#journalisttips

Citat hämtat från en tråd inne i Journalister och annat löst mediefolk. Inlägget hade sin utgångspunkt från ett blogginlägg med tips till sommarvikarier.

Journalister och annat löst mediefolk, 14 juni 2013, Journalister och annat löst mediefolk | Så har vi gjort en liten välgärning igen. | Facebook

Last Spring, I produced a broadcast piece for Rich Landesberg’s Broadcast News Writing course about the prevalence of alcoholism on Elon’s campus, more specifically how resources like Alcoholics Anonymous can play a large role in combatting these epidemics on college campuses. When I was pitching the story, the number one thing individuals kept telling me was that I have to be aware of the sensitive nature of the topic and make sure that I am making my interviewees feel comfortable sharing their stories and experiences with me.

This seemed to be a common theme in all of the Pulitzer Center panelists’ discussions from “Building Trust.” Many of the panelists brought up this idea of relying on sensitivity and trust building when walking into interviews or conversations with traumatized individuals. As one of the panelists, Meghan Dhaliwal said, “I am a complete stranger walking into this space with a traumatized person half the time” (4:05). Being aware of your subjects boundaries is incredibly important in facilitating their comfort and allowing them to open up for you and ultimately, your story. 

This part of the discussion spoke volumes to me because it is the most important thing I learned when covering the story on alcoholism on Elon’s campus. I was connected to an Elon student and recovering alcoholic who was extremely open to sharing her story and shedding light on her experience suffering from addiction. With that said, however, I also had to be incredibly careful in the way I worded my questions so that I did not come across as too pushy, which relates directly to the idea that “when the stakes are really high, you have to ask people what they are comfortable with” (28:10).

In shifting the angle of my questions and taking a more respectful approach, I was able to gain my interviewee’s trust, so much so that she actually offered another contact to me – a woman who led her Alcoholics Anonymous group. The story eventually became a success and one I was very proud of because it had both personal testimony and fact-based support to back up many of the more scientific claims she was making. 

I dag var jag tvungen att återskapa en ljudfil jag raderat från mitt minneskort så jag laddade ner ett litet program för det. Efter fem minuters “deep scan” hade jag inte bara möjlighet att återskapa den fil jag nyss tagit bort från mitt minneskort, utan dessutom en massa andra ljudfiler jag tagit bort för länge, länge sen och aldrig tänkt på mer efter det.

Egentligen är jag inte alls förvånad, jag föreläser ju faktiskt om digitalt källskydd och borde kunna sånt här, men fillistan på skärmen blev ändå en väldigt konkret påminnelse: se till att faktiskt radera dina filer. Radera dem säkert, tryck inte bara “delete” eller “format”.

Så jag är antingen paranoid eller har intervjuat en knarkboss som kommer att döda mig om de borttagna filerna kommer på vift, alternativt har NSA efter mig?

Nej, oftast handlar källskydd – digitalt eller ej – inte om saker USA jagar Snowden för. I just det här fallet handlar det om tonåringar som berättar om vilka av deras kompisar som tagit vilka droger, om unga tjejer som bytt till sig droger mot sex, ett stickspår om att förlora oskulden och könssjukdomar, och om helt vanliga familjeproblem. Tonåringar som berättat öppenhjärtigt eftersom de litar på att jag tar väl hand om det de säger och att jag lovat att inte ta med några namn.

Det är enkelt att föreställa sig katastrofen som hade kunnat bli följden om jag hade glömt minneskortet eller bandspelaren det sitter i på något bord och någon annan i byn hade laddat ner och använt samma program som jag.