#avgudaskymning

Överallt där det söks efter ansvar så brukar det vara den instinktiva viljan att straffa och döma som söker det. […] Hela den gamla psykologin, viljepsykologin, har sin förutsättning i att dess upphovsmän, prästerna i spetsen för det gamla samhället, ville skaffa sig en rätt att döma till straff – eller ville förskaffa Gud en sådan rätt… Människorna ansågs som ‘fria’ för att de skulle kunna bli dömda, straffade – för att kunna bli skyldiga […]

Nu tror de alla, med förtvivlan till och med, på det varande. Men när de inte lyckas få tag i detta söker de efter orsaker till att det undanhålls dem. "Det måste vara ett sken, ett bedrägeri, som gör att vi inte kan förnimma varandet: var är bedragaren?" – "Vi har det, ropar de lycksaligt, det är sinnligheten! Dessa sinnen, som också i andra avseenden är så omoraliska, de bedrar oss rörande den sanna världen. Sensmoral: frigöra sig från sinnenas bedrägeri, från blivandet, från historien, från lögnen – historia är inget annat än tron på sinnena, tron på lögnen. Sensmoral: avvisande av allt som sätter sin tilltro till sinnena, av hela den övriga mänskligheten […] Och framför allt bort med kroppen, denna sinnenas eländiga idée fixe! behäftad med alla logiska fel som finns, vederlagd, till och med omöjlig, trots att den är fräck nog att bete sig som om den vore verklig!"…

Den fanatism med vilken hela det grekiska tänkandet kastar sig över förnuftigheten avslöjar ett nödläge: man var i fara, man hade bara ett val: antingen gå under eller – vara absurt förnuftig…

Våra egentliga upplevelser är allt annat än pratsjuka. Inte ens om de ville skulle de kunna meddela sig. Det beror på att de saknar ord. Det som vi har ord för, har vi också redan lämnat bakom oss. I allt talande ligger ett uns av förakt. Språket tycks vara uppfunnet bara för det genomsnittliga, medelgoda, meddelsamma. Med språket vulgariseras den talande redan,

Vi har hittat på begreppet "syfte": i verkligheten saknas syftet… Man är nödvändig, man är ett stycke öde, man tillhör helheten, man är i helheten – det finns inget som skulle kunna döma, mäta, jämföra, fördöma vårt vara, ty det vore att döma, mäta, jämföra, fördöma helheten… Men det finns inget utanför helheten!

Den enskilde är från början till slut ett stycke öde, ännu en lag, ännu en nödvändighet för allt som kommer och ska bli till. Att till honom säga "ändra dig" är att begära att allt ska ändras, till och med bakåt i tiden…

Moral är endast en tolkning av vissa fenomen, rättare sagt en misstolkning. […] Moral är blott teckenspråk, blott symptomatologi: man måste redan veta vad det handlar om för att dra nytta av den.

Aforismen, sentensen, i vilka jag är den främste mästaren bland tyskar, är "evighetens" former; min ambition är att med tio meningar säga vad varje annan säger i en bok – vad varje annan inte säger i en bok.