Även om vi saknar vissa detaljer kan vi med säkerhet säga att det Platon och hans samtida ägnade sig åt var att uppfinna filosofin. De gjorde detta på ett ganska aggressivt sätt [...]. De översvämmade bokmarknaden med sina verk och skrev en stor mängd filosofiska texter under de fyrtio åren efter Sokrates död. Deras ambition var att undanröja alla andra som gjorde anspråk på att vara lärare eller utbildare.

Den grekiska religionen byggde mer på handling än på tro. Det fanns ingen helig text vars föreskrifter man var tvungen att följa, inga bud eller trosbekännelser som det var nödvändigt att bekänna sig till för att vara "ortodox", och ingen kyrka som samordnade ritualer och utvecklade läror. Religionen handlade i huvudsak om korrekt utförande av ritualer. Men dessa ritualer vilade också på en grund av trosföreställningar: att gudarna finns, att de tar hand om oss, att de vet mer och är mäktigare än vi och att de kan påverkas av offer och böner.

Detta var i början av peloponnesiska kriget; Aten var i greppet av en pandemi och man vände sig bort från vetenskapen och mot religionen.

Akademin erbjöd undervisning i filosofi och främjade forskning i nära tusen år, en livslängd som fortfarande inte överträffats av någon annan västerländsk utbildningsinstitution.

Grekerna själva tenderade att tro att det hade funnits en diktare vid namn Homeros som nedtecknade sina dikter. Herodotos ansåg att Homeros måste ha levt år 800 f.Kr., fyrahundra år före hans egen tid. Flera århundraden senare förmodade Aristarchos, föreståndare för det alexandrinska biblioteket (antikens största forskningsinstitution) och en ryktbar Homeroskännare att diktaren hade levt ungefär 1050 f.Kr., ett och ett halvt århundrade efter att trojanska kriget ska ha ägt rum.

Athens verkliga poliskår, och därmed det statliga våldet, bestod av de väpnade män som kallades medborgare. År 431 (före pestutbrottet följande år) var Athens befolkning som störst, kanske något mer än 300 000 invånare. Drygt 100 000 var slavar och närmare 30 000 metoiker. De beväpnade männen, medborgarna, var drygt 40 000 och av dessa var mer än 20 000 tungt beväpnade [...] Alla medborgare hade rätt att göra egna undersökningar, väcka åtal, arrestera och, i vissa fall, verkställa omedelbar avrättning av missdådare. De hade rätt att arrestera mördare och tjuvar. [...] Om brottslingen greps på bar gärning och erkände hade medborgare rätt att avrätta dem omedelbart. Medborgare hade också rätt att i förebyggande syfte omedelbart avrätta någon som påkommits med att vilja etablera tyranni eller destabilisera folkets (démos) styre [...] Med andra ord var våldsanvändning av privata individer i sig inte ett hot mot lagen; det var tvärtom en förutsättning för dess upprätthållande: en nödvändig ingrediens i den rättsliga proceduren.

Den fanatism med vilken hela det grekiska tänkandet kastar sig över förnuftigheten avslöjar ett nödläge: man var i fara, man hade bara ett val: antingen gå under eller – vara absurt förnuftig…

Som vi redan har konstaterat var skillnaden mellan sedvänja och lag mindre skarp i antiken än i moderna samhällen. Avsaknaden av institutioner som polis och åklagarmyndighet gjorde att statens intressen kom att vila på och vara djupt beroende av medborgarnas moral. Jag tror inte det är fel att säga att moralfrågor i polis därför fick en dramatiskt politisk betydelse. Det är rimligen på grund av detta som Platon och Aristoteles ju alltid, på ett sätta som klingar lite konstigt i moderna öron, diskuterar politisk filosofi i moralfilosofiska termer. Lagen i polis, och därmed samhällsbygget i stort, är så beroende av medborgarnas faktiska moraliska beteende att lagen som sådan får ett särskilt skimmer av dygd.