#uppror

Texten handlar om hungerupproret i Jönköping hösten 1855 och utgår dels ifrån Stefan Nyzells text “Det är bättre att sitta på fästning än att svälta ihjäl”, och dels ifrån vittnesmål från personer på plats i Jönköping 1855, nedtecknade strax efter. Den teoretiska ansatsen i analysen är att genom Sidney Tarrows bok “Power In Movement” analysera upproren och se om konfliktrepertoarteorin är användbar för att se händelseförloppets utveckling.

Carl Wilén, doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet och aspirerande sosseapologet, fick igår en understreckare publicerad på Svenska dagbladet där han argumenterar för att Nuit Debout måste liera sig med den gamla vänstern för att ”undvika fällorna som Occupy Wall Street fastnade i”, och ”på allvar utmana storfinansen.”

Wilén uppehåller sig vid två inlägg istället för att, trots att han själv varit på plats, göra någon egen analys. De ena inlägget, av Graeber, kritiseras för att inte gå närmare in på den faktiska, konkreta arbetsmarknadslag som var upprinnelsen till protesterna. ”Gissningsvis undviker Graeber dessa spår eftersom de grumlar bilden av det revolutionära undantagsrum i vilket nya och platta rörelser inordnas.” Graeber är för fixerad vid det nya, menar Wilén. Han accepterar ”det ansikte som Nuit Debout ... visar upp utåt.” Vad är det då med detta nya som är så falskt och dåligt? Jo, Occupys klimax kom med Occupy Oaklands generalstrejk som ”knappast varit möjliga utan de broar som byggdes mellan det nya politiska rum som Occupy hade skapat å ena sidan och alla de arbetare som deltog via existerande fackföreningar samt alla som deltog via olika politiska organisationer och partier å andra sidan.” Vidare lyckades rörelsen inte uppehålla någon mobiliserande kraft eftersom delar av rörelsen gjorde ”ett tydligare avståndstagande från de existerande politiska organisationerna.” Wiléns slutsats är att ”[d]en som blint utgår från en berättelse om en skarp skiljelinje mellan den gamla bakåtsträvande, hierarkiska och tråkiga vänstern och de nya rörelser som experimenterar med platta organisationsformer och militant direktaktion får inte syn på de bryggor som gjorde Occupyrörelsen framgångsrik.”

Det finns här flera punkter Wilén undviker och förvränger. Det kanske viktigaste och för vänsteristerna mest pinsamma är det faktum att det var just de nya, ”oansvariga” och partilösa som både tog initiativen och hela vägen igenom var de mest drivande. Det är ingen nyhet att den gamla vänstern bara har sparkats igång och förmåtts agera i progressiv riktning när gräsrötter (inom och utanför organisationsramarna) börjat röra på sig. Det är knappast de nya rörelserna som ska vara tacksamma för att de gamla yrvaket springer efter och försöker göra sig relevanta igen. Vidare måste det påpekas att de kopplingar och samarbeten som uppstår nästan undantagslöst äger rum på marken, bland gräsrötterna, inne i ockupationerna! Det var när arbetare och fackaktivister från New Yorks tunnelbana gick till Zuccotti park och pratade med människorna där som samarbetet uppstod. Det var när människor gick till hamnen i Oakland och tog kontakt där som samarbete uppstod. Dessutom ska det påpekas att fackens centralorganisationer formellt aldrig stödde strejken, det var lokala fackklubbar som tog egna initiativ. Det här är viktigt, för det är sällan eller aldrig som någon, inte ens de mest hårdföra anarkisterna, i ockupationerna och i kommunerna har gjort några skarpa avståndstaganden gentemot den gamla vänstern, det har snarare varit mot de högre skikten i hierarkierna (partiledningar, centralorganisationer, självutnämnda kändisledare, och så vidare). Det är främst gammelvänsteristerna som förblivit oförmögna att tänka utanför sina hierarkiska modeller, och inte de nya rörelserna som varit oförmögna till pragmatiska samarbeten.

Det är också anmärkningsvärt att Wilén inte går in på (knappt ens nämner!) de spanska och grekiska indignados som är en viktigare referenspunkt för de franska protesterna. Istället för att gå upp i och anpassa sig till existerande och ossifierade strukturer, och på så sätt ge dem konstgjord andning ett litet tag till, valde rörelserna att fortsätta och bredda experimenterandet istället. PAH och medborgarplattformarna i Spanien är två framgångsrika exempel. Ingenting av detta tas upp av Wilén. Det passar nämligen inte in hans resonemang. Liksom för andra vänsterister föreställs vägen framåt som en centralisering kring politikens förutbestämda och symboliska frågor, som följaktligen endast kan hanteras (lika symboliskt) av politikens erkända medel: partier, lagar, omröstningar, mandat, förtroenden, och resten av skiten som rörelsen förstår som fullständigt kringskuret och genomskuret av ekonomins imperativ. Wilén vill därför fokusera på den arbetsmarknadslag som triggade igång protesterna. Den striden går nämligen att vinna, bara rörelsen ställer sig bakom det politiska maskineriet. Idén är att då, äntligen, skulle skiljelinjer dras inom politiken och den skulle återuppväckas. Wilén oroar sig för att vad han inbillar sig vara ”kritiken mot Parti Socialiste” – snarare än ett från första dag fullständigt förkastande – och motviljan att låta rörelsens radikalitet begränsas av de närsynta politikspecialister och ängsliga vänsterkonsulter som vill göra allt till en fråga om ett lagförslag. Förhoppningsvis, tänker Wilén och hans kompisar, glömmer radikalerna på Place de la République då att deras barnsliga uppror började just därför att det i den här frågan inte finns några skillnader mellan högern och vänstern.

Det andra inlägget som Wilén nämner är av Geoffrey Pleyers, som påminner om de protester som bröt ut 2006 mot CPE. Då denna protest, utifrån Wiléns perspektiv, faktiskt ”vanns” hade det varit intressant om han reflekterade mer kring det. Men nej, det är förmodligen allt de här vänsteristerna önskar från proteströrelserna: att enskilda lagförslag dras tillbaka, allt förblir som vanligt, och att vänstern får lite förnyad legitimitet. Att grundligen tänka om och på allvar pröva nya vägar, med alla de misslyckanden och framgångar, stora som små, som uppstår längs vägen, ja det verkar otänkbart. Och att det faktiskt har varit just partierna och de traditionella organisationerna som gjort rörelserna mindre öppna, det är lika otänkbart.

De lärdomar som fler och fler drar sedan upprorsvågen började 2011 är att ingenting finns att hämta i de gamla institutionerna, att verklig förändring radikalt måste tänka om, och att makt och segrar vinner vi i vardagen och i det lokala. Den tilltagande paniken hos vänsteristerna är bara ytterligare ett tecken på deras obetydlighet. Medan gräsrotsrörelser bygger alternativ som gör människor oberoende av den kapitalistiska penningekonomin, manar vänsteristerna oss att praktiskt ge upp våra självständiga initiativ och ställa oss bakom nästa Tsipras. För det gick ju så bra, en verklig ”utmaning av storfinansen”, eller hur?

Äntligen tillbaka på vägen

Efter sju sorger, åtta bedrövelser och nio katastrofer så känns det nu som om jag är på rätt väg igen. Njae, riktigt så illa har det inte varit men det har inte varit kul senaste månaderna med olika händelser där kropp och knopp inte kunna samarbeta. Att kroppen var på väg att återställas efter kampen för mor har jag ju förstått, och då blir det medicinjusteringar. Att betablockeraren togs bort i…

När jag kommenterade Endnotes revolutionsteori förra året kritiserade jag vad jag då uppfattade som en brist på strategi. Det var inte riktigt rättvist då Jasper Bernes bidrag i samma nummer utvecklar detta mycket bra. Bernes svarar också delvis Toscanos kritik och bidrar med det till en viktig diskussion om övergång.

Vi behöver teori, skriver Bernes, för att fråga oss själva var vi är, var vi är på väg, och för att reflektera över i relation/respons till vilken (praktisk) erfarenhet som teorin har växt fram. Teori handlar med andra ord om att konstruera kartor. Att knyta ihop rum, flöden, spår, dra deras linjer och synliggöra mönster. Teori i den här meningen är intimt kopplat till strategi.

Bernes utgångspunkt är blockaden av hamnen, höjdpunkten för Occupyvågen. Varför det blockerades, och hur, av vilka, osv. Centralt blir logistiken.

"But logistics is more than the extension of the world market in space and the acceleration of commodital flows: it is the active power to coordinate and choreograph, the power to conjoin and split flows; to speed up and slow down; to change the type of commodity produced and its origin and destination point; and, finally, to collect and distribute knowledge about the production, movement and sale of commodities as they stream across the grid." (180)

Parallellen mellan logistik och cybernetik är uppenbar. Flöden av varor behöver flöden av information. Systemet behöver insyn, översikt och representation. Här kan en kontralogistik intervenera som en krigskonst: slå till där det känns och bli lika flexibel.

"Possession of such a counterlogistical system, which might be as crude as a written inventory, would allow antagonists to focus their attention where it would be most effective. Taking, for example, the situation of the French pension law struggles of 2010, in which mobile blockades in groups of twenty to a hundred moved throughout French cities, supporting the picket lines of striking workers but also blockading key sites independently, the powers of coordination and concentration permitted by such a system are immediately apparent." (187)

Blockaden har också vad Bernes kallar ett existentiellt värde. I avbrotten kan den vägran och makt som de facto utövas smitta och ge synergieffekter. Istället för att bara se det som något negativt, som Toscano gör, har taktiken en potential att synliggöra både "systemets" funktioner och samtidigt proletärers förmåga att faktiskt göra motstånd. Synligheten (visibility) gör det möjligt för fler att se och förstå sammanhang och effekter/konsekvenser. Människor börjar se sig själva som aktörer. (Det finns här, tror jag, också möjligheter till genuint allmänt intellekt.)

Mot Toscano invänder Bernes också att det inte alls nödvändigtvis finns progressiva potentialer i all teknologi som kan återtas. När det gäller logistik handlar det om mer än bara effektivisering. I själva verket ökar logistiken inte produktivitet, bara cirkulationens räckvidd och hastighet. Löneskillnader baserade på en global arbetsdelning är inbyggt i systemet. Logistiken är som sådant ämnat och utformat för cirkulering av varor, inte bruksvärden.

"We might also question the reconfiguration thesis from the perspective of scale. Because of the uneven distribution of productive means and capitals — not to mention the tendency for geographical specialisation, the concentration of certain lines in certain areas (textiles in Bangladesh, for instance)— the system is not scalable in any way but up. It does not permit partitioning by continent, hemisphere, zone or nation. It must be managed as a totality or not at all. Therefore, nearly all proponents of the reconfiguration thesis assume high-volume and hyper-global distribution in their socialist or communist system, even if the usefulness of such distributions beyond production for profit remain unclear. Another problem, though, is that administration at such a scale introduces a sublime dimension to the concept of “planning”; these scales and magnitudes are radically beyond human cognitive capacities. The level of an impersonal “administration of things” and the level of a “free association of producers” are not so much in contradiction as separated by a vast abyss. Toscano leaves such an abyss marked by an ominous appeal to Herbert Marcuse’s concept of “necessary alienation” as the unfortunate but necessary concomitant of maintenance of the technical system. Other partisans of the reconfiguration thesis, when questioned about the scaling-up of the emancipatory desires and needs of proletarian antagonists to a global administration invariably deploy the literal deus ex machina of supercomputers. Computers and algorithms, we are told, will determine how commodities are to be distributed; computers will scale up from the demands for freedom and equality of proletarian antagonists and figure out a way to distribute work and the products of work in a manner satisfactory to all. But how an algorithmically-mediated production would work, why it would differ from production mediated by competition and the price-mechanism remains radically unclear, and certainly unmuddied by any actual argument. Would labour-time still be the determinant of access to social wealth? Would free participation (in work) and free access (in necessaries) be facilitated in such a system? If the goal is rather a simple equality of producers — equal pay for equal work — how would one deal with the imbalances of productivity, morale and initiative, which result from the maintenance of the requirement that “he who does not work does not eat”? Is this what “necessary alienation” means?" (195-196)

Att ta över logistiken kräver alltså omedelbart globalt övertagande, inte helt olikt Theorie communistes idé om kommuniseringens löpeld. Om målet inte är något annat än att administrera logistiken annorlunda kommer vi alltså behöva handla, istället för att bli mer självförsörjande, eller med andra ord: påtvinga arbete. Förr kanske det hade funkat, men knappast efter avindustrialiseringen och globaliseringen. (Och då har vi inte ens nämnt finans...)

Om detta lyckas sprida sig, och det går att sätta press på de respektive högskolecheferna att inte agera överlöpare i den nya fejk-utredningen, så kommer det att öppna upp en helt ny horisont för kampen om utbildning i det här landet. Alla tidigare protester mot nedskärningar har helt och hållet hållits inom ombudsmannakulturens kanaler med försiktiga kommentarer från fack, kårer och hövliga ledarsidor. Om protesterna antar oberoende former skulle detta kunna bli en explosion som helt förändrar maktbalansen, inte minst när väl nästa version av stiftelseförslaget kommer.

exempel och identifikation har spridit rörelser på ett nästan spontant vis. Frånvaron av det gamla har snarare varit en fördel då det upplevts som mer öppet och inkluderande

många olika åsikter, attityder, ideologier sida vid sida men som helhet obestämt, etiketter får mindre betydelse

när väl händelser äger rum sker snabb synergieffekt, tidens och isolationens uppbrott ger en frånvaron av rädsla, även de längst bak, de tysta, osynliga, får röst och tar plats. Händelsen radikaliserar. ”Allt som behövdes var att man skulle sätta igång för alla väntade på att något skulle hända.”

organiseringen sker ”organiskt”, med minimala medel. Ramarna sätt av de omedelbara behoven och förutsättningarna tillsammans med ett frågande, undersökande förhållningssätt. Byråkrati = död.

praktisk representationskritik: alla berättar (ingen ensam röst, inget ensamt ansikte)

rörelserna är ”ledarfulla” inte ledarlösa: ”Ledande blir den som lyckas ta initiativet till en handling eller utveckla en idé som får gensvar i rörelserna.”

ett ständigt närvarande problem för den här typen av rörelser är eventuell brist på transparens. Men konsekvensen blir inte så mycket ledares maktövertagande som rörelsernas passivisering och upplösning. Därför: öppenhet, konsensus