FörstÀrkare
Hm..det Àr nÄt intressant med det.
En förstÀrkare. Ett annat ljud. Som om de hela tiden har fÄtt spela pÄ sin halva kapacitet. De fick inte lÄta sÄdÀr som jag hörde de i affÀren för hundra Är sen, som var anledningen till att jag köpte de frÄn början. Men nu har han köpt en ny förstÀrkare och efter Är av halvfart fÄr de nu visa vad de gÄr för. Ljudet pÄminner om det jag förtrollades av dÄ, klangen och de mjuka tonerna.
Min hjÀrna kan inte lÄta bli att uppfatta det som en sÄ jÀkla tydlig metafor. För hur mÄnga av oss Àr inte vackra högtalare med crappy förstÀrkare? Och hur mÄnga tror inte att det vi Àr, Àr allt vi kommer vara, för att förstÀrkaren Àr maxad?
För att hur troligt var det att jag skulle jobba som bildlĂ€rare för tonĂ„ringar och stĂ„ dĂ€r framme och vĂ„ga babbla dag efter dag? Att ens ta sig tillbaka till den tiden i livet och börja grĂ€va dĂ€r.Â
Eller det faktum att jag fick Äka tÄg i början varje dag och var tvungen att fixa det. För mig var det ett Kebnekajse att ta sig över. Och att stÄ inför typ 30 tonÄringar och vara den som ser till att styra upp det de gör? Samtidigt sköta planering, bedömning, inköp och allt annat fix som det innebÀr? Can you spell impossible? För mig var det var verkligen hoppa i djupa delen av poolen och hoppas att man orkar paddla som fan. Men det kÀndes som att alternativet var vÀrre. Paddla eller riskera att drunkna. SÄ jag paddlade. Som fan. Trots gelé i benen, trots att jag sÄ mÄnga gÄnger tvivlade. En gÄng till. HÄll ut en vecka till.
Muskler bildades tror jag. För att plötsligt sĂ„ blev paddlandet inte alls lika jobbigt. Jag började gilla det. Jag började se att de var mĂ€nniskor och dĂ€r nĂ„nstans sĂ„ klickade nĂ„got. Sen började mysiga stunder dyka upp, som sen blev mysiga lektioner. Nu Ă„ngrar jag mig inte.Â
Jag trodde inte jag hade kapaciteten i mig att göra det hÀr. Inte jag, inte med alla mina issues, nojjor och paranoida grejer. Inte jag som kan ha noll ordning och bor pÄ planeten smorf ibland. Men nÄnstans sÄ kÀnns det som om det gick att vÀva in. Att min kreativitet blev en del av pedagogiken och som hjÀlpte de att föda sin egen weirdness och att det var ok. Typ lite sÄ.
Stryptag, knytnÀvsslag, rasism, mobbning, allsÄng i klassrummet, skrattattacker, olÀmpliga bamseversioner, knivslagsmÄl och se vissa skriva karin Àr bÀst pÄ talvan. Och fÄ vara med om att man inte fÄr ut de ur klassrummet trots att lektionen tagit slut. NÄnstans dÀr hamnade jag.
Men nu kommer nÀsta ojoj. Ansvaret av att göra det hÀr till nÄgot bra, att introducera de till konst och fÄ de intresserade...och att fÄ budgeten att rÀcka. Och att fÄ de att mÄ bra och...en sak i taget. Det fÄr...gÄ :)
Deras vĂ€lkomnande bygger mig, deras acceptans fĂ„r mig att kĂ€nna mig som att jag Ă€r ok trots att jag Ă€râŠjag. Det gör att jag vill ge det tillbaka till dem. HjĂ€lpa lilla livrĂ€dda pojken som bygger ett fort runt sig och inte kan socialisera med andra, samtidigt kunna inspirera A -eleverna. Och fĂ„ rastlösa Allan att göra nĂ„got sĂ„ han inte gĂ„r loss pĂ„ inredningen i ren boredom medan lĂ„ngsamma noga Allan ocksĂ„ ska fĂ„ möjlighet att utvecklas. GAH.Â
Jag vill vara med och skapa harmoni och fÄ de att förstÄ att alla Àr fan awesome. NÄnstans dÀr. Och sen sÄ mÄla sÄklart :)












