Ännu en bok jag hade överdrivna förväntningar på var Steve Hansons Small towns, austere times. Den är inte så bra och borde ha redigerats ner till en artikel istället, inte ges ut som bok. Men det fanns ändå något där som förtjänar en kommentar. Hanson menar att den bitterhet efter avindustrialisering som i mångt och mycket underbygger samtida rasismer egentligen bara är en sida av en fantasi om ett lokalt utopia. Lokalism behöver inte vara rasistiskt och provinsialistiskt, som vissa liberaler har visat med allsköns "gröna" projekt som betonar just det lokala, lantliga, organiska, etc. Liksom rasisterna fetischerar de det lantliga och nostalgiska, lika djupt motsägelsefullt och också som en slags reaktion i kapitalets försvar. Detta behövs hanteras "dialektiskt" enligt Hanson, och han försöker göra det via begreppet spår.

Spår är ett bra begrepp att använda när det kommer till undersökning av det lokala (utgångspunkten för Hanson är sk "community research"). Det handlar inte om gammal historia utan om något fortfarande aktivt. Spåren "sätter dialektiken i arbete", och visar på hur vi är globalt ihoptrasslade. Fastna inte i platsen (i meningen "site") utan följ spåren. Personens spår (från plats till plats, yrke till yrke, osv), tingens spår, ordens spår. Det hamnar mycket nära Cronins mikrospektion.

Återvändande till "jorden" (det organiska, ekologiska, etc) eller det lokala kan alltså förutom av nationalismer användas av marknader för reifiering. Vi känner till det när exempelvis stadsodling och liknande tas upp i gentrifieringsprocesser. Hanson noterar, med utgångspunkt i exemplet IET (boken är till största delen fokuserad på just staden Todmorden där IET är verksamma), hur en kvasi-naturalistisk marknadsliberalism växer fram med en tydligt moralistisk framtoning. Denna utveckling är samtidigt, genom prekariseringen, en utveckling mot mer diffusa skillnader mellan arbete och ickearbete, mellan vita och svarta jobb. Inte att det bara är parallella processer: det är samma processer. I fallet IET är de helt beroende av legala gråzoner (gällande mark t ex), tvångsarbete ("arbetslöshetsåtgärder") och gratisarbete, den outtalade möjligheten för individer att skifta mellan vita och svarta jobb, etc.

Gränser förstärks ideologiskt för att skapa någon slags känsla av grund. Att rasisterna gör det vet vi, men också de andra "lokalismerna" gör det, inte minst moralistiskt. Det är inte simpelt hyckleri, även om det såklart finns där också. Med risk för psykologisering hävdar Hanson att "lokalismerna" är ett sätt att försöka hantera "traumat" av avindustrialiseringen. Det är försök att rota sig, grunda sig. De är i grunden falska, i själva verket "upprivna" (deracinated) lokalismer. Men kritik duger inte. Hanson vet det och låtsas inte om att ha några svar, förutom att kritiken behöver bli mer "dialektisk".

I februari har vi läst att prekariseringen fortgår i oförminskad takt. Några exempel: det blir svårare och svårare att få enkla jobb. Arbetskraften är överkvalificerad. Sverige har fått 400 000 fler högskoleutbildade på sju år, men ökningen av kvalificerade jobb har stannat av. Därför: överkvalificering som förstärker arbetslösheten. Politikernas utbildningsinflation är snarare kontraproduktiv, enligt Michael Tåhlin.

Visstidsanställningar leder inte till att fler får jobb. Istället ökar klyftan mellan fasta och övriga. Prekarisering leder till prekarisering. Osäkerheten gör att också de med fasta jobb "inte vågar flytta på sig". Forskaren Jörgen Svanlund, som undersökt detta, tror inte heller att det underlättar för "grupper i marginalen". "Just nu har 680 000 svenskar, alltså 16 procent av arbetskraften, ett visstidskontrakt."

Det finns nu över 500 bemanningsföretag i Sverige. De flesta regionala och nischade. Större andel högutbildade. Vanligare att bemanningsföretag bedriver en verksamhet och vid toppar anlitar andra bemanningsföretag. Antalet årsanställda inom bemanningsbranschen ökade 2013 till omkring 65 000. Tidigt i februari kom också beskedet att 4400 jobb ska bort från Volvo. Ett exempel på att prekarisering inte endast är en tendens som påverkar unga och arbetslösa, utan något som genomsyrar hela samhället. Ständiga rationaliseringar och effektiviseringar ökar pressen och minskar antalet anställda.

Fler hamnar i fas 3. Subventioner funkar inte; i januari hade 143 000 människor subventionerade jobb.

He argues that the qualities of condensation, assembly and re-territorialisation make the university a ‘becoming factory’ of new economic and social assemblages today. He argues for the specific resonance and possibilities embedded in these qualities in the context of our increasingly precarious and dispersed social life. The university as factory offers, in his view, a concentration and assembly of bodies and knowledge that have the potential to re-territorialise and valorise other forms of labour, life and resistance.

Susan lägger till hur

Faced with mounting debt and exorbitant housing costs, most students I have worked with in London hold down one or more part-time jobs or increasingly take on full-time jobs on different shift patterns while studying. They rush off after class to work, and make rational economic decisions on their percentage of attendance to technically ‘get through’ their degree and simultaneously keep a roof over their head. An increasing number whose families live within commuting distance never move out, dashing to get the last train home, leaving only a handful of students in the pub for post-seminar social life, debates, scheming and arguments. For others still, student life is taken up with both part-time work and a succession of unpaid internships in cultural institutions, fashion houses, PR firms, media organisations and so on, in the hope that this ‘experience’ will translate into paid work on graduation.

Sedan studentrörelsen drog igång har jag samlat på mig lite material som jag antecknat lite om. Mer kommer i dagarna...

Det är behovet att vara "snabbfotade och handlingskraftiga" i en global konkurrens som motiverar förslaget till privatisering. Stiftelseformen underlättar för bland annat forskningsprojekt, att bedriva verksamhet utomlands och i allmänhet bli flexiblare. Reformen möjliggör bolagisering, vilket i sin tur minskar offentlig insyn och demokratiskt styre, förutom att utsätta verksamheten för marknadens rörelser. Problemet ligger inte så mycket i stiftelseformen som förutsättningarna för det påstådda självständiggörande reformen är menad till.

Begreppet ”stiftelse” är vilseledande eftersom universiteten inte ska ges något stiftelsekapital, vilket är grunden för stiftelseformens självständighet. Universiteten föreslås förbli ekonomiskt beroende av staten och dess redovisningskrav. Härmed faller också den tomma retoriken om internationalisering, då de utländska toppuniversitet som drivs i stiftelseformen gör detta just på basis av ett gediget eget kapital som skyddas mot utplundring.

I stort sett alla som kritiserar förslaget ser gärna att lärosätena får mer autonomi men att förslaget är missriktat och ogenomtänkt. Inte alla men många säger att förslaget är mer ideologiskt än något annat. Jan Björklund själv hävdar dock att det handlar om självständighet. Men varför har de då missat ett sånt uppenbart problem som att reformen skulle innebära mer beroende? Man frestas att säga: antingen är de inkompetenta idioter eller så ljuger de.

I ett bredare sammanhang ingår den tidigare autonomireformen som också var menad att leda till större självständighet men som, menar kritikerna, egentligen bara flyttade över makt från staten till rektorerna. "På vissa ställen har det gått så långt att de organ för medbestämmande som tidigare funnits på högskolan helt har avskaffats. Precis som i ett privat företag så förväntas anställda acceptera att chefen/rektorn ensam leder och fördelar arbetet och att inte kritisera skolan utåt." Hammarbäck skriver vidare att utvecklingen är en del av New Public Management som syftar till att få offentliga verksamheter att fungera som företag (därför att det, enligt NPM, är mer effektivt). "Så när vi tar ställning till om de här krångligt formulerade lagförslagen angår oss eller inte, borde vi också ta ställning till hela den här utvecklingen." Andrea Malesevic är inne på samma spår: "Viktigt är också att det blir början på en diskussion om den allmänna marknadsanpassningen av universiteten." På Forever United: "I längden kommer studentrörelsens styrka mätas i förmågan att gå bortom inriktningen på stiftelsereformen. Annars riskerar vi, att likt vad som hände i Storbritannien sedan studieavgifterna trots massiva protester höjts, att se rörelsen tyna bort så fort sakfrågan avskrivits."

Om detta lyckas sprida sig, och det går att sätta press på de respektive högskolecheferna att inte agera överlöpare i den nya fejk-utredningen, så kommer det att öppna upp en helt ny horisont för kampen om utbildning i det här landet. Alla tidigare protester mot nedskärningar har helt och hållet hållits inom ombudsmannakulturens kanaler med försiktiga kommentarer från fack, kårer och hövliga ledarsidor. Om protesterna antar oberoende former skulle detta kunna bli en explosion som helt förändrar maktbalansen, inte minst när väl nästa version av stiftelseförslaget kommer.

I L&B:s bok är kapitlet om de ”demokratiska sprickorna” det mest problematiska, dels för att det separeras från genomgången av strukturomvandlingen och dels för att resonemangen inom rörelserna själva är otillräckliga. Frågan om demokratin är en tydlig indikator på svagheten i rörelserna, och den verkliga utmaning de står inför.

jämte den ekonomiska krisens effekter som stigande arbetslöshet, åtstramningar, prekarisering, osv, har en nära global legitimitetskris varit en viktig faktor till proteströrelserna. Lågt förtroende och besvikelse över politikernas misslyckanden har förstärkts i takt med krisens utbredning. Politiken upplevs som impotent och underordnad... något. Underbyggda resonemang hör inte till vanligheterna utan ersätts ofta med antingen partiell kritik eller något nära konspirationsteorier. Hursom är legitimitetskrisen en stark faktor och mobiliserar uppenbarligen många.

pengarnas inflytande över politiken i form av lobbying och/eller korruption, liksom pengarnas inflytande via media (de stora mediakonglomeraterna) har varit en viktig fråga inte bara i att ge upphov till protester utan har också i hög utsträckning påverkat protesternas form, t ex hyllandet och användandet av ”ofilterad” information, direkt och utspridd förmedling (via streaming, sociala medier, utanför de traditionella medierna).

globaliseringen har möjliggjort och förstärkt skatteflykt och hotet om kapitalflykt vilket blivit tydligt med krisen. Begränsningen med att demokratin varit kopplad till nationalstaten blir uppenbar när krisen stryper staternas handlingsutrymme eller rent av sätter demokratin på undantag som i Grekland och Italien. Detta nämns ofta men utvecklas sällan vilket, som nämndes ovan, lätt leder till konspirationsteorier. (Hade här gärna sett att L&B tagit upp denna aspekt.)

Tillägg:

vad som verkar underförstått bland de flesta L&B intervjuar är att ”lösningen” på demokratikrisen anses vara mer inflytande, transparans och reglering. Trots legitimitetskrisen tycks alltså inte tilltron till den statliga strukturen riktigt ha utmanats. Men det är naturligtvis en problematik som kräver en sofistikerad strategi, för varken ett fullständigt accepterande av de rådande kanalerna för politisk förändring eller kategoriskt avvisande av alla institutioner som på ett eller annat sätt är kopplat till staten fungerar för att medvetet avveckla det rådandes struktur. Varken det ena eller det andra, eller mitt emellan, duger.