#videor

1 Mos 17:21–22 ”Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.” Och Gud slutade tala med honom, och steg upp från Abraham. Ingen kan hindra det verk som Gud beslutar att utföra Då har ni alla just hört berättelsen om Abraham. Han utvaldes av Gud efter det att floden förstörde världen. Hans namn var Abraham och när han var hundra år gammal och hans hustru Sara nittio kom Guds löfte till honom. Vad var det för löfte Gud gav honom? Gud lovade det som det talas om i Skriften: ”Och jag skall välsigna henne och ge dig en son också med henne.” Vad var bakgrunden till Guds löfte att ge honom en son? Skriften förser oss med följande redogörelse: ”Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log och sade i sitt hjärta: ’Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal? Och skall Sara, som är nittio år gammal, föda ett barn?’” Detta åldriga par var med andra ord alltför gammalt för att få barn. Och vad gjorde Abraham sedan Gud gett sitt löfte till honom? Han föll ner på sitt ansikte och log och sa till sig själv: ”Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal?” Abraham trodde att det var omöjligt — vilket innebar att han trodde att Guds löfte till honom bara var ett skämt. Sett ur mänsklig synvinkel var detta ogörligt för människan och lika ogörligt och omöjligt för Gud. För Abraham var det kanske komiskt: Gud skapade människan och ändå visar det sig att han inte vet att någon som är så gammal inte kan få barn; han tror att han kan låta mig få barn, han säger att han ska ge mig en son — det är ju inte möjligt! Och därför föll Abraham ner på sitt ansikte och log och tänkte för sig själv: Omöjligt — Gud skämtar med mig, det här kan inte vara sant! Han tog inte Guds ord på allvar. Vad var då Abraham för sorts människa i Guds ögon? (Rättfärdig.) Var påstods det att han var en rättfärdig människa? Ni tror att alla dessa som Gud vänder sig till är rättfärdiga och fullkomliga, människor som vandrar med Gud. Ni står fast vid lärosatser! Ni måste tydligt inse att när Gud definierar någon gör han det inte godtyckligt. Gud sa inte här att Abraham var rättfärdig. I sitt hjärta har Gud måttstockar för att bedöma varje individ. Även om Gud inte sa vad för sorts person Abraham var, hurdan var Abrahams tro på Gud sett till hans uppträdande? Var den en aning abstrakt? Eller hade han stor tro? Nej, det hade han inte! Hans skratt och tankar visade vem han var, så er uppfattning att han var rättfärdig är inget annat än inbillning, en blind tillämpning av trossatser, en opålitlig bedömning. Såg Gud Abrahams skratt och hans små miner? Visste han om dem? Gud visste om dem. Men skulle Gud ändra vad han hade beslutat att göra? Nej! När Gud planerade och beslutade att han skulle välja denne man var saken redan fullbordad. Varken människans tankar eller uppträdande skulle på minsta vis påverka eller hindra Gud; Gud skulle inte godtyckligt förändra sin plan, och inte heller skulle han förändra eller kullkasta sin plan på grund av människans uppförande, som till och med kunde vara dåraktigt. Vad står det då skrivet i 1 Mosebok 17:21-22? ”’Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.’ Och Gud slutade tala med honom, och steg upp från Abraham.” Gud brydde sig inte det minsta om vad Abraham tänkte eller sa. Och vad var skälet till han inte fäste sig vid det? Det var att Gud vid den tiden inte begärde att människan skulle ha stark tro, att hon skulle ha förmåga att äga stor kunskap om Gud eller kunna förstå vad Gud gjorde och sa. Följaktligen begärde han inte att människan tillfullo skulle förstå vad han bestämde sig för att göra, vilka människor han var fast besluten att välja eller principerna för hans handlande. Människan var helt enkelt inte tillräckligt mogen. På den tiden betraktade Gud vad än Abraham gjorde och hur han än betedde sig som normalt. Han fördömde eller tillrättavisade honom inte, utan sa bara: ”Sara skall föda Isak åt dig vid denna tid nästa år.” För Gud besannades detta steg för steg efter att han uttalat dessa ord; i Guds ögon hade det som skulle åstadkommas enligt hans plan redan uppnåtts. Och efter att ha slutfört arrangemangen för detta avlägsnade sig Gud. Vad människan gör eller tänker, vad människan förstår eller vilka planer människan har – inget av detta berör Gud på något sätt. Allting fortlöper enligt Guds plan, i enlighet med de tider och de stadier som Gud fastställt. Sådan är principen för Guds verk. Gud lägger sig inte i vad människan än tänker eller vet, men han ger inte heller upp sin plan eller överger sitt verk därför att människan inte tror eller förstår. Allt fullbordas således i enlighet med Guds plan och Guds tankar. Detta är just vad vi ser i Bibeln: Gud såg till att Isak föddes vid den tidpunkt han fastställt. Bevisar dessa fakta att människans beteende och agerande hindrade Guds verk? De hindrade inte Guds verk! Påverkades Guds verk av människans ringa tro på Gud och hennes uppfattningar och föreställning om Gud? Nej, det gjorde det inte! Inte det minsta! Guds förvaltningsplan påverkas inte av någon människa, någon företeelse eller något förhållande. Allt han bestämmer sig för att göra kommer att verkställas och slutföras i rätt tid och i enlighet med hans plan, och ingen människa kan förhindra hans verk. Gud struntar i vissa sidor av människans dåraktighet och okunnighet, liksom vissa sidor av människans motstånd mot och uppfattningar om honom, och utför det verk han måste utföra oavsett allt. Detta är Guds sinnelag och en återspegling av hans allmakt. Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II”

ur ”Följ Lammet och sjung nya sånger”

 Konsekvensen av Guds inkarnation är faktiskt att Gud lever och verkar i köttet; Gud blir till sitt väsen kött, han blir en människa. Hans inkarnerade liv och verk kan delas in i två stadier. Först kommer det liv han lever innan han börjar bedriva sin verksamhet. Han lever i en vanlig mänsklig familj, i en ytterst normal mänsklighet och följer gängse moral och lagar för mänskligt liv, med normala mänskliga behov (mat, kläder, husrum och sömn), normala mänskliga svagheter och normala mänskliga känslor. Under det första stadiet lever han med andra ord i en icke-gudomlig, helt normal mänsklighet och engagerar sig i alla normala mänskliga aktiviteter. Det andra stadiet är det liv han lever efter att han börjat bedriva sin verksamhet. Han bor fortfarande i den vanliga mänskligheten med ett normal mänskligt skal och utåt sett visar han inga tecken på något övernaturligt. Men han lever enbart för sin verksamhet och under denna tid existerar hans normala mänsklighet helt för att tjäna hans gudomlighets normala verk, för vid det laget har hans normala mänsklighet mognat så mycket att han kan bedriva sin verksamhet. Det andra stadiet av hans liv består alltså av att bedriva sin verksamhet i sin normala mänsklighet, ett liv av både normal mänsklighet och fullständig gudomlighet. Anledningen till att han lever i en fullständigt normal mänsklighet under det första stadiet av sitt liv är att hans mänsklighet ännu inte motsvarar hela det gudomliga verket; den är fortfarande inte mogen. Först när hans mänsklighet mognar och blir kapabel att axla hans verksamhet kan han börja utöva sin verksamhet. Eftersom han, som kött, behöver växa och mogna, utgörs det första stadiet av hans liv av normal mänsklighet, medan det liv den inkarnerade Guden lever under sin verksamhet i det andra stadiet karaktäriseras av både mänsklighet och fullständig gudomlighet, eftersom hans mänsklighet då är kapabel att företa sig hans verk och utöva hans ämbete. Om den inkarnerade Guden på allvar påbörjade sitt ämbete i den stund då han föddes och gjort övernaturliga tecken och under, då skulle han inte ha haft något fysiskt väsen. Därför existerar hans mänsklighet för hans fysiska väsens skull; det kan inte finnas något kött utan mänsklighet och en person utan mänsklighet är inte en människa. På detta sätt är mänskligheten hos Guds kött en inneboende egenskap hos Guds inkarnerade kött. Att säga ”när Gud blir kött är han helt gudomlig och inte mänsklig över huvud taget” är hädelse, för detta påstående existerar helt enkelt inte och det strider mot inkarnationens princip. Även efter det att han börjar utöva sitt verksamhet, lever han i sin gudomlighet med ett mänskligt yttre skal när han utför sitt verk; det är bara det att just då tjänar hans mänsklighet enbart syftet att låta hans gudomlighet utföra verket i det normala köttet. Den som ligger bakom verket är alltså den gudomlighet som bebor hans mänsklighet. Det är hans gudomlighet, inte hans mänsklighet, som är verksam, men det är en gudomlighet som är dold i hans mänsklighet; hans verk utförs i huvudsak av hans fullständiga gudomlighet, inte av hans mänsklighet. Men det som utåt sett utför verket är hans kött. Man skulle kunna säga att han är en människa och också Gud, för Gud blir en Gud som lever i köttet, med ett mänskligt skal och ett mänskligt väsen men också med Guds väsen. Eftersom han är en människa med Guds väsen, står han över alla skapade människor, över varje människa som kan utföra Guds verk. Bland alla dem som har ett mänskligt skal som hans, bland alla dem som besitter mänsklighet, är det därför bara han som är den inkarnerade Guden själv ‒ alla andra är skapade människor. Trots att de alla har mänsklighet, har skapade människor ingenting mer än mänsklighet, medan den inkarnerade Guden är annorlunda: i hans kött har han inte bara mänsklighet utan, än viktigare, gudomlighet. Hans mänsklighet kan ses i hans kötts yttre utseende och i hans vardagsliv, men hans gudomlighet är svår att uppfatta. Eftersom hans gudomlighet endast uttrycks när han har mänsklighet och inte är så övernaturlig som folk föreställer sig, är det oerhört svårt för människor att se den. Till och med idag har människor ytterst svårt att begripa den inkarnerade Gudens sanna väsen. Jag väntar mig att det fortfarande, även efter att jag talat om det så länge, är ett mysterium för de flesta av er. Faktum är att den här frågan är väldigt enkel: Eftersom Gud blir kött är hans väsen en förening av mänsklighet och gudomlighet. Denna förening kallas för Gud själv, Gud själv på jorden. Utdrag ur ”Ordet framträder i köttet”

Det andra inkarnerade köttet är till sitt väsen likt det första, men det är ännu mer verkligt, till och med mer normalt än det första. Som en följd därav är det lidande det andra inkarnerade köttet tål större än det första, men detta lidande är ett resultat av hans verksamhet i köttet och det skiljer sig från den fördärvade människans lidande. Det härrör dessutom från hans kötts normalitet och verklighet. Eftersom han utövar sitt ämbete i ett ytterst normalt och verkligt kött, måste köttet utstå en hel del umbäranden. Ju mer normalt och verkligt detta kött är, desto mer kommer han att lida i utövandet av sitt ämbete. Guds verk uttrycks i ett mycket alldagligt kött, ett som inte alls är övernaturligt. Eftersom hans kött är normalt och även måste axla verket med att frälsa människan, lider han i ännu högre grad än ett övernaturligt kött skulle ha gjort ‒ allt detta lidande härstammar från hans kötts verklighet och normalitet. Från det lidande som de två inkarnerade kötten har genomgått när de bedrivit sin verksamhet kan man se det inkarnerade köttets väsen. Ju mer normalt köttet är, desto större umbäranden måste han utstå medan han utför verket; ju verkligare det kött är som tar sig an verket, desto hårdare är de uppfattningar som människor får och desto fler faror kommer troligen att drabba honom. Och ändå, ju verkligare köttet är och ju mer köttet besitter en normal människas behov och fullständiga förnuft, desto mer kapabel är han att ta på sig Guds verk i köttet. Det var Jesu kött som spikades fast på korset, sitt kött som han överlämnade som ett syndoffer; det var genom ett kött med normal mänsklighet som han besegrade Satan och fullständigt frälste människan från korset. Och det är som fullständigt kött som Gud i sin andra inkarnation utför erövringsverket och besegrar Satan. Endast ett kött som är fullständigt normalt och verkligt kan utföra det erövrande verket i sin helhet och utgöra ett kraftfullt vittnesbörd. Det vill säga, erövrandet av människan blir effektivt genom den inkarnerade Gudens verklighet och normalitet, inte genom övernaturliga under och uppenbarelser. Denna inkarnerade Guds uppgift är att tala och därigenom att erövra och fullkomna människan; med andra ord, Andens verk förverkligas i köttet och köttets plikt är att tala och därigenom att erövra, uppenbara, fullkomna och eliminera människan helt. Därför är det i det erövrande verket som Guds verk i köttet till fullo ska genomföras. Det inledande friköpande verket utgjorde bara början på inkarnationens verk; det kött som utför det erövrande verket kommer att slutföra hela inkarnationens verk. I fråga om kön är en inkarnation manlig och den andra kvinnlig; på så sätt har innebörden i Guds inkarnation fullbordats. Det undanröjer människans missuppfattningar om Gud: Gud kan bli både manlig och kvinnlig, och till sitt väsen är den inkarnerade Guden könlös. Han skapade både man och kvinna och för honom finns det ingen könsskillnad. I detta stadium av verket gör Gud inte tecken och under, utan verket uppnår sina resultat genom ord. Anledningen till detta är dessutom att den inkarnerade Gudens verk denna gång inte är att bota sjuka och driva ut demoner, utan att erövra människan genom att tala; den medfödda förmåga som detta Guds inkarnerade kött besitter är alltså att tala och att erövra människan, inte att bota sjuka och driva ut demoner. Hans verk i normal mänsklighet är inte att göra under, inte att hela de sjuka och driva ut demoner, utan att tala, så för människor verkar det andra inkarnerade köttet mycket mer normalt än det första. Människor ser att Guds inkarnation inte är någon lögn, men denna inkarnerade Gud är annorlunda än den inkarnerade Jesus och fastän båda är Gud förkroppsligad är de inte helt och hållet de samma. Jesus ägde normal mänsklighet, vanlig mänsklighet, men han åtföljdes av många tecken och under. I denna inkarnerade Gud kommer mänskliga ögon inte att se några tecken eller under, varken botande sjuka eller utdrivande av demoner, vandring på vatten eller fasta i fyrtio dagar … Han utför inte samma verk som Jesus gjorde, inte för att hans kött i grunden är annorlunda än Jesu kött, utan för att det inte är hans ämbetsuppgift att bota sjuka och driva ut demoner. Han river inte ner sitt eget verk, stör inte sitt eget verk. Eftersom han erövrar människan med sina verkliga ord, finns det inget behov av att betvinga henne med hjälp av under, utan detta stadium består av att slutföra inkarnationens verk. Den inkarnerade Gud du ser idag är alltigenom kött och det finns inget övernaturligt över honom. Han blir sjuk som andra, behöver mat och kläder precis som andra, eftersom han helt och hållet är kött. Om den inkarnerade Guden gjorde övernaturliga tecken och under den här gången, om han botade sjuka, drev ut demoner eller kunde döda med ett ord, hur skulle då detta erövrande verk kunna utföras? Hur skulle verket kunna spridas bland de hedniska folken? Att bota sjuka och driva ut demoner var nådens tidsålders verk, det första steget i det friköpande verket, och när Gud nu har räddat människan från korset utför han inte längre det verket. Om en ”Gud” av samma slag som Jesus uppenbarade sig i de sista dagarna, en som botade sjuka, drev ut demoner och korsfästes för människans skull, skulle denna ”Gud” — trots att han stämde exakt med beskrivningen av Gud i Bibeln och var lätt för människan att acceptera — inte till sitt väsen vara det kött som bärs av Guds Ande, utan av en ond ande. Det är nämligen regeln för Guds verk att han aldrig upprepa vad han redan har fullbordat. Därför skiljer sig Guds andra inkarnations verk från den första inkarnationens. I de sista dagarna förverkligar Gud det erövrande verket i vanligt, normalt kött; han botar inte sjuka och kommer inte att korsfästas för människan, utan han talar bara ord i köttet och erövrar människan i köttet. Endast sådant kött är Guds inkarnerade kött; endast sådant kött kan fullborda Guds verk i köttet. Utdrag ur ”Köttets inre väsen bebos av Gud”

Konsekvensen av Guds inkarnation är faktiskt att Gud lever och verkar i köttet; Gud blir till sitt väsen kött, han blir en människa. Hans inkarnerade liv och verk kan delas in i två stadier. Först kommer det liv han lever innan han börjar bedriva sin verksamhet. Han lever i en vanlig mänsklig familj, i en ytterst normal mänsklighet och följer gängse moral och lagar för mänskligt liv, med normala mänskliga behov (mat, kläder, husrum och sömn), normala mänskliga svagheter och normala mänskliga känslor. Under det första stadiet lever han med andra ord i en icke-gudomlig, helt normal mänsklighet och engagerar sig i alla normala mänskliga aktiviteter. Det andra stadiet är det liv han lever efter att han börjat bedriva sin verksamhet. Han bor fortfarande i den vanliga mänskligheten med ett normal mänskligt skal och utåt sett visar han inga tecken på något övernaturligt. Men han lever enbart för sin verksamhet och under denna tid existerar hans normala mänsklighet helt för att tjäna hans gudomlighets normala verk, för vid det laget har hans normala mänsklighet mognat så mycket att han kan bedriva sin verksamhet. Det andra stadiet av hans liv består alltså av att bedriva sin verksamhet i sin normala mänsklighet, ett liv av både normal mänsklighet och fullständig gudomlighet. Anledningen till att han lever i en fullständigt normal mänsklighet under det första stadiet av sitt liv är att hans mänsklighet ännu inte motsvarar hela det gudomliga verket; den är fortfarande inte mogen. Först när hans mänsklighet mognar och blir kapabel att axla hans verksamhet kan han börja utöva sin verksamhet. Eftersom han, som kött, behöver växa och mogna, utgörs det första stadiet av hans liv av normal mänsklighet, medan det liv den inkarnerade Guden lever under sin verksamhet i det andra stadiet karaktäriseras av både mänsklighet och fullständig gudomlighet, eftersom hans mänsklighet då är kapabel att företa sig hans verk och utöva hans ämbete. Om den inkarnerade Guden på allvar påbörjade sitt ämbete i den stund då han föddes och gjort övernaturliga tecken och under, då skulle han inte ha haft något fysiskt väsen. Därför existerar hans mänsklighet för hans fysiska väsens skull; det kan inte finnas något kött utan mänsklighet och en person utan mänsklighet är inte en människa. På detta sätt är mänskligheten hos Guds kött en inneboende egenskap hos Guds inkarnerade kött. Att säga ”när Gud blir kött är han helt gudomlig och inte mänsklig över huvud taget” är hädelse, för detta påstående existerar helt enkelt inte och det strider mot inkarnationens princip. Även efter det att han börjar utöva sitt verksamhet, lever han i sin gudomlighet med ett mänskligt yttre skal när han utför sitt verk; det är bara det att just då tjänar hans mänsklighet enbart syftet att låta hans gudomlighet utföra verket i det normala köttet. Den som ligger bakom verket är alltså den gudomlighet som bebor hans mänsklighet. Det är hans gudomlighet, inte hans mänsklighet, som är verksam, men det är en gudomlighet som är dold i hans mänsklighet; hans verk utförs i huvudsak av hans fullständiga gudomlighet, inte av hans mänsklighet. Men det som utåt sett utför verket är hans kött. Man skulle kunna säga att han är en människa och också Gud, för Gud blir en Gud som lever i köttet, med ett mänskligt skal och ett mänskligt väsen men också med Guds väsen. Eftersom han är en människa med Guds väsen, står han över alla skapade människor, över varje människa som kan utföra Guds verk. Bland alla dem som har ett mänskligt skal som hans, bland alla dem som besitter mänsklighet, är det därför bara han som är den inkarnerade Guden själv ‒ alla andra är skapade människor. Trots att de alla har mänsklighet, har skapade människor ingenting mer än mänsklighet, medan den inkarnerade Guden är annorlunda: i hans kött har han inte bara mänsklighet utan, än viktigare, gudomlighet. Hans mänsklighet kan ses i hans kötts yttre utseende och i hans vardagsliv, men hans gudomlighet är svår att uppfatta. Eftersom hans gudomlighet endast uttrycks när han har mänsklighet och inte är så övernaturlig som folk föreställer sig, är det oerhört svårt för människor att se den. Till och med idag har människor ytterst svårt att begripa den inkarnerade Gudens sanna väsen. Jag väntar mig att det fortfarande, även efter att jag talat om det så länge, är ett mysterium för de flesta av er. Faktum är att den här frågan är väldigt enkel: Eftersom Gud blir kött är hans väsen en förening av mänsklighet och gudomlighet. Denna förening kallas för Gud själv, Gud själv på jorden. Utdrag ur ”Ordet framträder i köttet”