#bemotus

Bengtsson inser (till slut) att han inte kan stjäla den så länge Moa är museichef (antingen för att hon är för smart för honom att överlista eller för att Bemotus is a thing och han kan inte göra så mot henne – eller både och!), men han kan ju inte heller LÅTA bli att stjäla den??!! Det är en enorm skatt! I Kråksjö! Som han inte får ta! Det är omänskligt att göra så mot honom! Så han ”löser” situationen genom att resa till framtiden och stjäla den typ 2100. Visserligen kan han inte ta med den till nutiden (tidsparadox med två skatter i samma tid), men då VET han åtminstone att han har stulit den och att den är hans nu, fast om typ hundra år.

Eller… så reser han till 2100, with every intention of robbing the museum, men väl där får han syn på ett stort porträtt i entrén till minne av ”muséets grundare Moa Östskog 1987-2083” och då kan han inte med ta skatten, trots allt. Åker hem igen och sitter och är på väldigt märkligt humör i Moa och Pontus soffa, för han är så putt över att det verkar som att han ALDRIG kommer att kunna stjäla skatten men han älskar också Moa och Pontus så mycket och han vet inte riktigt vad han ska göra med alla dessa känslor och vill absolut inte föreställa sig en tid där de inte lever ochochoch???

Eller, du vet, Moa och Bengtsson slåss med svärd medan Pontus tittar på. (Men då är jag lite orolig för att Moa skulle bli för tävlingsinriktad och saker urarta... Eller vänta. Vid närmare eftertanke är det här en utmärkt idé.)

(Från main, men det är alltså JAG, en-snygg-mastertjuv, som skriver. Hm. Det känns lite märkligt att kalla mig själv det. Skulle tänkt efter före innan jag valde användarnamn.)

JAAA

Jag tror genuint Moa skulle ha jättesvårt att bara titta på, hon liksom backseat-drivear mer och mer och till slut kan hon inte låta bli att komma fram o "Nej, såhär..."

Pontus är nog bättre publik! Han beundrar de två andra så mycket också ååhh, big heart eyes!

Vi älskar när det urartar! Moa som lyckats få Bengtsson att välta omkull, har svärdet mot hans hals, "ger du upp nu, då?" Bengtsson vill såklart INTE ge upp, "Ehhh..."

Det blev knäpptyst runt bordet där familjen – och Bengtsson – precis avslutat sin lördagslunch. Pontus hade rest sig för att plocka undan tallrikarna, och då hade Moa passat på att fråga Vida när hennes kompisar skulle komma.

”Om en timme eller så”, hade Vida svarat – och sedan hade hon släppt bomben.

Nu stirrade alla på henne, Clint med förvirrat rynkad panna, och de tre vuxna med varierande grad av häpnad och chock.

Moa tog ett djupt andetag. ”Varför då?!”

Vida gav henne en trött blick. ”Men vadå, skulle jag säga att han är Clints medelålders bästis och att det är därför han är här hela tiden, eller? Ni fattar ju hur knäppt det låter.”

Du har varit borta i nästan en vecka. (En vecka för dig; du har ingen aning om hur lång tid det har gått för dem, här. Du glömde kolla kalendern innan du for.) En längre resa än du hade tänkt dig, det blev en del strul. Inget du inte kunde hantera förstås – tidernas bäste tjuv måste kunna improvisera. Det tog bara lite extra tid, och tid kan du alltid skaffa mer av.

För inte alls länge sedan hade du inte ens funderat över om du varit borta i två timmar eller tvåhundra; du hade tagit ett långt bad istället och beundrat ditt senaste byte och gratulerat dig själv åt ännu en lyckad kupp.

Nu stannar du bara i gömstället länge nog för att hastigt vaska av dig, byta underställ och skjorta. Kristallvasen med guldmotiv står övergiven på en hylla, du ska titta närmare på den imorgon. En vecka kan vara en väldigt lång tid, också.

Och nu står du här. Ännu tvekar du. De sover redan. Du borde inte störa dem.

En vecka kan vara en lång tid, eller kort.

Du trycker ned handtaget och skjuter upp dörren och stiger in. Hänger tyst av dig din rock och tar tyst av dig skorna och tyst går du upp för trappan och undviker instinktivt alla ställen som kan knarra, du kan den här trappan nu, och du är trots allt van vid att smyga dig in i sovande hus, ljudlöst.

Du går förbi Clints rum, förbi Vidas. Dörren till det senare står öppen, rummet ligger stilla och öde. Sommarlov, minns du – då brukar ungdomar nu för tiden vara ute och springa hela nätterna. Moa hade sagt något om det och skakat på huvudet, men hon hade lett också. Unnar Vida det, förstår du; glädjs åt att dottern kan fokusera på att ha roligt, inte på att ta hand om familjen.

Tyst skjuter du upp dörren till stora sovrummet, men sedan stannar du till på tröskeln, för där sitter Moa i sängen och läser och sover inte alls.

Hon ser upp på dig. Ser inte förvånad ut. ”Hej.”

”Ursäkta”, säger du dumt. ”Jag, eh, trodde inte att någon skulle vara vaken.”

Moa höjer på ögonbrynen. ”Så, vadå, smög du dig in för att stjäla bordsilvret eller? Det har vi inte i sovrummet.”

Du börjar haspla ur dig en bortförklaring, det går på ren instinkt, men hon avbryter dig omedelbart, med ett litet leende som är både retsamt och oväntat mjukt. ”Vi väntade på dig, fattar du väl. Eller”, tillägger hon och sneglar ned mot Pontus, som slumrar med öppen mun, ”jag gjorde det, och Pontus försökte. Han och Mårten har varit ute och fiskat hela helgen, så han var helt slut. Somnade på två minuter.”

Trots det puttar hon till sin man med ett han är här nu och Pontus klipper med ögonen och vaknar, spricker upp i ett sömnigt med brett leende när han får syn på dig. ”Hallå där, Bildsköne.” Rösten är skrovlig; blicken är klar.

Du står kvar på tröskeln. Känner dig märkligt ur balans. Vet inte vad du väntade dig, men inte detta. ”Men, eh, hur kunde ni veta att jag skulle komma ikväll?”

Moa gäspar och lägger boken åt sidan. ”Vida messade att hon såg en ljusblixt borta vid ruinen när hon och Nilo gick förbi där för ett par timmar sedan. Sade att du nog var tillbaka igen.”

”Och så tänkte vi att du kanske skulle komma förbi”, fyller Pontus i, med det där lilla leendet som du fortfarande inte riktigt vet hur du ska reagera på. Det känner dig för väl, det ser dig alltför bra; det skrämmer och det värmer dig.

Som allt med detta. Att de gissade att du skulle komma. Att de ville det.

Att de väntat på dig.

”Tänkte du stå där hela natten eller?” frågar Moa när du tydligen varit tyst för länge. ”Vissa av oss ska jobba imorgon bitti.”

”Och vissa av oss ska det inte”, säger Pontus glatt, och makar sig åt sidan.

Gör plats för dig, mellan sig och Moa.

”Nä, jag ska inte heller jobba”, säger du och kliver in i rummet. Stänger dörren bakom dig. Ler; ett försök att återfå fattningen.

”Det var ju en överraskning”, muttrar Moa, men när du vänder ryggen till för att klä av dig släcker hon ljuset, och det är en vänlighet. Andra gånger kräver hon att du ska vända dig mot dem; släpper dig inte med blicken; njuter av att se dig rodna.