#utmaning

Sa han ojaba...woah.

Jag var inne på ens sida som hade massa bilder på det klassiska livet i 20-30 års åldern. Han hade verkligen nailat det. SÅ ska man ju göra. I det här började en känsla av förvirring bubbla upp i mig. Har jag levt...fel? Va det såDÄR jag skulle ha gjort?

"Ska"

Du går din väg på ditt sätt

Det finns inga "ska"

Säger han.

Jag vet inte varför jag envisas med att tro att det finns ett recept som alla ska följa. Att det är en hage med steg med siffror, först 1, 2,3 sen A, B,C. För jag började på P och hoppade till L innan jag ens hade varit på 2. Jag ville attackera livet på mitt sätt och det har jag ju gjort. Sen om det va fel..? Ja menar hade jag hoppat på 123 ABC hade jag kanske jobbat som nån marknadsanalytiker idag och semestrat i australien och haft 3 barn och en volvo. En till sån. Jag hade liksom inte varit jag då. Jag hade varit så död/avstängd att...var va Jag liksom? VAR skulle min challenge ligga? Jag tror inte mina pusselbitar låg där. Jag har en fascination för de sjuka, svaga och det som är twisted, vilket också förklarar...när jag springer för långt i sånt. Jag har en outtörstligt behov av kärnan av saker och förstå livet ur min upplevelses tolkning.

Men det finns delar jag känner att jag behöver för att känna mig mer hel och det är ju sånt jag Nu söker. Nu vill jag. Nu är nyfiken. Nu ska jag delta i den leken. För nu är mitt väsen där på nåt sätt. Det va aldrig det förut, även om det finns nån slags nutida idé om att vissa saker ska göras under vissa tider. Aaaand were back to 123 ABC igen.

Det är min jävla jobbiga envisa rädsla för att "göra fel". Det GÅR inte att göra fel. Inget är fel eller rätt, det mest Är. Egentligen. Så då borde man inte heller kunna göra rätt? Man kan nog mest göra kärlek och dess motsats egentligen. Vara sann mot sitt väsen och inte. Sen bestämmer nog våra regler och idéer om saker om det är rätt eller fel.

En del av att skapa nytt handlar ju om att testa att göra saker på andra sätt.

Nya utmaningar i mitt fotograferande…

Ja det har jag nu försökt lite med när det kommer till fotograferande. Och resultatet det blev…

(more…)

Hm..det är nåt intressant med det.

En förstärkare. Ett annat ljud. Som om de hela tiden har fått spela på sin halva kapacitet. De fick inte låta sådär som jag hörde de i affären för hundra år sen, som var anledningen till att jag köpte de från början. Men nu har han köpt en ny förstärkare och efter år av halvfart får de nu visa vad de går för. Ljudet påminner om det jag förtrollades av då, klangen och de mjuka tonerna.

Min hjärna kan inte låta bli att uppfatta det som en så jäkla tydlig metafor. För hur många av oss är inte vackra högtalare med crappy förstärkare? Och hur många tror inte att det vi är, är allt vi kommer vara, för att förstärkaren är maxad?

För att hur troligt var det att jag skulle jobba som bildlärare för tonåringar och stå där framme och våga babbla dag efter dag? Att ens ta sig tillbaka till den tiden i livet och börja gräva där. 

Eller det faktum att jag fick åka tåg i början varje dag och var tvungen att fixa det. För mig var det ett Kebnekajse att ta sig över. Och att stå inför typ 30 tonåringar och vara den som ser till att styra upp det de gör? Samtidigt sköta planering, bedömning, inköp och allt annat fix som det innebär? Can you spell impossible? För mig var det var verkligen hoppa i djupa delen av poolen och hoppas att man orkar paddla som fan. Men det kändes som att alternativet var värre. Paddla eller riskera att drunkna. Så jag paddlade. Som fan. Trots gelé i benen, trots att jag så många gånger tvivlade. En gång till. Håll ut en vecka till.

Muskler bildades tror jag. För att plötsligt så blev paddlandet inte alls lika jobbigt. Jag började gilla det. Jag började se att de var människor och där nånstans så klickade något. Sen började mysiga stunder dyka upp, som sen blev mysiga lektioner. Nu ångrar jag mig inte. 

Jag trodde inte jag hade kapaciteten i mig att göra det här. Inte jag, inte med alla mina issues, nojjor och paranoida grejer. Inte jag som kan ha noll ordning och bor på planeten smorf ibland. Men nånstans så känns det som om det gick att väva in. Att min kreativitet blev en del av pedagogiken och som hjälpte de att föda sin egen weirdness och att det var ok. Typ lite så.

Stryptag, knytnävsslag, rasism, mobbning, allsång i klassrummet, skrattattacker, olämpliga bamseversioner, knivslagsmål och se vissa skriva karin är bäst på talvan. Och få vara med om att man inte får ut de ur klassrummet trots att lektionen tagit slut. Nånstans där hamnade jag.

Men nu kommer nästa ojoj. Ansvaret av att göra det här till något bra, att introducera de till konst och få de intresserade...och att få budgeten att räcka. Och att få de att må bra och...en sak i taget. Det får...gå :)

Deras välkomnande bygger mig, deras acceptans får mig att känna mig som att jag är ok trots att jag är…jag. Det gör att jag vill ge det tillbaka till dem. Hjälpa lilla livrädda pojken som bygger ett fort runt sig och inte kan socialisera med andra, samtidigt kunna inspirera A -eleverna. Och få rastlösa Allan att göra något så han inte går loss på inredningen i ren boredom medan långsamma noga Allan också ska få möjlighet att utvecklas. GAH. 

Jag vill vara med och skapa harmoni och få de att förstå att alla är fan awesome. Nånstans där. Och sen så måla såklart :)