#paddla

Hm..det är nåt intressant med det.

En förstärkare. Ett annat ljud. Som om de hela tiden har fått spela på sin halva kapacitet. De fick inte låta sådär som jag hörde de i affären för hundra år sen, som var anledningen till att jag köpte de från början. Men nu har han köpt en ny förstärkare och efter år av halvfart får de nu visa vad de går för. Ljudet påminner om det jag förtrollades av då, klangen och de mjuka tonerna.

Min hjärna kan inte låta bli att uppfatta det som en så jäkla tydlig metafor. För hur många av oss är inte vackra högtalare med crappy förstärkare? Och hur många tror inte att det vi är, är allt vi kommer vara, för att förstärkaren är maxad?

För att hur troligt var det att jag skulle jobba som bildlärare för tonåringar och stå där framme och våga babbla dag efter dag? Att ens ta sig tillbaka till den tiden i livet och börja gräva där. 

Eller det faktum att jag fick åka tåg i början varje dag och var tvungen att fixa det. För mig var det ett Kebnekajse att ta sig över. Och att stå inför typ 30 tonåringar och vara den som ser till att styra upp det de gör? Samtidigt sköta planering, bedömning, inköp och allt annat fix som det innebär? Can you spell impossible? För mig var det var verkligen hoppa i djupa delen av poolen och hoppas att man orkar paddla som fan. Men det kändes som att alternativet var värre. Paddla eller riskera att drunkna. Så jag paddlade. Som fan. Trots gelé i benen, trots att jag så många gånger tvivlade. En gång till. Håll ut en vecka till.

Muskler bildades tror jag. För att plötsligt så blev paddlandet inte alls lika jobbigt. Jag började gilla det. Jag började se att de var människor och där nånstans så klickade något. Sen började mysiga stunder dyka upp, som sen blev mysiga lektioner. Nu ångrar jag mig inte. 

Jag trodde inte jag hade kapaciteten i mig att göra det här. Inte jag, inte med alla mina issues, nojjor och paranoida grejer. Inte jag som kan ha noll ordning och bor på planeten smorf ibland. Men nånstans så känns det som om det gick att väva in. Att min kreativitet blev en del av pedagogiken och som hjälpte de att föda sin egen weirdness och att det var ok. Typ lite så.

Stryptag, knytnävsslag, rasism, mobbning, allsång i klassrummet, skrattattacker, olämpliga bamseversioner, knivslagsmål och se vissa skriva karin är bäst på talvan. Och få vara med om att man inte får ut de ur klassrummet trots att lektionen tagit slut. Nånstans där hamnade jag.

Men nu kommer nästa ojoj. Ansvaret av att göra det här till något bra, att introducera de till konst och få de intresserade...och att få budgeten att räcka. Och att få de att må bra och...en sak i taget. Det får...gå :)

Deras välkomnande bygger mig, deras acceptans får mig att känna mig som att jag är ok trots att jag är…jag. Det gör att jag vill ge det tillbaka till dem. Hjälpa lilla livrädda pojken som bygger ett fort runt sig och inte kan socialisera med andra, samtidigt kunna inspirera A -eleverna. Och få rastlösa Allan att göra något så han inte går loss på inredningen i ren boredom medan långsamma noga Allan också ska få möjlighet att utvecklas. GAH. 

Jag vill vara med och skapa harmoni och få de att förstå att alla är fan awesome. Nånstans där. Och sen så måla såklart :)