#eric thorsell

Under det mörka 50-talet fick jag ibland vara ganska ensam om att föra humanitetens och vetenskapens talan i homosexfrågan. Min röst var då inte mycket mer än en havsörns skri, när reaktionens stormar slog mot vår klippiga kust. [Om] jag inte i den häxnatten vågat säga det jag ansåg vara sant och rätt, skulle jag aldrig själv fått samvetsro. Då hade jag känt mig som en medbrottsling till förföljelserna, utpressningen och rånen mot homosexuella människor.

I den miljö jag kommer ifrån var det en nåd att stilla bedja om att få arbeta på ett bruk. Fick man jobb på bruket, så kände man att man kom in i ett kollektiv. Man kände gemenskap med arbetskamraterna. Men man kände också ansvar mot företaget, för hela bruket. På så sätt blev man lokalpatriot. Man kände, att är det så inte bruket klarar sig så går det åt helvete med oss också. [Utan] det skapande arbetet i industrin av skickliga yrkesarbetare blir det inget välstånd. De gamla Surahammarsmederna visste sitt värde. [...] De var stolta över sin yrkesskicklighet. Det var också den generationen, född under 1800-talets andra hälft, som fick bära huvudbördan för Sveriges förvandling från u-land till i-land. Det var de som under stora personliga risker fick utkämpa arbetarrörelsens första strider för drägliga arbetsvillkor och demokratiska rättigheter åt Sveriges arbetarbefolkning. Solidaritet är ett begrepp som sent kom in i arbetslivet. Men i hårda genombrottstider stod dessa pionjärer sida vid sida.

De tidningar om inte hetsade mot oss [homosexuella], de teg stilla, och tog varken in sakliga eller polemiska artiklar.

För min egen del var det inte så mycket fråga om mod. Jag var mest förbannad över allt hyckleri, det var hela saken. Jag ansåg mig inte ha mycket att frukta. En som står nederst på sammahällstegen ger de sig inte på. Det hade varit annorlunda om jag varit lärare, präst eller liknande.

Det var en hemsk tid för homosexuella, 50-talet. Jag mår nästan illa när jag tänker tillbaka på hur många det var som hörde av sig till mig med sina bekymmer. Gjorde man vad man kunde för att hjälpa sina medmänniskor? Vad kunde en enkel arbetare göra i detta läge? I hetsjaktens spår var det många som tog livet av sig. […] Kejne-ligan höll på att tända en präriebrand. Det enda man kunde göra var att göra upp moteld!

Det märkliga med psykosen kring Kejne-affären var det, att även de tidningar som var kända för tolerans och vetenskapligt tänkesätt inte var mer på sin vakt, utan bara tjöt med ulvarna.

Inom förbundet [RFSL] fanns olika uppfattningar [om] hur verksamheten skulle bedrivas. En del menade att verksamheten mest skulle inriktas på att göra det möjligt för homosexuella att träffas och knyta kontakter. Andra ville ha en mer utåtriktad verksamhet. Själv tyckte jag att vi skulle sätta igång på bred front med upplysning bland så kallade ”vanliga” människor, för att den vägen skapa fram förnuft och tolerans. Men rädslan var stor. Ute i samhället pratades det mycket om ”det homosexuella frimureriet”, hur homosexuella samlade sig till stora hemliga sammanslutningar, inriktade på ömsesidigt skydd och intressegemenskap. I verkligheten var det så på den här tiden att det var svårt att hitta någon grupp i det moderna samhället, som hade så liten förmåga att organisera värnet om sina rätts- och livsintressen. Orsaken till detta var främst den namnlösa ångesten hos de flesta att andra skulle få vetskap om deras sexuella inriktning.

I början av 50-talet offentliggjorde Gallup resultatet av en rundfråga om homosexualitet. Ca 1600 personer hade utfrågats. Här blottades en rörande och omfattande okunnighet om homosexualiteten och dess orsaker. Ca 25% av de tillfrågade med folkskoleunderbyggnad visste överhuvudtaget inte vad homosexualitet var. Nära 40% ansåg att homosexualitet skulle straffas. På landsbygden där man visste minst var det dubbelt så många som ropade på straff som i städerna, där man hade större kunskap. [...] Ändå hade den s.k. Kinsey-rapporten framlagts med buller och bång, och presenterat sitt häpnadsväckande siffermaterial. Professor Alfred Kinsey och hans medhjälpare hade i Amerika utfrågat ca 6000 vita män, och kommit till resultatet att hela 37% från puberteten till ålderdomen haft någon homosexuell kontakt med utlösning. 18% hade under en period av minst tre månader haft lika många homo- som heterosexuella förhållanden. 4% var under hela livet så gott som uteslutande homosexuella. Detta fördubblade Magnus Hirschfelds siffror för de rent homosexuella, och tredubblade de bisexuellas antal.