddes ytterligare verk i hans sextusenåriga förvaltningsplan.

Syftet med mitt verk är att vinna över Satan, manifestera min visdom och allmakt, avslöja alla Satans trick och därmed rädda hela den mänskliga rasen, vilken lever under hans domän. Det är att visa min visdom och allmakt samtidigt som jag avslöjar Satans outhärdliga ohygglighet. Det är också att lära mina skapelser att skilja mellan gott och ont, att veta att jag är härskaren över alla ting, att se tydligt att Satan är mänsklighetens fiende, den lägsta av de lägsta, den onde, och att med fullkomlig säkerhet skilja mellan gott och ont, sanning och falskhet, helighet och smuts, och mellan vad som är fantastiskt och vad som är skamligt. På det här sättet kommer den okunniga mänskligheten att kunna vittna om mig att det inte är jag som fördärvar mänskligheten och att endast jag – skapelsens Herre – kan rädda mänskligheten, kan ge människan saker för hennes glädje. De kommer att inse att jag är alla tings härskare och att Satan bara är en av de varelser som jag skapade och som sedan vände sig emot mig. Min sextusenåriga förvaltningsplan är uppdelad i tre skeden för att uppnå följande effekt: att göra det möjligt för mina skapelser att bli mina vittnen, att förstå min vilja och att veta att jag är sanningen.

Utdrag ur ”Den sanna historien bakom verket under återlösningens tidsålder” i ”Ordet framträder i köttet”

Oavsett vad Gud gör eller med vilka medel han gör det, oavsett kostnaden eller hans målsättning, förändras inte syftet med hans handlingar. Hans syfte är att arbeta in Guds ord, Guds krav och Guds vilja för människan i människan; syftet är med andra ord att arbeta in i människan allt som Gud anser vara positivt i enlighet med hans steg, att göra människan förmögen att förstå Guds hjärta och fatta Guds innersta väsen, att låta henne lyda Guds suveränitet och arrangemang, och därmed låta människan uppnå fruktan för Gud och skyende av det onda — allt detta som är en aspekt av Guds syfte med allt han gör. Den andra aspekten är att eftersom Satan är den kontrasterande bakgrunden och redskapet i Guds verk överlämnas människan ofta till Satan: detta är de medel Gud använder för att låta människor se Satans ondska, fulhet och föraktlighet i hans frestelser och angrepp, och därmed få folk att hata Satan och kunna känna och känna igen det som är negativt. Den här processen låter dem gradvis befria sig från Satans kontroll och från Satans anklagelser, störning och angrepp tills de — tack vare Guds ord, sin kunskap om och lydnad mot Gud, samt sin tro på Gud och fruktan för honom — triumferar över Satans angrepp och triumferar över Satans anklagelser; först då kommer de att ha blivit fullständigt räddade undan Satans styre. Människors räddning betyder att Satan har besegrats, det betyder att de inte längre är maten i Satans mun — att Satan har släppt dem fria i stället för att sluka dem. Det beror på att dessa människor är rättskaffens, att de har tro, lydnad och fruktan för Gud och att de bryter fullständigt med Satan. De får Satan att skämmas, de gör honom till en ynkrygg och besegrar honom i grunden. Deras fasta beslut att följa Gud och deras lydnad mot och fruktan för Gud besegrar Satan och får honom att släppa taget om dem helt och hållet. Den sortens människor är de enda som verkligen har vunnits av Gud och det är detta som är Guds ultimata syfte med att frälsa människan.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Sådan är Guds förvaltning: att överlåta mänskligheten till Satan – en mänsklighet som inte vet vad Gud är, vad Skaparen är, hur man tillber Gud och varför det är nödvändigt att underkasta sig Gud – och ge Satans fördärv fritt spelrum. Steg för steg återvinner Gud sedan människan ur Satans grepp, tills människan tillber Gud helt och avvisar Satan. Det är Guds förvaltning. Det hela låter som en mytisk berättelse och det verkar förvirrande. Människor tycker att det är som en mytisk berättelse och det beror på att de inte har en aning om hur mycket människan har varit med om de senaste flera tusen åren, än mindre vet de hur många berättelser som har utspelat sig inom rymden av detta universum. Det beror också på att de inte kan greppa den mer häpnadsväckande, mer skrämmande värld som existerar bortom den materiella världen men som deras dödliga ögon hindrar dem från att se. Den ter sig obegriplig för människan och det beror på att människan saknar insikt i betydelsen av Guds frälsning av mänskligheten och betydelsen av Guds förvaltningsverk och inte förstår hur Gud slutligen vill att människosläktet ska vara. Är det en mänsklighet besläktad med Adam och Eva, ofördärvad av Satan? Nej! Syftet med Guds förvaltning är att vinna en grupp människor som tillber Gud och underkastar sig honom. Denna mänsklighet har blivit fördärvat av Satan men ser inte längre Satan som sin far. Den känner igen Satans fula tryne och avvisar det och kommer inför Gud för att godta hans dom och tuktan. Den vet vad som är fult och hur det står i kontrast till det som är heligt, och den känner igen Guds storhet och Satans ondska. En sådan mänsklighet kommer inte längre att arbeta för Satan, eller tillbe Satan, eller avguda Satan. Det beror på att det är en grupp människor som verkligen har vunnits av Gud. Detta är innebörden av Guds förvaltning av mänskligheten.

Utdrag ur ”Människan kan endast bli räddad under Guds förvaltning” i ”Ordet framträder i köttet”

Gud skapade mänskligheten, placerade den på jorden och har lett den fram till idag. Sedan frälste han mänskligheten och tjänade som ett syndoffer för mänskligheten. I slutänden måste han ändå erövra mänskligheten, frälsa mänskligheten fullständigt och återställa den till dess ursprungliga skepnad. Det är det verk som han har varit engagerad i från början till slut – att återställa människan till hennes ursprungliga avbild och hennes ursprungliga skepnad. Han ska grundlägga sitt rike och återställa människans ursprungliga skepnad, vilket innebär att han ska återställa sin auktoritet på jorden och återställa sin auktoritet i hela skapelsen. Människan miste sitt gudfruktiga hjärta efter att ha blivit fördärvad av Satan, miste den funktion som en av Guds skapade varelser bör ha och blev en fiende som var olydig mot Gud. Människan levde under Satans domän och lydde Satans befallningar, så Gud hade inget sätt att verka bland sina skapade varelser och hade än mindre förmåga att väcka rädsla hos sina skapade varelser. Människan skapades av Gud och borde tillbe Gud, men i själva verket vände människan Gud ryggen och tillbad Satan. Satan blev avguden i människans hjärta. På det viset förlorade Gud sin ställning i människans hjärta, vilket betyder att han förlorade meningen med att ha skapat människan, och för att återställa meningen med att ha skapat människan var han tvungen att återställa människans ursprungliga skepnad och befria människan från hennes fördärvade sinnelag. För att kunna återkräva människan från Satan måste han frälsa människan från synden. Endast därigenom kan han successivt återställa människans ursprungliga skepnad och återställa människans ursprungliga funktion och i slutänden återställa sitt rike. Den slutliga tillintetgörelsen av dessa olydnadens söner kommer också att ske för att människan ska kunna tillbe Gud bättre och leva bättre på jorden. Eftersom Gud skapade människan kommer han att göra så att människan tillber honom; eftersom han vill återställa människans ursprungliga funktion kommer han att återställa den helt, utan några besudlanden. Att återställa hans auktoritet innebär att få människan att tillbe honom och få människan att lyda honom. Det innebär att han ska få människan att leva på grund av honom och få hans fiender att förgås till följd av hans auktoritet; det innebär att han ska låta minsta del av sig själv leva kvar bland mänskligheten och utan något motstånd från människan. Det rike som han vill upprätta är hans eget rike. Den mänsklighet som han vill ha är en som tillber honom, en som lyder honom fullt ut och har hans härlighet. Om han inte frälser den fördärvade mänskligheten blir det inget av meningen med att han skapade människan, han kommer inte att ha någon auktoritet bland människor och hans rike kan inte längre existera på jorden. Om han inte tillintetgör de fiender som är olydiga mot honom kommer han inte kunna uppnå sin fullkomliga härlighet, inte heller kunna upprätta sitt rike på jorden. Dessa är symbolerna för fullbordandet av hans verk och symbolerna för fullbordandet av hans stora plan: att totalt tillintetgöra den del av mänskligheten som är olydig mot honom och föra dem som har fulländats in i vila. När mänskligheten har blivit återställd till sin ursprungliga skepnad, när människorna kan fullfölja sina respektive plikter, hålla sig på sin plats och hörsamma alla Guds planer, kommer Gud att ha fått en grupp människor på jorden som tillber honom, och då har han också upprättat ett rike på jorden där man tillber honom. Han kommer att ha en evig seger på jorden och de som motsätter sig honom ska förgås för all evighet. Detta kommer att återställa hans ursprungliga avsikt med att skapa människan; det kommer att återställa hans avsikt med att skapa allt och det kommer också att återställa hans auktoritet på jorden, hans auktoritet bland allt och auktoriteten bland hans fiender. Dessa är symbolerna för hans totala seger. Efter det ska mänskligheten träda in i vila och träda in i en tillvaro enligt det rätta spåret. Gud kommer också att träda in i evig vila med människan och träda in i ett evigt liv som delas av Gud och människan. Orenheten och olydnaden på jorden ska försvinna och likaså klagan på jorden. Inget av det som motsätter sig Gud på jorden kommer att existera. Endast Gud och de människor som han har frälst ska finnas kvar; endast hans skapelse ska finnas kvar.

 Och han tillredde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. Men innan de lade sig till vila, omringades huset av männen i staden, ja männen i Sodom, både unga och gamla, hela folket från alla håll. Och de kallade på Lot och sade till honom: ”Var är de män som kom till dig i natt? För ut dem till oss, så att vi får känna dem.” Och Lot gick ut till dem vid dörren, stängde den efter sig och sade: ”Jag ber er, bröder, handla inte så skändligt. Se nu, jag har två döttrar som inte har lärt känna någon man. Jag ber er, låt mig föra ut dem till er, och gör det som är gott i era ögon med dem, men gör bara ingenting med dessa män, eftersom de har kommit in under mitt tak.” Och de sade: ”Backa.” Och de sade igen: ”Den här personen kom hit för att vistas här och nu ska han nödvändigtvis vara en domare. Nu ska vi behandla dig värre än dem.” Och de gav sig hårdhänt på mannen, Lot själv, och kom fram för att bryta upp dörren. Men männen räckte ut sina händer, drog med sig Lot in i huset och stängde till dörren. Och de slog männen som var utanför husets dörr med blindhet, både små och stora, så att de tröttade ut sig med att försöka hitta dörren.

1 Mos 19:24–25 Då lät Jehova svavel och eld regna från himlen över Sodom och Gomorra. Och han ödelade dessa städer, och hela slätten, och alla invånare i dessa städer, och det som växte på marken.

Efter Sodoms upprepade motstånd och fiendskap mot honom, utplånar Gud den totalt

Ur ett mänskligt perspektiv var Sodom en stad som helt kunde tillfredsställa människans begär och människans ondska. Den var lockande och förhäxande, med musik och dans natt efter natt, och dess välstånd drev människorna till fascination och galenskap. Dess ondska frätte på människors hjärtan och förhäxade dem till att förfalla. Detta var en stad där orena andar och onda andar löpte amok; den flödade över av synd och mord och var fylld med en blodig, rutten lukt. Det var en stad som fick folk att frysa in i märgen, en stad man skulle skygga inför. Ingen i denna stad – varken man eller kvinna, varken ung eller gammal – sökte den sanna vägen; ingen trängtade efter ljuset eller längtade efter att vända sig bort från synden. De levde under Satans kontroll, fördärv och falskhet. De hade förlorat sin mänsklighet; de hade förlorat sitt förnuft, och de hade förlorat människans ursprungliga mål med sin existens. De begick oräkneliga onda gärningar i sitt motstånd mot Gud; de avvisade hans vägledning och motsatte sig hans vilja. Det var deras ondskefulla gärningar som förde dessa människor, staden och allt levande i den, steg för steg på vägen mot förstörelse.

Även om de här två ställena inte återger detaljerna om hur omfattande fördärvet var bland folket i Sodom, utan istället återger hur de uppförde sig mot Guds två tjänare efter att dessa hade anlänt till staden, så kan en enkel sanning avslöja i hur stor omfattning Sodoms folk var fördärvade och onda och motsatte sig Gud. I och med detta blottläggs också stadsbornas sanna ansikte och substans. De lät inte bara bli att acceptera Guds varningar, de fruktade inte heller hans straff. Tvärtom föraktade de Guds ilska. De gjorde blint motstånd mot Gud. Oavsett vad han gjorde eller hur han gjorde det, blev deras illvilliga natur bara intensivare, och de motsatte sig upprepade gånger Gud. Folket i Sodom var fientliga mot Guds existens, hans ankomst, hans straff, och inte minst hans varningar. De såg inget annat som var värt besväret runt omkring sig. De förtärde och skadade alla människor som kunde förtäras och skadas, och de behandlade inte Guds tjänare annorlunda. Att skada Guds tjänare var, sett till helheten av de onda gärningar som begicks av folket i Sodom, bara toppen på isberget, och deras onda natur som detta avslöjade uppgick egentligen inte till mycket mer än en droppe i ett väldigt hav. Därför valde Gud att förgöra dem med eld. Gud använde inte en översvämning, inte heller använde han en orkan, jordbävning, tsunami eller någon annan metod för att förstöra staden. Vad betecknade det att Gud använde eld för att förstöra den här staden? Det innebar stadens totala förstörelse; det innebar att staden försvann helt och hållet från jorden och från att existera. Här syftar ”förstörelse” inte bara på att stadens form och struktur eller yttre framträdande försvann; det innebär också att själarna hos människorna inne i staden upphörde att existera, då de blivit totalt utplånade. Enkelt uttryckt blev alla människor, händelser och ting som förknippades med staden förstörda och tillintetgjorda. Det skulle inte bli något liv efter detta eller någon reinkarnation för dem; Gud hade utplånat dem från mänskligheten, sin skapelse, en gång för alla. ”Användandet av eld” betecknade ett stopp för synden, och det innebar ett slut för synden; denna synd skulle upphöra att existera och sprida sig. Det innebar att Satans ondska hade förlorat såväl sin närande jord som den gravplats som gav den någonstans att vistas och leva. I kriget mellan Gud och Satan är Guds användning av eld märkesbeteckningen för hans seger, som Satan märks med. Sodoms förstörelse är en stor missräkning i Satans ambition att göra motstånd mot Gud genom att fördärva och förtära människorna, och på samma sätt är det ett förödmjukande tecken på en tid i mänsklighetens utveckling då människan avvisade Guds ledning och hängav sig åt laster. Dessutom är det en återgivning av en sann uppenbarelse av Guds rättfärdiga sinnelag.

När elden Gud sände från himlen hade reducerat Sodom till enbart aska, innebar det att staden som kallades ”Sodom” skulle upphöra att existera, liksom allting inne i själva staden. Den förstördes av Guds ilska; den försvann under Guds vrede och majestät. På grund av Guds rättfärdiga sinnelag mottog Sodom sitt rättvisa straff; på grund av Guds rättfärdiga sinnelag mottog det sitt rättvisa slut. Slutet på Sodoms existens berodde på dess ondska, och det berodde också på Guds åstundan att aldrig mer se åt denna stad, och inte heller åt någon av de personer som hade levt där eller något liv som hade växt inne i staden. Guds ”åstundan att aldrig mer se åt denna stad” är hans vrede, och även hans majestät. Gud brände staden eftersom dess orättfärdighet och synd fick honom att känna ilska, äckel och avsky mot den och önska att aldrig se den eller människorna och det levande inne i den igen. Så fort staden hade slutat brinna, så att bara aska blev kvar, hade den på riktigt slutat existera i Guds ögon; även hans minnen av den var borta, utraderade. Detta innebär att elden som sändes från himlen inte bara förstörde hela staden Sodom och de fullständigt orättfärdiga människorna i den, och inte heller bara förstörde allting inne i staden som hade befläckats av synd; den elden förstörde dessutom minnena av mänsklighetens ondska och motstånd mot Gud. Detta var Guds syfte med att bränna ner staden.

En mänsklighet hade blivit fördärvad in absurdum. De visste inte vem Gud var eller varifrån de hade kommit. Om man nämnde Gud skulle dessa människor gå till angrepp, förtala och häda. Inte nog med att dessa fördärvade människor – till och med när Guds tjänare hade kommit för att sprida hans varning – inte visade några tecken på ånger eller övergav sitt ondskefulla beteende utan tvärtom skamlöst skadade Guds tjänare. Vad de uttryckte och avslöjade var sin natur och substans av extrem fientlighet mot Gud. Vi kan se att dessa fördärvade människors motstånd mot Gud var mer än ett avslöjande av deras fördärvade sinnelag, precis som det var mer än ett ögonblicks förtal eller förlöjligande till följd av bristande förståelse av sanningen. Det var varken dumhet eller okunskap som orsakade deras ondskefulla beteende; det var inte för att dessa människor hade blivit bedragna, och det var helt klart inte för att de hade blivit vilseledda. Deras uppförande hade nått nivån av skriande skamlös antagonism, motsättning och uppror mot Gud. Detta slags mänskliga beteende skulle utan tvivel göra Gud rasande, och det skulle göra hans sinnelag rasande – ett sinnelag som inte får kränkas. Därför släppte Gud direkt och öppet lös sin vrede och sitt majestät; detta är en sann uppenbarelse av hans rättfärdiga sinnelag. När Gud stod inför en stad som flödade över av synd, åstundade han att förstöra den på snabbast möjliga sätt; han önskade utplåna människorna i den och deras synder i sin helhet på det mest fullständiga sättet, för att få människorna i denna stad att upphöra att existera och hindra synden på denna plats från att mångfaldigas. Det snabbaste och mest fullständiga sättet att göra detta var att bränna ner den med eld. Guds attityd mot folket i Sodom var inte en attityd av uppgivenhet eller likgiltighet; istället använde han sin vrede, sitt majestät och sin auktoritet för att straffa, slå ner på och totalt förgöra dessa människor. Hans attityd mot dem var en attityd av inte bara fysisk förstörelse utan även förstörelse av själen, en evig utplåning. Detta är den riktiga undermeningen i Guds åstundan att de skulle ”upphöra att existera”.

Människor i trettio- och fyrtioårsåldern förvärvar en växande erfarenhet av livet och ödet, men deras idéer om dessa ting är fortfarande mycket dimmiga. Det är inte förrän runt fyrtio som några börjar förstå människosläktet och universum som skapades av Gud och greppa vad människans liv handlar om, vad människans öde handlar om. Vissa personer, även om de länge har varit efterföljare till Gud och nu är medelålders, äger ändå ingen exakt kunskap om och definition av Guds suveränitet, än mindre sann underkastelse. En del bryr sig inte om annat än att försöka få välsignelser, och även om de har levt i många år känner eller förstår de inte alls Skaparens suveränitet över människans öde som ett faktum och har därför inte trätt in det minsta på den praktiska lärdomen att underkasta sig Guds orkestreringar och arrangemang. Sådana personer är alltigenom dåraktiga, sådana personer lever sina liv förgäves.

Om en människas liv delas upp utifrån hennes grad av livserfarenhet och hennes kunskap om människans öde kommer det i stort sett att brytas ner i tre faser. Första fasen är ungdomen, åren mellan födelsen och medelåldern, eller från födelsen till trettio. Andra fasen är mognandet, från medelåldern till ålderdomen, eller från trettio till sextio. Och tredje fasen är ens fullmogna period, från ålderdomen som börjar vid sextio tills man lämnar världen. Med andra ord är de flesta människors kunskap om ödet och livet, från födelsen till medelåldern, begränsad till en efterapning av andras föreställningar. Den har nästan ingen verklig, praktisk substans. Under den perioden är ens sätt att se på livet och hur man tar sig fram i världen mycket ytliga och naiva. Det är ens ungdomsperiod. Först när man har erfarit alla glädjeämnen och sorger i livet får man en verklig förståelse av ödet, då börjar man – omedvetet, djupt i sitt hjärta – successivt förstå att ödet är oåterkalleligt och långsamt inse att Skaparens suveränitet över människans öde faktiskt existerar. Det är perioden för ens mognande. När man har slutat kämpa mot ödet och inte längre är beredd att dras in i stridigheter utan vet sin lott, underkastar sig himlens vilja, sammanfattar sina egna prestationer och misstag i livet och inväntar Skaparens dom över ens liv – det är ens fullmogna period. Med tanke på de olika slags erfarenheter och förtjänster som människan vinner under dessa tre perioder är hennes gyllene tillfälle att känna Skaparens suveränitet under normala omständigheter inte särskilt stort. Om man lever tills man är sextio har man bara drygt trettio år på sig att känna Guds suveränitet. Om man vill ha en längre tidsperiod är det endast möjligt om ens liv blir tillräckligt långt, om man får leva ett århundrade. Så jag säger, enligt de normala lagarna för människans existens, att även om det är en mycket lång process från att man först möter frågan om att känna Skaparens suveränitet tills att man kan inse Skaparens suveränitet som ett faktum, och från dess till den punkt där man kan underkasta sig den, om man verkligen räknar ihop åren, så är det inte mer än trettio eller fyrtio under vilka man har chansen att vinna dessa belöningar. Och ofta dras människor med av sina önskningar och ambitioner om att erhålla välsignelser. De kan inte urskilja var det mänskliga livets innersta natur ligger, greppar inte vikten av att känna Skaparens suveränitet och värnar därför inte om denna ovärderliga möjlighet att träda in i människans värld och uppleva människans liv, uppleva Skaparens suveränitet, och inser inte hur värdefullt det är för en skapad varelse att motta Skaparens personliga vägledning. Så jag säger att de personer som vill att Guds verk ska avslutas snabbt, som önskar att Gud skulle planera människans slut så snart som möjligt, så att de genast kan skåda hans verkliga person och snart bli välsignade, är skyldiga till den värsta sortens olydnad och extremt dumma. Och de som under sin begränsade tid vill greppa den unika möjligheten att känna Skaparens suveränitet är de visa människorna, de enastående. Dessa två olika önskningar visar på två vitt skilda sätt att se och på skilda ambitioner: De som söker välsignelser är själviska och usla, de visar ingen hänsyn till Guds vilja, söker aldrig känna Guds suveränitet, önskar aldrig underkasta sig den, vill helt enkelt leva som de behagar. De är obetänksamma, vanartiga personer, de är den kategori som ska förstöras. De som söker känna Gud har förmåga att sätta sina önskningar åt sidan, är villiga att underkasta sig Guds suveränitet och Guds arrangemang. De försöker vara sådana människor som underkastar sig Guds auktoritet och tillgodoser Guds önskningar. Sådana personer lever i ljuset, lever mitt i Guds välsignelser. De kommer garanterat att få Guds beröm. Oavsett vad, så är människans val gagnlöst, människan har inget att säga till om när det gäller hur lång tid Guds verk ska ta. Det är bättre för människor att utelämna sig själva åt Guds nåd, att underkasta sig hans suveränitet. Om du inte utelämnar dig själv åt hans nåd, vad kan du göra? Kommer Gud att lida en förlust? Om du inte utelämnar dig själv åt hans nåd, om du försöker vara den som bestämmer, gör du ett dåraktigt val och du är den enda som kommer att lida en förlust i slutändan. Endast om människor samarbetar med Gud så snart som möjligt, endast om de skyndar sig att acceptera hans orkestreringar, känna hans auktoritet och förstå allt som han har gjort för dem, kommer de att ha hopp, kommer deras liv inte att levas förgäves, kommer de att uppnå frälsning.

Detta är vad människan måste göra. Vad Gud döljer för människan är det som människan inte klarar av att uppnå och det som hon inte bör känna till, medan det som Gud visar för människan är det som hon bör känna till och som hon bör besitta. Vart och ett av verkets tre stadier utförs med det föregående stadiet som grundval; det utförs inte självständigt, åtskilt från frälsningsverket. Även om det finns stora skillnader i tidsåldern och typen av verk som utförs, är fortfarande frälsningen av mänskligheten dess kärna och varje stadium av frälsningsverket är djupare än det förra. Varje stadium av verket fortsätter på grundval av det tidigare, som inte avskaffas. På så sätt uttrycker Gud, i sitt verk som alltid är nytt och aldrig gammalt, ständigt aspekter av sitt sinnelag som aldrig tidigare har uttryckts för människan, och han avslöjar alltid sitt nya verk, och sitt nya vara, för människan. Även om det religiösa gamla gardet gör sitt yttersta för att motarbeta detta och öppet motsätter sig det, gör Gud alltid det nya verk som han har för avsikt att göra. Hans verk förändras ständigt och därför stöter det alltid på motstånd från människan. Även hans sinnelag förändras ständigt, liksom tidsåldern och mottagarna av hans verk. Dessutom gör han alltid verk som aldrig gjorts förut och utför även verk som förefaller människan stå i motsats till det verk som gjorts förut, gå stick i stäv mot det. Människan kan bara acceptera en typ av verk eller ett sätt att praktisera. Hon har svårt att acceptera verk, eller sätt att praktisera, som strider mot dem eller är högre än dem, men den helige Ande gör alltid nytt verk så därför dyker det upp grupp efter grupp av religiösa experter som motsätter sig Guds nya verk. Dessa människor har blivit experter just för att människan inte har någon kunskap om hur Gud alltid är ny och aldrig gammal, inte har någon kunskap om principerna för Guds verk och dessutom inte har någon kunskap om de många sätt på vilka Gud frälser människan. Därför är människan fullständigt oförmögen att avgöra om det är verk som kommer från den helige Ande och om det är Guds eget verk. Många håller fast vid en attityd som, om den överensstämmer med de ord som kom tidigare, då accepterar de den, och om det finns skillnader mot det tidigare verket, då motsätter de sig och förkastar det. Följer ni inte alla sådana principer idag? Frälsningsverkets tre stadier har inte haft någon större effekt på er och det finns de som tror att verkets två föregående stadier är en börda som helt enkelt är onödig att känna till. De tror att dessa stadier inte bör förkunnas för massorna och bör dras tillbaka så snart som möjligt, så att människor inte känner sig överväldigade av de två föregående av verkets tre stadier. De flesta anser att det är att ta det för långt att tillkännage verkets två tidigare stadier och att det inte är till någon hjälp för att lära känna Gud – det är vad ni tror. Idag anser ni alla att det är rätt att agera på det viset, men den dagen kommer när ni inser vikten av mitt verk: Vet att jag inte gör något verk som saknar betydelse. Eftersom jag tillkännager verkets tre stadier för er måste de vara till nytta för er; eftersom dessa tre stadier av verket är kärnan i Guds hela förvaltning måste de hamna i fokus för alla i hela universum. En dag kommer ni alla att inse vikten av detta verk. Vet att ni motsätter er Guds verk eller använder era egna uppfattningar för att bedöma dagens verk, eftersom ni inte känner till principerna för Guds verk och inte heller tar den helige Andes verk på tillräckligt stort allvar. Ert motstånd mot Gud och förhindrande av den helige Andes verk orsakas av era uppfattningar och er medfödda arrogans. Det beror inte på att Guds verk är fel, utan på att ni är av naturen alltför olydiga. Efter att ha funnit sin tro på Gud kan vissa människor inte ens säga med säkerhet varifrån människan kom, men de vågar ändå uttala sig offentligt och värdera rätt och fel i den helige Andes verk. Och de tillrättavisar till och med apostlarna som har den helige Andes nya verk, de kommenterar och avbryter; deras mänskliga natur är alltför ringa och det finns inte det minsta vett i dem. Ska inte den dagen komma då sådana människor förkastas av den helige Andes verk och bränns av helvetets eldar? De känner inte Guds verk, utan i stället kritiserar de det och försöker också lära Gud hur han ska verka. Hur kan sådana oförnuftiga människor känna Gud? Människan lär känna Gud under processen att söka och uppleva honom; det är inte genom att godtyckligt kritisera honom som människan lär känna Gud genom den helige Andes upplysning. Ju mer korrekt människors kunskap om Gud är, desto mindre motsätter de sig honom. Å andra sidan, ju mindre människor vet om Gud, desto mer sannolikt är det att de motsätter sig honom. Dina uppfattningar, din gamla natur och din mänsklighet, karaktär och moraliska inställning är det ”kapital” med vilket du motstår Gud, och ju mer fördärvad, förfallen och usel du är, desto mer fiende är du till Gud. De som är besatta av sorgliga uppfattningar och har ett självrättfärdigt sinnelag är ännu mer fientligt inställda till den inkarnerade Guden och sådana människor är antikristerna. Om dina uppfattningar inte rättas till kommer de alltid att vara emot Gud; du kommer aldrig att vara förenlig med Gud och du förblir åtskild från honom för alltid.

 Det är därför som jag säger att det är ni som är de lyckliga. Dessutom har han flyttat sin härlighet från Israel, sitt utvalda folk, till er för att göra syftet med sin plan helt uppenbar genom den grupp av människor som ni är. Därför är det ni som ska ta emot Guds arv, och än mer vara arvtagare till Guds härlighet. Kanske ni alla minns dessa ord: ”För vårt ringa lidande, som bara är tillfälligt, utverkar en mycket mer överträffande och evig tyngd av härlighet åt oss.” Ni har alla hört detta ordspråk i det förflutna, och ändå förstod ingen ordens sanna mening. I dag känner ni väl till den verkliga innebörden i dem. Dessa ord är vad Gud ska uppfylla under de sista dagarna. Och de kommer att uppfyllas för dem som på ett grymt sätt är drabbade av den stora röda draken i det land där den ligger. Den stora röda draken förföljer Gud och är Guds fiende, så i detta land är de som tror på Gud underkastade förödmjukelse och förföljelse. Det är därför som dessa ord ska bli verklighet i den grupp av människor som ni är. När verket utförs i ett land som vänder sig mot Gud, möts allt hans verk av omåttligt hinder, och många av hans ord kan inte uppfyllas i god tid; därför förfinas människor på grund av Guds ord. Även detta är en form av lidande. Det är mycket mödosamt för Gud att utföra sitt verk i den stora röda drakens land, men det är genom en sådan svårighet som Gud gör ett stadium av sitt verk för att uppenbara sin visdom och sina underbara gärningar. Gud utnyttjar detta tillfälle till att fullända denna grupp människor. På grund av människors lidande, deras kaliber och allt det sataniska sinnelaget hos människor i detta orena land utför Gud sitt renings- och erövringsverk, så att han utifrån detta kan vinna ära och vinna dem som vittnar om hans gärningar. Detta är den fulla innebörden av alla de offer som Gud har gjort för denna grupp människor. Det vill säga, Gud utför erövringens verk just genom dem som vänder sig mot honom. Bara på detta sätt kan Guds stora makt manifesteras. Med andra ord, bara de som är i det orena landet är värda att ärva Guds härlighet, och bara detta kan sätta Guds stora makt i förgrunden. Det är därför som jag säger att Guds härlighet vinns i det orena landet och av dem som lever i det. Detta är Guds vilja. Detta är precis som under det stadium då Jesus verkade; han kunde bara bli förhärligad bland de fariséer som förföljde honom. Om det inte hade varit för sådan förföljelse och Judas förräderi skulle Jesus inte ha förlöjligats eller förtalats, än mindre korsfästs, och han kunde alltså aldrig ha vunnit ära. Varhelst Gud verkar i varje tidsålder och varhelst han utför sitt verk i köttet vinner han ära, och där vinner han dem som han avser att vinna. Detta är Guds verks plan och detta är hans förvaltning.