Recension av Anders Tengners Access all areas
Under Ă„ttiotalet var hĂ„rdrockarna kungar. Och mitt ibland dem fanns musikjournalisten Anders Tengner. Han introducerade hĂ„rdrock i svensk tv och radio och blev under sina tjugofem Ă„r pĂ„ Okej nĂ€rmast synonym med tidningen. Anders var en av ytterst fĂ„ journalister som kom de stora stjĂ€rnorna in pĂ„ livet.Â
I sjutton kapitel spĂ€ckade med sex, droger och rock`n`roll fĂ„r vi följa med backstage. Anders Tengner delar med sig av sitt unika arkiv och öppnar dörrarna till en rockskatt som till stora delar Ă€r opublicerad. Vi möter giganter som Kiss, Deep Purple, Metallica, Guns N` Roses, Iron Maiden, W.A.S.P, Ozzy och mĂ„nga fler i intima intervjuer, personliga samtal och hĂ€pnadsvĂ€ckande historier. Det hĂ€r Ă€r boken för alla som Ă€lskar hĂ„rdrock. Förordet Ă€r skrivet av Anders första idol, Alice Cooper.Â
TvĂ„ gĂ„nger har jag pĂ„börjat lĂ€sning av den hĂ€r boken. Men avbrutit. Inte för att boken inte var lĂ€svĂ€rd, men den var sĂ„ enormt maffig att ta sig igenom. Den innehĂ„ller sĂ„ mycket fakta. Och som den kalenderbitare som Tengner Ă€r sĂ„ nördar han ibland ner sig onödigt mycket i olika bandmedlemmar som har kommit och gĂ„tt i olika band. Eller vilka sĂ„nger som spelades pĂ„ olika konserter eller finns pĂ„ diverse album.Â
Tengner lider lite av samma brist som mig. En oförmĂ„ga att kill your darlings. SvĂ„righeter att gallra och inte ta med allt i sin text. Ibland kĂ€nns det som att han tagit med varenda detalj han upplevt under de tjugofem Ă„r nĂ€r han var som mest aktiv som musikjournalist.Â
Nu lĂ„ter jag vĂ€ldigt kritisk. Men boken har sina förtjĂ€nster med. Och det Ă€r alla dessa anekdoter och mĂ€nniskoöden (lĂ€s artister) vi fĂ„r ta del av. Det ska inte förnekas att det kĂ€nns kittlande att fĂ„ en inblick i hur de stora artisterna beter sig utanför strĂ„lkastarljuset. Alla har vi vĂ€l vĂ„ran bild av mĂ„nga stora artister. Men det Ă€r ju en bild vi fĂ„tt av media. HĂ€r ges vi en bild av dessa filtrerad genom Anders Tengners ögon.Â
Rent dispositionsmĂ€ssigt sĂ„ bestĂ„r varje kapitel av ett sĂ€rskilt band eller artist. Kapitlen Ă€r olika lĂ„nga. Kortast Ă€r det om Motley Crue, bara nĂ„gra sidor lĂ„ngt. LĂ€ngst Ă€r det om Kiss, det kĂ€ndes som att det aldrig skulle ta slut nĂ€r jag lĂ€ste det. Kanske lite beroende pĂ„ att jag inte har sĂ„ stark relation till Kiss. Detta trots att min första skiva var med de. Den av sĂ„ mĂ„nga utskĂ€llda lĂ„ten, inklusive Tengner, I was made for loving you. MĂ„nga anser att den drog för mycket Ă„t diskohĂ„llet.Â
Vad minns jag mest av boken nu dĂ„ nĂ€r jag nyss lĂ€st klart den. SvĂ„rt att koppla nĂ„t grepp pĂ„ boken eftersom den innehĂ„ller sĂ„ mĂ„nga berĂ€ttelser och möten, samt strĂ€cker sig över sĂ„ mĂ„nga Ă„r.Â
Man kan helt klart sĂ€ga att boken stĂ„r pĂ„ tre ben. Och det Ă€r nog lĂ€tt att gissa vilka de tre benen Ă€r - sex, drugs and rockenroll. Otaliga bystiga blondiner passerar revy i boken.Â
Det som jag spontant kommer upp som minnesbilder frĂ„n boken Ă€r nĂ€r Anders som ung tonĂ„ring gick pĂ„ porrklubb i Amsterdam med en av de unga sĂ„ngerskorna i The Runaways. Han kom i kontakt med bandet genom att han startade en svensk fanclub för bandet.Â
Sen kan man inte komma förbi avsnittet om EuropĂ©. De boysen verkar ha varit mer vilda Ă€n vad jag insett. NĂ„t som stĂ„r ut Ă€r nĂ„got som bandmedlemmarna i EuropĂ© kallar för The Oklahoma incident. Det var en efterfest dĂ€r nĂ„n kom pĂ„ att de tjejer som kom och besökte partyt skulle vara antingen topless eller bottomless. Som upplagt för en fest dĂ€r allt kan hĂ€nda. Vilket skedde.Â
Och sen har vi ju dĂ„ det tillfĂ€llet nĂ€r en strippa klĂ€dde av sig privat pĂ„ ett hotellrum för Anders T och tvĂ„ av deltagarna i EuropĂ©. Och sen ville ha sex med alla tre! Nu blev det dock inte sĂ„, eftersom killarna kom pĂ„ bĂ€ttre tankar. At least that who says in the bookâŠÂ
Men sen finns det ju ögonblick i boken av mer tragisk och sorglig art. SjÀlv blev jag vÀldigt besviken av att lÀsa vilken diva Jon Bon Jovi beskrivs som. I början av karriÀren, nÀr Anders T första gÄngen trÀffar honom Àr han vÀrsta sjysta smÄstadskillen. Men nÄnstans lÀngs vÀgen, i takt med att framgÄngarna för bandet kommer förÀndras han. Han vill bland annat ej trÀffa ett par fans sm vunnit nÄn tÀvling om att trÀffa sina idoler. Jon Bon Jovi skyller pÄ att han Àr trött. Det Àr först efter att Anders hotar med att om han inte trÀffar dessa tjejfans sÄ kan Jon vara sÀker pÄ att detta beteende kommer det att skrivas om i Okej.
Men sĂ„ har vi âthe good guysâ med. SĂ€rskilt positiv bild fĂ„r man av Ronnie James Dio och Alice Cooper. Ett sĂ€rskilt minnesvĂ€rt ögonblick Ă€r nĂ€r Anders dotter fĂ„r trĂ€ffa Alice Cooper. Denne har tidigare gett henne en nalle, dotterns favoritnalle för övrigt, som Ă€r en kopia av Alice pĂ„ scen. Med smink och allt.  Â
MÄnga hÀndelser av den mer sorgliga arten att göra handlar om droger. Artister som antingen fastnat för hÄrt i drogernas vÀrld. Eller i alkoholen. Vi fÄr oss till livs Ozzys kamp för att hÄlla sig ifrÄn spriten. Och i bÄde sorgligt och tragikomiskt minne fÄr vi möta Brian Connoly frÄn Sweet. Anders T stöter pÄ honom pÄ en Europekonsert, och sen blir det sÄ att Brian Connoly, och hans tolvÄrige dotter, hÀnger pÄ pÄ en efterfest tillsammans med Europé. Medan Brian dricker som om det inte fanns nÄn morgondag vÄndas och skÀms hans dotter över sin far. Droppen sker nÀr Brian vinglar ivÀg för att gÄ pÄ toa, och eftersom Ian Haugland Àr pÄ vÀg nÄnstans för att hÀmta nÄgot sÄ visar han Brian vÀgen till toan.
âEfter en kvart var Ian tillbaka. `Ni kommer inte att tro det`, skrattade han. `NĂ€r jag kom ut ur rummet trĂ€ffade jag Brian i korridoren. Det Ă€r ju fyra vĂ„ningar upp. Han kĂ€nde inte igen mig, men frĂ„gade `vet du var toaletten Ă€r?` Jag undrar om han nĂ„gonsin hittar den`.âÂ
Anders T förefaller dock inte ha varit sĂ€rskilt hĂ€ngiven pĂ„ droger. Visst, han tar vĂ€l en och annan marijuna-stund med nĂ„n artist. Men inget starkare Ă€n det och öl. Enorma mĂ€ngder öl konsumeras fĂ„r man intryck av i boken. NĂ„t som jag minns dock Ă€r nĂ€r Anders valde att tack ja till nĂ„n starkare drog. Minns inte nu vilken och med vilken artist, och med tanke pĂ„ att boken Ă€r cirka 450 sidor lĂ„ng sĂ„ orkar jag inte leta upp denna passage. Det jag minns dock Ă€r att Anders snedtĂ€nder och hallucinerar att han Ă€r en tandkrĂ€mstub som nĂ„n försöker klĂ€mma pĂ„.Â
Det finns hur mÄnga anekdoter som helst att ÄterberÀtta ur boken. En minnesvÀrd hÀndelse Àr nÀr Anders blir inbjuden pÄ en mycket pÄkostad releasefest för ett skivslÀpp av Deep Purple.
GÀsterna har inkvarterats pÄ ett lyxhotell i Tyskland av skivbolaget. DÀrifrÄn Àr det meningen de ska bussas ut till ruinerna av Burg Frankenstein dÀr den extravaganta tillstÀllningen Àr tÀnkt att Àga rum. Eftersom bandets gitarrist Ritchie Blackmore Àr starkt intresserad av medeltiden Àr det bestÀmt att alla gÀster ska vara klÀdda i medeltidsklÀder. NÀr den försenade Anders T vÀl anlÀnder till lyxhotellet Àr utbudet av hyrklÀder som skivbolaget vaskat fram, en aning begrÀnsat.
âJag som anlĂ€nt sent till hotellet, fick rota i resterna som var kvar och fick nöja mig med simpla bondklĂ€der. Enda alternativet var en söt, röd klĂ€nningâ.Â
Ritchie Blackmore framstĂ€lls i boken som âtrevlig, men en smula besynnerligâ. Han Ă€r heller inte sĂ€rskilt pigg pĂ„ att göra intervjuer. Men Anders fĂ„r pĂ„ nĂ„t vĂ€nster godkĂ€nt, till och med sĂ„ mycket att Ritchie B ger honom exklusiv rĂ€tt att intervjua honom pĂ„ medeltidsfesten. Ăvrig press fĂ„r hĂ„lla tillgodo med de andra bandmedlemmarna.Â
Till saken hör att Anders varit vaken i nÀstan ett dygn, bland annat beroende pÄ hÄrt festande med John Norum ombord en atlantflygning. SÄ han Àr rejÀlt trött under medeltidsfesten och har svÄrt att hÄlla ögonen öppna. NÀr han frÄgar folk nÀr Ritchie kan tÀnka sig att intervjuas fÄr han bara vaga svar.
âKlockan hade passerat midnatt för lĂ€nge sedan och jag var nu inne pĂ„ dygn tvĂ„ utan sömn. Jag var nĂ€stan medvetslös av trötthet nĂ€r Ritchie plötsligt kom fram och förklarade att han var redo.â
Intervjun med den lĂ„gmĂ€lde och eftertĂ€nksamme legenden tog sin början. En lite annorlunda rockstjĂ€rna som enligt Tengner hellre âsitter och snackar om att odla vitkĂ„l pĂ„, eller psykologiâ Ă€n privat talar om rock med folk.
âJag vet inte riktigt nĂ€r det hĂ€nde, eller hur lĂ€nge det dröjde innan Ritchie  ruskade tag i mig och frĂ„gade: Ănders, are you sleeping?`. (âŠ) NĂ„gonstans mitt inne i ett lĂ„ngt, lĂ„gmĂ€lt svar hade min utmattning tagit ut sin rĂ€tt och jag hade slumrat till. Somnat. Somnat under en Ritchie-intervju.âÂ
âIntervjun fortsatte, nu mĂ€rkbart stelare och frĂ„n denna stund blev jag alltid pikad inför en ny intervju med honom. `YourĂš not gonna fall asleep on me again, are you.âÂ
