Tidstjuven Fic: If You Can't Beat Them
AHAHAHAHA! Efter en vecka av total besatthet med den här crackiga Bemotus-idÊen (som är helt inspirerade av @ebbus post om Bengtsson och spegelhus) sü finns det nu 4,500 ord om Bengtssons ihärdiga fÜrsÜk att rüna KrüksjÜs nya museum. Men är det verkligen skatten han är ute efter... ? Vet han ens själv?
Läs nedan eller pü AO3.
---
Moa vaknade med ett ryck när hennes mobil bÜrjade vibrera och pipa pü ett numera allt fÜr välbekant sätt. En snabb blick pü skärmen bekräftade hennes misstankar: det var larmet pü musÊet som gick.
âFĂśr i helveteâ, svor hon mellan sammanbitna tänder. âDen där fĂśrbannadeââ
Bredvid henne hade Pontus ocksĂĽ vaknat. âIgen?â undrade han sĂśmnig. âDet är bara tre dagar sedan sist.â
âFĂśr oss, ja. Vem vet, fĂśr honom kanske det har gĂĽtt mĂĽnader. Eller ĂĽr. Eller sĂĽ är han bara helt dum i huvudet.â Moa kastade täcket ĂĽt sidan och steg upp frĂĽn sängen. âVet du vad vi borde gĂśra?â fortsatte hon, samtidigt som hon bĂśrjade rota efter en kjol i garderoben. âVi borde strunta i att ĂĽka dit. LĂĽt polisen komma bara, och ta honom. Inbrott, det fĂĽr du fängelse fĂśr, och dĂĽ är vi av med honom. Ett tag, i alla fall.â
âHan skulle bara resa iväg när de dĂśk uppâ, gäspade Pontus, som ocksĂĽ hade klivit upp och var i färd med att dra pĂĽ sig en blĂĽ trĂśja. âOch Clint skulle bli ledsen.â
Jo, det var ju just det. Egentid, spontanitet och rätten att sätta dit bovar som rükade vara bästis med ens son var bara nügra av de saker man avsade när man skaffade barn.
Ibland â till exempel när hon blev väckt i natten fĂśr andra gĂĽngen pĂĽ en vecka  â  funderade Moa pĂĽ om det var värt det.
---
KrĂĽksjĂś museum lĂĽg bedrägligt tyst och till synes Ăśde. Sedan invigningen snart ett halvĂĽr tidigare hade det ursprungliga, hĂśgljudda larmet bytts ut mot ett tyst dito, eftersom grannarna klagat pĂĽ de ĂĽterkommande âfalsklarmenâ.
Vad varken grannarna eller Erland och Sirpa visste var att Moa med hjälp av MĂĽrten hade installerat en egen liten utbyggnad av larmsystemet. I de mĂĽnga strategiskt utplacerade speglarna i och runt skattkammaren satt det sensorer som med hjälp av AI kunde registrera när en viss person hade stĂĽtt och stirrat i dem fĂśr länge. När sĂĽ skedde gick en signal direkt till larmcentralen â och direkt till Moas mobil.
Eftersom bĂĽde det lokala vaktbolaget och polisen hade sitt närmaste kontor i Ăverhult hade Moa än sĂĽ länge alltid hunnit fram fĂśre dem, och hade alltid mĂśtts av precis samma syn som nu, när hon med Pontus i släptĂĽg lĂĽste upp ytterdĂśrren och marscherade in i den mĂśrklagda byggnaden:
BildskÜne Bengtsson, sü djupt fÜrsjunken i sin egen spegelbild att han inte reagerade med mer än ett frünvarande hummande vare sig när porten slog igen med en dov duns eller när Moa fräste hans namn. Det var inte fÜrrän Moa gav honom en ganska hürd mycket lätt och museichefsmässig knuff som han faktiskt tyckes inse att han inte längre var ensam med skatten.
âDet var inte jag!â sade han snabbt, och lyfte händerna som fĂśr att visa att de var tomma. Sedan kände han igen Moa och Pontus. âJaha. Det var ni.â Han slog pĂĽ ett brett leende, som säkert var tänkt att vara charmigt. âOch vilken trevlig syn det är. God afton, fru museichef. God afton, herr museichefsâŚman. Fint museum ni har här. Och det är ju bara vad man kan vänta sig, när det är sĂĽ fina människor som skĂśter det.â
Leendet var rätt charmigt, det müste Moa motvilligt medge.
Det verkade som om Pontus kände detsamma, fĂśr han log tillbaka mot den självutnämnde mästertjuven. âVi mĂĽste sluta träffas pĂĽ det här sättet, Bengtssonâ, sade han, och lät i det närmaste roat.
Moa sneglade pü sin man, fÜr riktigt sü trevliga behÜvde de kanske inte vara när de just jagats upp ur sängen ännu en güng av världens mest irriterande wannabe-tjuv.
Pontus füngade hennes blick och ryckte lätt pü axlarna. Det är ju Bengtsson. Vad hjälper det att skälla?
Alldeles fĂśr lite, hittills, men det brukade ĂĽtminstone fĂĽ Moa att känna sig lite bättre. Hon vänder sig ĂĽter mot Bengtsson och fixerade honom med fast blick. âJaha. SĂĽ du är ute pĂĽ rĂśvarstrĂĽt igen.â
âEh, va? Nä, jag hade, eh, vägarna fĂśrbi bara.â
Moa lade armarna i kors. âDu hade âvägarna fĂśrbiâ flera lĂĽsta och larmade dĂśrrar och in pĂĽ ett stängt museum. Mitt i natten. Igen.â
âDet är ju sĂĽ mycket folk här pĂĽ dan. Man ser ju knappt nĂĽgonting, när alla stĂĽr i vägen. SĂĽ jag tänkte att jag kunde passa pĂĽ när det var lite lugnare.â
âDet är sjunde gĂĽngen pĂĽ tvĂĽ mĂĽnader.â
âJo, men skatten är ju sĂĽ fin.â Bengtssons blick gled tillbaka mot bilden av sitt ansikte i spegeln. âMen sĂĽ fick jag syn pĂĽ nĂĽgot annat väldigt vackert⌠â
âMmm. Det är ocksĂĽ sjunde gĂĽngen pĂĽ tvĂĽ mĂĽnader.â Moa skakade pĂĽ huvudet, plĂśtsligt mer trĂśtt än arg. âJag fattar inte varfĂśr du inte bara ger upp. Det blir sĂĽ här varenda gĂĽng. Du fastnar framfĂśr spegeln och sĂĽ ĂĽker du fast.â
Bengtsson rätade fĂśrnärmat pĂĽ sig. âVadĂĽ ĂĽker fast? Jag har väl inte ĂĽkt fast! Och sĂĽ har jag inte gjort nĂĽgot, heller. Jag hamnade lite fel, bara, när jag var ute och reste. Det är sĂĽnt som händer.â
âJust detâ, skĂśt Pontus plĂśtsligt in, till synes mest fĂśr sig själv. âDet är sĂĽnt som händer. Ibland gĂĽr saker snett och folk hamnar fel, men det är ju inget du kan hjälpa.â
Bengtsson var kanske inte riktigt sĂĽ dum som Moa brukade pĂĽstĂĽ, fĂśr han gav Pontus en hastig blick och sĂĽg fĂśr ett Ăśgonblick faktiskt nästan skamsen utâmen han samlade sig snabbt. âEhm, precis. SĂĽ alltsĂĽ, jag var pĂĽ trettonhundratalet och sno-⌠eh, tog en promenad och sĂĽ skulle jag tillbaka hit och dĂĽ rĂĽkade jag hamna här, mitt i natten. Och det ska man ju inte vara, sĂĽ jag skulle precis ĂĽka härifrĂĽn, när ni dĂśk upp. Men, eh, bra, dĂĽ är det uträtt, sĂĽ dĂĽ jag ska välââ
Han bĂśrja fippla med tidskikaren, och Moa tog ett snabbt kliv framĂĽt och lade handen pĂĽ den.
âFĂśrsĂśk inteâ, varnade hon. âVi fĂśljer dig hem. SĂĽ att du inte rĂĽkar hamna här igen, säg tio minuter in i framtiden.â
Det misstaget hade Moa bara gjort en gĂĽng.
Bengtsson anlade en sĂĽrad min. âDet är sĂĽ trist när folk inte litar pĂĽ en, tycker jagâ, sade han misslynt.
âDet är sĂĽ trist när det inte gĂĽr att lita pĂĽ folk, tycker jagâ, kontrade Moa oberĂśrt, samtidig som hon ledde tidsresenären mot dĂśrren med ett fast grepp om hans arm. âLĂĽser och larmar du pĂĽ, Pontus? Jag mĂĽste ringa vaktbolaget och säga att det var âfalsklarmâ den här gĂĽngen ocksĂĽ.â
âDet är ett besvärligt larm ni harâ, kommenterade Bengtsson, som världens stĂśrsta och mest enerverande idiot. âDet borde ni gĂśra nĂĽgot ĂĽt.â
âJaâ, svarade Moa mĂśrkt medan hon väntade pĂĽ att larmcentralen skulle svara. âNĂĽgot mĂĽste definitivt gĂśras.â
Bengtsson sneglade pĂĽ henne. âEh, eller sĂĽ behĂśvs inte det, nu när jag tänker efter. Det är ju ingen skada skedd, egentligen.â
Hade inte operatĂśren valt just det tillfället att svara hade Moa definitivt sagt nĂĽgot sĂĽ smart och sĂĽ dräpande att Bengsson hade blivit tillintetgjord och avlidit pĂĽ fläcken. Där hade han en jävla tur, tänkte Moa, samtidig som hon fĂśrklarade situationen â sĂĽ gott det nu gick â fĂśr den sävliga kvinnan i andra änden.
Tur var ocksĂĽ att vaktbolaget inte hade hunnit skicka nĂĽgon bilâvilket ĂĽ ena sidan gjorde Moa sur, fĂśr det var sĂĽ typiskt Ăverhult att släpa fĂśtterna efter sig när det hände nĂĽgot i KrĂĽksjĂś, men ĂĽ andra sidan var det bra, eftersom en utryckning hade kostat musĂŠet en rejäl slant, och dĂĽ skulle hon faktiskt ha varit tvungen att mĂśrda Bengtsson, och dĂĽ skulle Pontus ha klagat pĂĽ att det var jobbigt att gĂśmma kroppen, och Clint skulle ha blivit ledsen, och Vida skulle antagligen ha tyckt att det hela var pinsamt.
Det var bättre sü här, trots allt.
âNu gĂĽr viâ, sade Moa när hon avslutat samtalet. âBengtsson, om jag ser dig sĂĽ mycket som snudda vid kikaren sĂĽ kommer jag⌠â
Hon gjorde en paus medan hon fĂśrsĂśkte tänka ut ett rimligt hot, och Pontus fyllde hjälpsamt i: âRufsa till ditt hĂĽr.â
Bengtsson sĂĽg sĂĽ genuint fĂśrskräckt ut att Moa hade svĂĽrt att hĂĽlla sig fĂśr skratt. âHemska tankeâ, muttrade han och rättade till (de perfekta) lockarna innan han demonstrativt knäppte händerna pĂĽ ryggen.
De gick i maklig takt längs de tysta gatorna mot KrüksjÜ ruin. Egentligen borde de väl skynda pü, tänkte Moa, fÜr att bli av med Bengtsson och komma tillbaka till sin skÜna säng sü fort som mÜjligt, men majnatten var ljum och skÜn att promenera i. Doften av tulpaner och äppelblom hängde i luften tillsammans med det annalkande gryningsljuset, och füglarna hade bÜrjat kvittra.
Ett tag var de tysta, men till slut kunde Moa inte lĂĽta bli att frĂĽga: âHann du se nĂĽgonting av den nya uppställningen â innan du fick syn pĂĽ dig själv, menar jag?â
âMjo, en liten glimt fick jag.â
âVad tyckte du?â Moa ansträngde sig fĂśr att lĂĽta som att svaret egentligen var henne helt likgiltigt.
Det var ett olyckligt faktum att BildskÜne Bengtsson inte bara var den i KrüksjÜ som visste allra mest om skatter rent generellt, utan ocksü satt pü oerhÜrt mycket och unik kunskap om stadens historia. Hans oräkneliga tidsresor hade gjort honom till nügot av en expert pü nästan allt av vikt som hänt i KrüksjÜ de senaste 3000 üren, och hur illa Moa än tyckte om att medge det sü var han en enorm tillgüng i arbetet med museet och utställningarna.
Eller skulle ha varit, ütminstone, om han inte var besatt av att rüna musÊet, och av att vara en allmänt besvärlig person.
Den andra güngen de eskorterade Bengtsson hem efter ett misslyckat inbrottsfÜrsÜk hade han i fÜrbifarten noterat att ett par tennstop som püstods vara frün 1810-talet i själva verket hade varit i bruk redan 1752. Det visste han säkert eftersom han hade fütt dem kastade efter sig när han helt oskyldigt och fredligt lämnade KrüksjÜ värdshus en sen kväll i april just det üret.
âHelt oskyldigt, alltsĂĽâ, hade Moa sagt, men hon hade inte kunnat lĂĽta bli att le lite (tanken pĂĽ att nĂĽgon kastade tennstop efter Bengtsson hade definitivt nĂĽgot) â och nästa dag hade hon justerat utställningstexterna.
En annan gĂĽng hade han synpunkter pĂĽ en av de utställda dräkterna, och fĂśr ett par veckor sedan pĂĽ en nymĂĽlad tavla som skulle fĂśreställa KrĂĽksjĂś torg 1903. (âNej, det stämmer inte. Modins skor Ăśppnade inte fĂśrrän tvĂĽ ĂĽr senare. 1903 var det fortfarande ett slakteri, med hutlĂśsa priser. Ja, fĂśr de som betalar fĂśr sig alltsĂĽ.â) Senast â det vill säga i tisdags â hade han pratat om hur man med enkla medel skulle kunna justera belysningen sĂĽ att skattens glans kommer till sin rätt.
Moa och Ingo hade tillbringat stÜrre delen av gürdagen med att sätta upp de nya lamporna, och Moa kunde inte lüta bli att undra om Bengtsson lagt märke till fÜrändringen.
âDet sĂĽg bra utâ, fĂśrsäkrade Bengtsson henne nu. âEn stor fĂśrbättring. StrĂĽlande, skulle man kunna säga.â Han skrockade ĂĽt sitt eget skämt, och Moa himlade med Ăśgonen, men kände ändĂĽ hur hon blev glad.
âJa, det är väl det minsta man kan fĂśrvänta sig av en skattâ, inflikade Pontus, som ogenerat skrattat till ĂĽt det klena ordvitsfĂśrsĂśket.
âPrecis.â Bengtsson nickade gillande. âJag minns en gĂĽngââ Han kastade sig in i en historia om hur han en gĂĽng fastnat pĂĽ fjortonhundratalet och tvingats leva fĂśrklädd till munk i nästan tvĂĽ veckors tid i jakten pĂĽ en romersk guldskatt som i slutändan visat sig bestĂĽ av mĂĽlade stenar, trist färg var det ocksĂĽ, nĂĽgon sorts gulbrun, de glänste inte alls.
Pontus lyssnade intresserat och ställde fÜljdfrügor som Bengtsson smickrat besvarade, och Moa kunde inte lüta bli att lite grann ryckas med av deras prat och skratt, och fnissade dü och dü till üt Bengtssons korthuggna med levande beskrivningar av sina strapatser.
Det var nämligen ett annat olyckligt faktum att Bengtssonânär han inte var upptagen med att stjäla saker, skicka iväg hennes man till vikingatiden eller vara odrägligâkunde vara rätt rolig, ja, nästan riktigt trevlig. Ibland, som till exempel när han och Moa rĂĽkade fĂśrlora sig i vilda spekulationer om vad som egentligen blivit sagt under det beryktade RĂĽdshusmĂśtet 1932, hände det rentav att Moa glĂśmde bort att han var den jobbigaste personen i hela världen (näst Cindy).
Det kändes som att det inte gütt mer än nügon minut när de kom fram till ruinen, trots att det var nästan en halvtimmes güngväg frün museet. Det hade hunnit bli nästan helt ljust.
Bengtsson sträckte pĂĽ sig. âJahaâ, sade han. âDĂĽ var vi framme dĂĽ. God kväll. Eller god morgon, kanske man ska säga.â
God morgon var faktiskt betydligt närmare sanningen, och en blick pü mobilen fick Moa att inse att hon skulle vara tvungen att gü till jobbet om mindre än tvü timmar. Som genom ett trollslag fÜrbyttes hennes goda humÜr i vredesmod.
Fy fan. Ănnu en natts sĂśmn fĂśrstĂśrd, bara fĂśr att Bengtsson inte kan fĂĽ in i sin tjocka skalle att han aldrig kommer lyckas ta sig fĂśrbi min geniala fälla.
Det kunde inte fortsätta sü här.
Moa tog ett steg närmare Bengtsson. âDu. Ge mig kikaren.â
Bengtsson gav henne en vaksam blick, och lade händer beskyddande Ăśver tidskikaren. âEeh, varfĂśr dĂĽ? Jag trodde inte du var intresserad av att resa i tiden.â
âNej, men jag är väldigt intresserad av att du inte ska gĂśra det heller pĂĽ ett tag.â Hon skakade lĂĽngsamt pĂĽ huvudet. âSju gĂĽnger pĂĽ tvĂĽ mĂĽnader, Bengtsson. Tre gĂĽnger bara de senaste veckorna.â
âJo, men jag sade ju att det var ett misstag. Det kommer inte hända igen.â
âNej, det kommer det inte, fĂśr du ska ge mig kikaren nu. SĂĽ fĂĽr du tillbaka den om en mĂĽnad eller sĂĽ, om du skĂśter dig.â Det bästa hade fĂśrstĂĽs varit att ta den frĂĽn honom fĂśr alltid, men Moa hyste inga illusioner: ställd infĂśr ett sĂĽdant ultimatum skulle Bengtsson definitivt ta till drastiska metoder fĂśr att fĂĽ behĂĽlla kikaren, och vem visste hur det skulle sluta. Eller när.
En mĂĽnad var inte sĂĽ lĂĽng tid att Bengtsson skulle vara beredd att offra vad som helst â till exempel sin vänskap med Clint â genom att vägra, men tillräckligt lĂĽng fĂśr att ge honom en välbehĂśvlig tankeställare. Och tillräcklig lĂĽng fĂśr att Moa skulle kunna ta igen lite av sin fĂśrlorade nattsĂśmn.
Bengtsson stirrade klentroget pĂĽ henne. Den avslappnade charmen frĂĽn deras promenad var som bortblĂĽst. âNäâ, sade han kort. âJag tänker inte ge dig min kikare.â
âNähä. Okej.â Moa ryckte demonstrativt pĂĽ axlarna. âDĂĽ ringer jag vaktbolaget igen och säger att det nog var inbrott trots allt. Och att en misstänkt man sĂĽgs smita iväg mot ruinen.â Hon vände sig mot sin man. âVad tror du, Pontus? Om du hade världens stĂśrsta stulna skatt gĂśmd under marken, skulle inte du tycka att det var väldig, väldigt jobbigt om det bĂśrjade springa runt en massa poliser och letade just där?â
âJo.â Pontus spelade omedelbart med. âDet skulle vara väldigt, väldigt jobbigt.â
Bengtsson süg fÜrebrüende pü honom. Han hade tydligen väntat sig mer stÜd av den andre mannen, efter att de hade haft sü trevligt pü vägen mot ruinen. Men dü underskattade han Pontus, och Pontus kärlek och lojalitet till Moa.
âJaha, men dĂĽ flyttar jag ju bara skatten, och mig självâ, fĂśrsĂśkte Bengtsson. âTill en annan tid. Det är inga problem. Men vad skulle Clint säga? Han tog det ju rätt hĂĽrt, när han trodde att jag var dĂśd.â
Moa ryckte pĂĽ axlarna. âHan kommer Ăśver det.â
Hon var inte alls sü oberÜrd infÜr Clints sorg som hon lütsades, men hon räknade iskallt med att Bengtsson bluffade. Hon trodde inte att han frivilligt skulle lämna Clint igen, inte bara fÜr en münad utan kikaren. Det faktum att den gamle skurken sü uppenbart älskade hennes son och var beredd att gÜra vad som helst fÜr att skydda honom var faktiskt det enda skälet till att Moa alls hade gütt med pü lüta Bengtsson stanna kvar i den här tiden och vara en del av Clints liv.
âMen⌠â Bengtsson tystnade. Han tycktes inse att han satt utan trumf pĂĽ hand. âNej, det gĂĽr inte. Hur ska jag ens tvätta min kläder? Va? Tvätteriet lade ned 1964. Utan kikaren kan jag inte ĂĽka dit.â
âDu fĂĽr väl vara smutsig. Eller gĂĽ ned till sjĂśn och tvätta fĂśr handâ, fĂśreslog Moa. âDĂĽ har du nĂĽgot att sysselsätta dig med ocksĂĽ.â Kanske borde hon ansträngt sig fĂśr att lĂĽta aningen mindre skadeglad, men den uteblivna nattsĂśmnen gjorde henne retlig och det var extremt tillfredställande att se den vanligen sĂĽ vältalige Bengtsson stĂĽ och gapa och stamma.
Pontus gav Moa en hastig blick som hon fĂśr en gĂĽngs skulle inte kunde tyda, och sedan tog han ett steg närmare Bengtsson och lade en hand pĂĽ hans arm. âDu kan komma fĂśrbi och lĂĽna vĂĽr tvättmaskinâ, sade han vänligt.
Moa gapade. Vad tog det ĂĽt Pontus?
âJag vet inteââ, bĂśrjade hon, men Pontus fĂĽngade hennes blick och skakade avvärjande pĂĽ huvudet. Lita pĂĽ mig, mimade han.
I ärlighetens namn var Moa inte hundra procent säker pĂĽ att hon faktiskt litade fullt ut pĂĽ sin man när det kom till just Bengtsson och tidskikaren â han hade inte direkt ett bra track recordâ men hon hĂśll tyst i alla fall. Pontus tycktes ha en plan.
Och kanske var han inte helt ute och cyklade, fĂśr Bengtsson, som hade bĂśrjat se riktigt upprĂśrd ut, verkade stilla sig nĂĽgot.
âJamen, det är ju annat ocksĂĽâ, muttrade han. âTänk om skorna gĂĽr sĂśnder, till exempel. och sĂĽ kan jag inte ĂĽka till skomakaren. Och, eh, min hudkräm. Den är nästan slut. Den bĂśrjar inte tillverkas fĂśrrän om tio ĂĽr. Hur ska jag fĂĽ tag pĂĽ den? Ni fattar inte, när man byggt upp sitt liv i olika tiderââ
âDet finns en skomakare i Ăverhultâ, avbrĂśt Pontus, fortfarande vänligt, och fortfarande med handen pĂĽ Bengtssons arm. âVi kan ĂĽka dit, om dina skor skulle rĂĽka gĂĽ sĂśnder.â
âJaha.â Bengtsson sĂĽg ut som om han inte visste hur han skulle reagera pĂĽ det. âMen jag, eh, trodde att ni, eh, hatade Ăverhult.â
âJa, jo, men vi kan ju inte lĂĽta dig gĂĽ barfota, eller hur?â
Moa skulle personligen inte haft nĂĽgot som helst problem med att lĂĽta Bengtsson gĂĽ barfotaâkanske Ăśver ett nässelfält, det hade varit rätt festligtâmen hon valde att inte säga nĂĽgot.
âNej, det fĂśrstĂĽsâ, sade Bengtsson. âMan vill inte ha in stickor i de här fĂśtterna. De är lena som babyrumpor. Fotbad och peeling vare vecka är hemligheten.â
Pontus nickade, som om Bengtsson uttalande var helt rimligt. âOch i ärlighetens namn borde väl du ocksĂĽ sova om nätterna, inte springa runt pĂĽ museumâ, sade han. âJag trodde du skulle vara mer noggrann med din skĂśnhetssĂśmn, faktiskt. Inte fĂśr att det behĂśvsâ, tillade han hastigt. âDu ser jättebra ut. Men i alla fall.â
Okej, det där var verkligen att bre pĂĽ alldeles fĂśr mycket, men det verkade onekligen som att Pontus ord hade avsedd effekt, fĂśr Bengtsson sĂĽg definitivt blidkad ut. âJo, jag har kanske slarvat lite med sĂśmnen pĂĽ sista tidenâ, erkände han.
Pontus hummade medkännande. âDet kanske vore skĂśnt fĂśr dig med, med en liten paus. Och en mĂĽnad gĂĽr fort, vet du.â
âEn mĂĽnad.â Man kunde riktigt se hur Bengtsson smĂĽ, smĂĽ hjärnceller arbetade fĂśr hĂśgtryck med att väga fĂśr- och nackdelarna med att gĂĽ med pĂĽ Moas krav. Nackdelar: ovärdigt att falla offer fĂśr utpressning; inga tidsresor; ingen skatt; mĂĽste tvätta själv; eventuellt lida brist pĂĽ hudkräm. FĂśrdelar: inte behĂśva flytta skatten; fortsätta träffa Clint; skĂśnhetssĂśmn.
Som Moa gissat vann Bengtssons kärlek till Clint Ăśver hudkrämen den här gĂĽngen ocksĂĽ. âJa, lĂĽt gĂĽ dĂĽâ, sade Bengtsson till slut. âMen sen lämnar ni tillbaka den.â
âAbsolutâ, sade Pontus.
âKanskeâ, sade Moa. âJa, jaâ, tillade hon när Bengtsson bĂśrjade protestera och Pontus sĂĽg fĂśrebrĂĽende pĂĽ henne. âSĂĽ länge du har hĂĽllit dig nĂĽgot sĂĽ när i skinnet och jag har fĂĽtt sova ostĂśrt varenda natt.â
âHmpf. Du skulle ju kunna stänga av larmet, om det är sĂĽ jobbigtâ, fĂśreslog Bengtsson, samtidigt som han lĂĽngsamt och med uppenbar motvilja tog av sig kikaren och hĂśll fram den mot Moa.
âDu skulle kunna sluta använda tidskikaren fĂśr att stjäla sakerâ, kontrade Moa, och tog snabbt kikaren frĂĽn honom, innan han hann ändra sig. âTack.â
Bengtsson sĂĽg lĂĽngt efter sin kikare och fĂśr ett Ăśgonblick trodde Moa att han verkligen skulle ĂĽngra sig och fĂśrsĂśka slita den ur hennes grepp, som han hade gjort den där gĂĽngen hemma i deras kĂśk fĂśre jul. Men sĂĽ slog han ned blicken, och tycktes sjunka ihop lite. âDet är inget att tacka fĂśr. Det är inte som att jag hade nĂĽgot val.â
Han süg sü nedslagen ut att Moa hÜll tillbaka en syrlig kommentar om att han faktiskt bara hade sig själv att skylla. Hon sneglade pü Pontus, lite osäker pü hur man borde hantera en sü okaraktäristiskt dämpad Bengtsson, och hennes man tog omedelbart ett steg framüt.
âMen ska vi säga att du kommer fĂśrbi pĂĽ lunch pĂĽ sĂśndag dĂĽ? SĂĽ kan du tvätta samtidigt om du behĂśver,â sade han. âOch sĂĽ fĂĽr du hĂśra av dig om dina skor gĂĽr sĂśnder innan dess. Eller om du vill lĂĽna hudkräm eller sĂĽ.â
Bengtsson gav honom en snabb blick. âHmm. Ja, kanske detâ, sade han. âVi fĂĽr se. Jag kanske är upptagen.â
Men han süg genast lite gladare ut, och när han gick därifrün var det med sin vanliga självsäkra schvung i steget.
Moa skakade pü huvudet. Den mannan var onekligen bra pü att üterhämta sig frün motgüngar. Antagligen fÜr att han var sü van vid dem.
Hon väntade otĂĽligt tills hon var helt säker pĂĽ att Bengtsson var utom hĂśrhĂĽll innan hon vände sig till Pontus: âVarfĂśr sade du att han kunde lĂĽna vĂĽr tvättmaskin? Och att vi skulle kĂśra honom till Ăverhult om hans skor gick sĂśnder?! Hela poängen med att ta kikaren var ju att vi skulle slippa honom i en mĂĽnad! Ja, och skydda skatten fĂśrstĂĽs.â
Pontus svarade inte direkt, utan lade ena armen om hennes axlar. Sakta bĂśrjade de gĂĽ hemĂĽt.
âSkulle det vara sĂĽ hemskt att umgĂĽs med honomâ, frĂĽgade han efter en stund, âom det inte var mitt i natten och när han fĂśrsĂśker bryta sig in pĂĽ ditt jobb?â
Det var en mÜjlighet som Moa aldrig nügonsin ägnat en tanke.
âVi har ju rätt trevligt pĂĽ vĂĽra promenader frĂĽn museetâ, fortsatte Pontus utan att bry sig om hennes fĂśrbluffade ansiktsuttryck. âOch du gillar att han kan berätta om hur det var KrĂĽksjĂś fĂśrr i tiden, eller hur?â
Okej, jo, kanske det, men⌠âNär man kan fĂĽ honom att berätta nĂĽgot, ja. FĂśr det mesta ägnar han ĂĽtminstone hälften av tiden ĂĽt att prata om hur snygg han är!â
âHan är rätt snygg.â Pontus skrattade till när Moa blängde pĂĽ honom, och rufsade om hennes hĂĽr. âDu vet att jag är svag fĂśr lockiga rĂśdtottar med stor personlighet.â
Det visste och uppskattade Moa. âOkej, han kanske är rätt snyggâ, medgav hon. âMen han är inte sĂĽ snygg som han tycker att han är.â
âNejâ, hĂśll Pontus allvarligt med. âDet är nog inte mĂśjligt.â
Det gick tysta ett tag. Sedan puffade Moa sin man lätt i sidan. âVar det därfĂśr du bjĂśd hem honom till oss? FĂśr att du tycker han ser bra ut?â
Pontus hummade. âKanske lite. Men⌠har du inte undrat varfĂśr han fortsätter? Bryta sig in pĂĽ museet, menar jag. Du har ju rätt, han ĂĽker fast varenda gĂĽng och har aldrig ens varit i närheten av att fĂĽ med sig skatten. SĂĽ, varfĂśr fortsätter han gĂśra samma sak om och om igen fast han vet att det inte kommer att lyckas? Han är ju inte dum.â
Moa fnĂśs. âĂr han inte?â Hon tyckte att det mesta av Bengtssons beteende kunde fĂśrklaras med att karln var helt frĂĽn vettet.
Men hon tvungen att erkänna att Pontus hade en poäng. Det var lite väl korkat, till och med fÜr Bengtsson, att sü ihärdigt upprepa samma misstag om och om igen, och dessutom med allt tätare intervaller.
âOkej, varfĂśr gĂśr han det dĂĽ?â
âJag är inte säker, men⌠vad händer, varje gĂĽng han bryter sig in?â
âJa, han⌠fastnar vid en spegel, och sĂĽ gĂĽr larmet. Det helt otroligt att han inte fattat att de grejerna hänger ihop.â
âMm. Och vad händer sen?â
âSen kommer vi dit. Och ser till att han kommer därifrĂĽn utan att sno nĂĽgot.â
âHur gĂśr vi det?â
âVi eskorterar honom hem⌠â Moa stannade till och stirrade pĂĽ sin man, slagen av en plĂśtslig misstanke. âSeriĂśst? Tror du att han bryter sig in fĂśr att vi ska fĂślja honom hem? FĂśr att han vill ha sällskap? Av oss?â
Pontus ryckte lätt pĂĽ axlarna. âKanske, kanske inte. Och kanske inte medvetet, men han skulle ju knappast fortsätta om han inte fick ut nĂĽgot av det, eller hur? Och han fĂĽr ju inte tag pĂĽ skatten, sĂĽ det mĂĽste vara nĂĽgot annat. Han gick med pĂĽ att lämna ifrĂĽn sig kikaren väldigt lätt.â
Moa bÜrjade gü igen, samtidigt som hon fÜrsÜkte smälta denna nya och omtumlande idÊ. Det lät vansinnigt, men det var i och fÜr sig var helt i linje med vad hon fÜrväntade sig av Bengtsson. Och hon kunde inte fÜrneka att det lüg nügot i det Pontus sade⌠de brukade ha trevligt under promenaderna, ütminstone under den korta perioden mellan att Moa slutade vara arg fÜr att Bengtsson fÜrsÜkt stjäla skatten igen och bÜrjade vara arg fÜr att hon snart skulle vara tvungen att gü upp pü riktigt.
âSĂĽ du tror att om vi⌠umgĂĽs med honom frivilligt sĂĽ kommer han att sluta fĂśrsĂśka stjäla skatten?â
Pontus funderade. âNja, kanske inte sluta helt, men bara fĂśrsĂśka nĂĽgon gĂĽng i kvartalet eller sĂĽ.â
Moa var nästan säker pü att han skojade.
âJa, Clint skulle ju bli glad i alla fallâ, muttrade hon. âOm Bengtsson bĂśrjade tillbringa mer tid hemma hos oss, alltsĂĽ.â
Nu var det Pontus som stannade till och vände sig mot henne sĂĽ att de sĂĽg varandra i Ăśgonen. âOch du dĂĽ?â frĂĽgade han, plĂśtsligt helt allvarlig. âHur skulle du känna?â
Moa svarade inte omedelbart. Hon kände efter; vägde sin misstro mot den mustaschprydde tjuven mot den värme som oväntat kunde välla upp inom henne dü och dü, när Bengtsson glÜmde bort att vara en üsna och pratade pü om KrüksjÜ eller om Clint, eller när han gav henne en till synes uppriktig komplimang, eller skrattade üt ett av Pontus düliga skämt.
âVi testarâ, sade hon till slut. âVi testar, sĂĽ fĂĽr vi se.â
Svaret tycktes gĂśra Pontus nĂśjd, fĂśr han lutade sig fram och kysste henne pĂĽ huvudet. âMen fĂśrst gĂĽr vi och lägger oss, va.â
Moa nickade.
När de till slut lĂĽg bredvid varandra under täcket igen, Moa med ansiktet i Pontus halsgrop och han med armen om henne, sade Pontus: âNu när vi har kikaren sĂĽ kanske du och jagââ
âNej.â Moa lät honom inte tala till punkt. âIngen reser nĂĽgonstans med den här kikaren den kommande mĂĽnaden.â
Pontus sade inte emot, men Moa anade att det inte var sista güngen de skulle ha den här diskussionen under de närmaste trettio dagarna. Hon skulle bli tvungen att gÜmma kikaren pü ett mycket säkert ställe fÜr att hindra süväl Bengtsson som Pontus frün att fü tag pü den.
Men trots detta, och trots att hennes väckarklocka skulle ringa igen om en timme, sĂĽ kände Moa en oväntad liten ilning av fĂśrväntan dra igenom kroppen. FĂśr ett kort Ăśgonblick fĂśreställde hon sig att det inte bara var hon och Pontus i sängen, utan ocksĂĽâ
Nej. Hon slog undan tanken. Var kom det där ifrĂĽn? Hon behĂśvde tydligen verkligen sova.  Â
Men ett litet leende drÜjde sig kvar pü hennes läppar när hon slÜt Ügonen. Det skulle bli en intressant münad.












